20120821

Väldigt viktiga rocklåtar: Led Zeppelin - Moby Dick


En klar fixstjärna på vilken rockscen som helst brukar vara sologitarristen. Råkar sologitarristen även vara den som sjunger så är strjärnstatusen liksom given så fort Fendern hängs runt halsen så att säga. Gitarren råkar dessutom vara ett tacksamt instrument att spela solo med eftersom man har ett ganska brett tonomfång att leka med.

Men vi ska inte prata om gitarrer idag. Vi ska prata om trummor och det ofta förbisedda trumsolots svåra konst. 

En gitarr har som sagt ett rikligt tonomfång och en inte helt begåvad men fantasifull gitarrist kan med ganska små medel skapa legendariska solon.





Värre är det för den stackars batteristen som sitter bakom en hel samling atonala pukor och cymbaler. Det blir då av förklarliga skäl en mindre samling toner att laborera med än för gitarristen.

Trots detta finns de där. De där oerhörda pumpande trumsolona som tar över kroppen på en och börjar pumpa blod i takt med bastrumman och som besätter nackmusklerna så att man helt utan fri vilja låter huvudet boppa med mitt i det som bara är ett fantastiskt beat. Det är ingen slump att arméer i alla tider marscherat till trummor. Taktfasta slag över spända trumskinn ger alltid mod i själen.

Ett bra exempel på just detta är Led Zeppelins Moby Dick. Släppt 1969 på skivan Led Zeppelin II och evolverad från ett jam mellan John Bonham, Jimmy Page och John Paul Jones där Bonhams trummor får blomma ut i full frihet kryddad av ett riktigt ihärdigt och gungande gitarriff.

Just den här versionen klockar in på blygsamma dryga fyra minuter men den hugade kan utforska det här solot på liveskivan How the West was won där det bjuds på nästan tjugo minuter briljant slagverkskonst och där Bonham, enligt legenden, bokstavligt spelade så händerna blödde.

Alltnog. Här är Led Zeppelin med Moby Dick.


No comments:

Post a Comment