20081229

Intervju: Blackie Lawless


Våren 2007 gjorde jag en av det coolaste och samtidigt jobbigaste intervjuerna hittills under min journalistiska karriär. Blackie Lawless skulle ringa upp för att prata om W.A.S.P senaste skiva "Dominator". Under en hel vecka skickade skivbolaget förmaningar om att läsa på om plattans tema och läsa texterna. Blackie verkade vara på uselt humör. Och jag som ville helst prata om den gamla goda tiden och hur bra jag tyckte att "The headless children" var när den kom.

Nåväl. Det blev en intervju. Det var de svettigaste 20 minutrarna i mitt liv tror jag vilket kanske framgår av texten. Och det som grämer mig mest är kanske att jag inte han få på bandspelaren innan jag lyfte på luren då telefonen ringde eftersom det första han sa var "Hi Magnus this is Blackie Lawless...".

Bilden ovan tog jag förövrigt på Peace & Love sommaren 2008. En av årets bästa spelningar...

Artikeln publicerades i april 2007 på Metalcentral.
---
W.A.S.P DRIVS AV ILSKA
- Den här gången siktar jag mot strupen. Jag ville inte linda in det i några omskrivningar. Blackie Lawless är arg. Arg och besviken. Han är arg på den regering som idag styr USA och lämnar sin befolkning i sticket när det behöver ledarskapet som bäst. Han är besviken på hur presidenten agerar på den internationella politiska arenan. Resultatet av denna ilska och besvikelse är ”Dominator”. Metalcentral har som en av få utvalda svenska medier fått en pratstund med Blackie Lawless.

Blackie Lawless ger intrycket av att vara en man på sin vakt. Han svarar avvaktande nästan fåordigt stundvis och ofta med en motfråga. Som intervjuare får man hela tiden känslan av att man håller på att göra bort sig eller säga någonting som kommer att resultera i att han lägger på luren. Inför intervjun har vi fått flera påminnelser till redaktionen om att den som gör intervjun måste vara väl insatt i den nya skivans koncept. Det är bäst att lyda.

Ilska har alltid varit Blackie Lawless främsta drivkraft. En ilska som han själv tror kommer från hans strängt religiösa uppfostran. Hans behov av uppror har alltid varit stort. W.A.S.P. har varit ett utmärkt verktyg för att få utlopp för denna ilska. Efter den 11 september 2001 var han en stolt patriot precis som många andra amerikaner och det tog sig uttryck i skivan ”Dying for the World” Men när Blackie besökte New Orleans efter stormen Katrina som förstörde större delen av staden förbyttes stoltheten mot skamkänslor. Han såg hur de federala myndigheterna struntade i befolkningen och vreden växte. Och den här ilskan fick nytt bränsle dagen då han såg hur USA:s president George W Bush framför kamerorna på ett stort internationellt möte mellan världsledarna sade till Storbritanniens premiärminister att få Syrien att sluta ställa till det i Libanon. ”They need to stop this shit” sade presidenten omedveten om att kamerorna rullade. Blackie tyckte att det verkade som om Blair blev behandlad som USA:s knähund och han skämdes och ilskan växte. Blackie Lawless berättar om sin syn på George W Bush som president.
- Den här administrationen som sitter i Vita huset just nu är helt utom all kontroll. Och ska jag vara helt ärlig så har vi inte sett någonting liknande i det här landet sedan Richard Nixons dagar. Det blir värre för varje dag som går. Den här gubben är i en helt egen liga.
- För att återknyta till Nixon så var han väldigt influerad som president av sina resor till Europa. För varje gång han kom tillbaka från Europa så försökte han mer och mer göra om Vita huset till en monarki. Men det är inte systemet vi har valt att ha som stadsskick här. George W Bush har en helt annan taktik. Han kör rakt över konstitutionen. Regeringen verkar hitta på nya saker vartefter saker och ting sker. Och på det sättet är Bush farligare än Nixon.
Vad menar du med farligare?
- Det Nixon gjorde och det som orsakade hans fall var egentligen inget allvarligare sett ur ett konstitutionellt perspektiv. Han ljög bara om fel saker. Sådant pågår än idag i politiken. Men Bush ljuger inte enbart. Han använder hotet om terrorism för att montera ner den amerikanska konstitutionen bit för bit genom nya lagar som ger honom mer makt och folket mindre inflytande över sina liv.

När jag ser nyheter från USA så får jag intrycket av att det är ett land lamslaget av paranoia och övervakning. Hur skulle du som bor där beskriva USA idag?
- 11 september 2001 gjorde oss alla rädda och arga. Att Bush blev omvald är ett direkt resultat av det som hände i New York den dagen. Så Al Quaida gjorde det värre både för oss i USA men också för resten av världen. Han (Bush) fick näring från den rädsla som fanns i landet. Men sedan dess har folk både i USA och i resten av världen fattat att vi blev grundlurade flera gånger om. Abraham Lincoln sa en gång att ett hus som är delat kan inte stå upp. Och just nu är vi delade på ett sätt som vi aldrig varit förut.
Om du själv skulle få beskriva vad det är som gör USA till det land som du älskar?
- Folket! Jag tror nog att resten av världen fattar att när de säger att de inte gillar USA så menar de USA:s regering och inte folket. Åtminstone hoppas jag det. Det är det jag försöker säga med den här skivan. Det är en kritik mot administrationen och inte mot folket. Och ser man till presidentens popularitet i mätningar just nu så förstår man vad folk tycker om honom. Ingen sittande president sedan Nixon har någonsin haft så lågt stöd för sin politik som George W Bush.

Bibeln enligt Blackie Lawless
Blackie börjar citera och argumentera och Undertecknad blir lite nervös för Blackie börjar fråga vad jag tycker om ett citat av Thomas Jefferson som lyder ”frihetens träd måste då och då gödas med blodet från patrioter” och frågar sedan med myndig röst ”well, you think about that for a minute Magnus” och blir sen tyst. Kallsvett. Jag hasplar ur mig något om att ja det där var ju stora ord. Ett svar som möts med ett uppfodrande ”Yes. Isn´t it?” Sen ett par sekunders tystnad till där jag är övertygad om att han blivit skitsur och snart ska slänga på luren. För att inte gå i debatt om vad jag tycker om patrioter så styr jag in samtalet på religion istället. Jag frågar om just det faktum att Bush är religiös har spelat in i det som nu händer i USA och världen.
- Jag trodde det till att börja med vilket har att göra med att jag själv är uppfostrad i en strikt kristen familj så jag vet hur människor med en stark tro tänker. Men allt eftersom tiden har gått så blir det allt mer klart för mig att så inte är fallet. Jag nämner det i låten ”The Burning Man” med raderna ”the God he’s listening to ain’t mine”. Med andra ord så menar jag att den gud han pratar med är inte samma gud som jag pratar med.
Du använder ofta bibliska liknelser i dina texter. Har det med din uppväxt att göra?
- Egentligen tycker jag nog mest att det är väldigt bra metaforer som kan lära oss någonting. Ett gammalt ordspråk säger att om man inte lär av det förflutna så är man dömd att misslyckas i framtiden. Men som svar på din fråga så använder jag nog dessa metaforer också för att jag är uppväxt med dem och jag tycker att det finns bra saker i de religiösa texterna som vi kan lära oss bra saker av. Man får goda råd som förhindrar att man skjuter sig själv i foten.
Du verkar också vara väldigt väl insatt i amerikansk historia. Du har citerat många stora män under den här intervjun…
- Men det är ju från historien vi kan lära oss någonting precis som med religionen. Nu kommer det en ny generation som tror att de vet allting men så är det inte. Man måste se tillbaka för att förstå och kunna undvika att göra om samma misstag. De här människorna som jag citerar och som är en del av historien har redan stoppat handen i lågan och bränt sig om du förstår vad jag menar. Ska vi göra samma sak bara för att förstå att vi kommer att bränna oss?

Struntar i topplistorna
Skulle du kalla W.A.S.P. för ett politiskt band?
- Absolut! Det har vi varit sedan slutet på 80-talet när vi släppte ”The Headless Children”. I och med den plattan så tog jag bandet till en helt ny nivå. Det har främst att göra med att man växer som artist. Man vill utvecklas och förändras. Jag har alltid fått intrycket av att människor är rädda för ordet ”förändring”. På något sätt tror jag att det har med att folk uppfattar det ordet som att man måste ge upp något för att förändras. Men jag har alltid sett det som att man förändras genom att lägga till någonting mer.

Efter 23 år sedan debuten och ett stort antal plattor så kanske man skulle kunna ana en avmattning i karriären för W.A.S.P. Men Blackie Lawless har inga planer på att börja avsluta sitt liv som sångare i ett av hårdrockhistoriens mest legendariska band. Tvärtom så tycker han att det både är roligare och viktigare än någonsin att fortsätta. Han förklarar hur han ser på sig själv som artist.
- Det jag gör är egentligen samma sak som du gör; vi är båda reportrar. Vi rapporterar det vi ser med den skillnaden att jag skriver det på vers. Så som jag ser det kommer jag att fortsätta med det här resten av mitt liv. Jag har lärt mig att de skivor man spelar in speglar den man är just vid det tillfället.
- Den du var för fem år sedan är inte den personen som du är just nu. Det du tycker och känner förändras under tiden som livet går vidare. Det enda sanna sättet att arbeta som artist är att reflektera det du är just när du skriver det. Bryr du dig bara om vad som är populärt just nu och vad som slår på försäljningslistorna då är du bara någon som spelar in skivor. En sann artist reflekterar samtiden och tar ögonblicksbilder över den tid de lever i. Och det är vad jag gjort med ”Dominator”!

I skivhyllan - W.A.S.P - s/t (1984)


I början på 80-talet så behövdes det sannerligen inte mycket för att provocera den moraliska majoriteten vare sig i USA eller Sverige. W.A.S.P slog igenom med dunder och brak i och med singlarna "Animal (Fuck Like a Beast)" och den kanske ännu större listframgången ”I wanna be somebody”. Alla var upprörda. De konservativa politikerna och skivbolaget var upprört i USA. TV-programmet Barnjournalen här hemma i semisocialistiska Sverige gjorde ett reportage som beskrev hur rädda barn blev för bandet och kvällstidingarna frossade i bilder på Blackie Lawless som hackade rått kött på scen och lekte med svärd.

Men argast var kanske Sivert Öholm.

I ett nu mer legendariskt ögonblick i svensk TV ställde han journalisten Anders Tengnér till svars för de oerhört omoraliska handlingar W.A.S.P utfört. Klippet finns på YouTube om du mot förmodan inte har sett det redan.

Själv gillade jag W.A.S.P mest för Blackie Lawless röst. Och det gör jag fortfarande. Och debutplattan är ett litet mästerverk viket lätt glöms bort när man talar om W.A.S.P. Blackie har alltid haft en förmåga att skiva låtar som fastnar. Starka verser och refränger har varit ett signum. Och han har ett språk som man direkt känner igen direkt.

"L.O.V.E. Machine", "School Daze", "On Your Knees" och skivans absoluta höjdpunkt "Sleeping (In the Fire)" är bara några exempel på låtar som funkar när som helst och var som helst. En klassiker och fullständigt nödvändig i din skivsamling.

Och här kommer lite statlig televison från då det begav sig i remix av "100 höjdare"...

20081225

I skivhyllan: Metallica - Harvester of sorrow (EP 1988)

Det här är min favoritlåt genom tiderna. Jag köpte ep:n i Danmark strax innan ”… and justice for all” kom ut. Jag minns att jag tyckte att det var ett stort avsteg från vad jag tidigare hört med Metallica då den musikaliskt krälar sig fram likt en stridsvagn. Det här är bland det tyngsta Metallica någonsin presterat. Hela stycket andas brutalitet och är faktiskt en av de låtar som ljudmässigt fungerar bäst på skivan. ”… and justice for all” präglas av sin torra och platta ljudbild som inte alltid känns helt rätt men som här passar utmärkt.

Ämnet är något av det mörkaste som Hetfield någonsin tagit upp. Fadern som mördar sina barn. Galenskapen och klaustrofobin i texten är gastkramande.

All Have Said Their Prayers
Invade Their Nightmares
See into My Eyes
You'll Find Where Murder Lies

Infanticide


Om “Harvester of sorrow” är tung på platta så är det ingenting mot det monster den utvecklas till när den spelas live. Det finns nog ingenting som kan tävla med denna koloss i min bok i alla fall.

När låten framfördes live i Moskva 1991 så fick den ytterligare dimensioner. En miljon ryssar som nyligen befriat sig själva från Sovjet släpper loss all energi till tonerna av denna mördarballad. Militärpolisen går hårt fram i folkhavet och helikoptrarna hovrar över deras huvuden. Och Metallica står på sin absoluta topp musikaliskt och karriärmässigt.

Gåshudsframkallande och helt makalöst!


B-sidan på den här EP:n består av två covers. "Breadfan" som gjordes av Budgie i original och The Prince" av bandfavoriterna Diamond Head. Faktiskt så är det två av mina favoritcovers som bandet spelat in. Och jag har sett att Metallica nu mer åter spelar "Breadfan" live på sina konserter.

20081218

Viktiga band: Metallica


Ihopklippta texter från Reflektor
--
Det var i tekniksalen på Tunboskolan i Kolbäck 1986 som jag först blev introducerad till Metallica. Min kompis Daniel Carlsson från Rytterne envisades med att tjata om Metallica. Det hårdaste bandet någonsin. Jag var skeptisk. Jag gillade Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P. Till slut fick jag en kassett med Iron Maidens “Piece of mind” på sida 1 och Metallicas “Ride the lightming” plus b-sidan från maxisingeln “Creeping death” som utgjordes av låtarna “Am I Evil” och Blitzkreig”.

Sen fick jag influensa. Ja alltså jag låg nedbäddad i en vecka med feber och snor.

Under denna vecka lyssnade jag oavbrutet på Metallica. Hela tiden. Utan avbrott. Och från den veckan har Metallica varit bandet som haft den viktigaste platsen i mitt musiklyssnande liv. Jag skulle nog säga att Metallica är den grupp som betytt något över huvudtaget.

Min relation till Metallica är ganska peronlig. Jag har svårt att dela med mig. Jag känner ingen gemenskap med 52.000 personer på Ullevi eller med 30 miljoner skivköpare runt om i världen som också lyssnar på Metallica. När jag lyssnar på Metallica så är det en högst personlig tillfredställelse. Det är jag och James Hetfield som kommunicerar.

För jag tror att det just var Hetfield som fått mig att fortsätta älska denna grupp. Frontmannen som på ytan alltid varit den stenhårda coola killen men som vänder sina aggressioner inåt och har levt ett ohälsosamt liv tills för några år sedan. Jag har läst fruktansvärt många intervjuer med honom och han framstår som en grunden väldigt sympatisk människa. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Lite statistik: Jag äger alla deras skivor på vinyl och cd (på bilden ses en del av samlingen). Jag köpte alla singlar som kom från den svarta skivan i på vinyl i 7″-version och 12″-version samt på cd. Jag äger boxen “Live shit: Binge and purge” i både dvd-utförande och i vhs-version (den är mycket coolare än den digitala utgåvan). Läg därtill ett oändlig antal skumma maxisinglar i bildformat, färgad vinyl, konstiga cd-utgåvor och massor med andra väldigt viktiga saker som gruppen har släppt.

Jag har sett dom live vid alla tillfällen gruppen besökt Sverige sedan 1992 utom förra året tyvärr. Spelningen på Stockholms stadion 1993 är en av de tre viktigaste händelserna i mitt liv. De andra två är när jag träffade min fru och när min son föddes.

Ja ni fattar.

Och det är en kärlek som hållit i sig sedan den där dagen i tekniksalen. Ska jag vara helt ärlig så var den senaste riktiga musikaliska höjdpunkten den svarta plattan. 90-talet i övrigt och 2000-talet har inte varit speciellt bra på skiva med Metallica. Men i i höstas så började det att pirra så där i magen som det gjorde 1988 då jag stod utanför River Records i Västerås med “…And justice for all” i handen. Och den här gången var det faktiskt precis som förr...
---
På väg till Västerås i bil så spelas plötsligt Metallicas senaste singel "The day that never comes". Den då blivande frun säger plötsligt:
- Du ser så lycklig och glad ut!
- Gör jag? säger jag.
- Ja jag tycker att det är så fascinerande att du kan bli så glad av att lyssna på Metallica, konstaterar hon.
---
Ibland händer det att jag glömmer bort hur mycket Metallica betyder för mig. Jag vet inte varför. Det kanske låter konstigt. Att man älskar viss musik så mycket men ändå "tröttnar" ibland. Men det händer att jag och Metallica tar pauser. Ibland rätt långa.

Så fick jag e-post av en gammal klasskamrat. Vi kan kalla honom Magnus för han heter så. Han är ett större Metallica-fan än mig helt uppenbart. Och så händer det som alltid händer med regelbundenhet. Jag återupptäcker bandet jag följt sedan 1986. Och det är en lika intensiv upplevelse varje gång som burkar resultera i en blandskiva eller omotiverat mycket Metallica i min mp3-spelare.

Och jag tror det blir likadant den här gången.

Bra musik som verkligen, jag menar verkligen, betyder någonting fungerar så här. Man kan ta pauser. Inte lyssna på länge. Men den finns alltid där. Den är så självklar i ditt medvetande att du aldrig kan glömma bort den. Den sitter inprogrammerad i hjärnbaken. Du kan väcka mig när som helst och jag kan citera texter och saker James Hetfield sagt i intervjuer. Och jag visslar ofta på den där melodin som Cliff Burton visslar när han sitter och röker gräs i "Cliff ém all". Helt sjukt.
---
Jag gjorde ett försök tidigare i år att lista de 10 bästa låtarna med Metallica. Det var rätt kul att nörda loss ordentligt och verkligen ransaka sig själv. Listan skulle kanske ändras lite om jag skulle skriva den idag men på det stora hela stämmer den. Låtvalet är kanske inte originellt på något sätt men jag skrev den helt på känsla utan att tänka efter så mycket. Det brukar bli bäst då...

Läs listan här

I skivhyllan: Metallica - Creeping death (EP 1984)


Detta är låten som hjärntvättade mig under två veckor 1986. Jag hade fått bandet av en klasskamrat med ep:n ”Creeping death” och dagen efter blev jag influensasjuk. Det enda jag lyssnade på var Metallica. Och min själ var för evigt förlorad.

Den här låten har egentligen allt man kan begära av Metallica. Ett odödligt öppningsriff. Ett odödligt fortsättningsriff. Ett allsångsvänligt parti i mitten där alla som vill kan skrika ”Die, die, die!” när låten spelas live eller hemma i vardagsrummet samt en historia baserad på en otrevlig episod från Egypten hämtad ur Bibeln.

För att vara en stenhård thrashklassiker är den förvånansvärt trallvänlig. Refrängen är en sådan där som man kan tralla på när man går på morgonpromenaden med hunden.

Sedan 1983 har den här låten spelats live över 1100 gånger av bandet enligt Wikipedia. Den är en given punkt i setlistan på nästan varje spelning Metallica gör och det är med all rätt.


20081217

Dagens video: Iron Maiden - Wasted years

Den första skivan jag köpte med Iron Maiden var "Somewhere in time" 1986. Jag ska skriva mer om den sen men jag kan väl kort nämna att den tillsammans med Judas Priests "Turbo" från samma år är två av de mest omdebatterade plattorna under 80-talet eftersom det förekommer synthar på dom. Huga!

20081215

I skivhyllan: Scorpions - World wide live (1985)

Tyska Scorpions var en tidigt upptäckt i mitt hårdrocksliv. Och det var faktiskt inte ett studioalbum som gjorde att jag uppmärksammade bandet utan den mäktiga livedubbeln "World wide live". Jag tror att det var första gången som jag upplevde att jag helt försvann in i musiken när jag lyssnade på den här skivan. Ni vet, när tiden försvinner och tillvaron stannar upp runt omkring en och när det tar slut så vaknar du med ett ryck.

Vid den här tiden var Scorpions hur stora som helst. Skivan "Love at first sting" hade sålt i en miljonupplaga och bandet fick stora hits med "Rock you like a hurricane" och alla tiders powerballad "Still loving you". Och lyssna på liveversionen på "World wide live" så förstår du hur en hårdrocksballad ska låta med allsång och allt. Makalöst bra och säkert helt manipulerad med pålägg och fejkat publiksljud. Men det är skitsamma. Gåshuden sitter där varje gång.

Iron Maidens "Live after death" som kom samma år är förvisso den oävertäffad som liveskiva under 80-talet men Scorpions dito är en nästan lika bra skiva.

20081212

I skivhyllan: Alice Cooper - Constrictor (1986)

Efter att ha släppt ett antal tämligen förvirrade och mediokra album i början på 80-talet så gjorde Alice Cooper storstilad comback i den hårdare skolan med "Constrictor". Till sin hjälp hade han gitarristen Kane Roberts som såg ut som en Rambokopia koplett med pannband och maskingevärsliknande gitarr.

Jag blev helsåld. Cooper var otroligt tuff och hans rykte som skräckrockmästare på 70-talet föregick honom. Mest känd är väl den här plattan för singeln "He's back (The man behind the mask) som toppade den svenska försäljningslistan. Men jag tycker faktiskt inte att den låten varesig är representativ för skivan som helhet eller för Alice Cooper överhuvudtaget. Det är en dålig låt.

Lyssna hellre då på utmärkta inledningen med "Teenage Frankenstein" eller "Life and the Death of the Party" och givetvis den stenhårda "The World Needs Guts". Utmärkta låtar allihop. Synd bara att skivan idag låter oerhört daterad. Ljudbilden är 80-talsplatt och plastig. Ken Mary påstås spela trummor men det låter mest som om en trummaskin har används.

"Constrictor" gav dock Cooper den skjuts i karriären han så väl behövde och den efterföljande turnén blev en succé. Den finns på video under namnet "The Nightmare Returns" och är späckade med zombierobotar, nekrofili och halshuggningar.

Här får ni "The World Needs Guts" live från just den konsertvideon!

20081211

I skivhyllan: Twisted Sister - Come out and play (1985)

Efter den enorma framgången med "Stay hungry" så bestämde sig Twisted Sister för att följa upp med en betydligt hårdare skiva. "Come out and play" låter betydligt med heavy metal än föregångaren. Scorpions producent Dieter Dierks skulle säkerställa kvalitén och ett uppbåd av kända musiker så som Clarence Clemons (E-Street Band), Billy Joel och Don Dokken kallades in på låten "Be Chrool To Your Scuel" där Dee Snider sjöng duet med Alice Cooper. Första singeln blev "Leader of the pack" som tidigare släpptes av Shangri-Las.

Skivan blev, relativt sett, en flopp.

Jag minns att jag fick skivan i julklapp. Det var det enda jag önskade mig. Omslaget var spektakulärt. På vinylutgåvan kan man öppna brunnslocket och upp kommer Dee Snider iförd läderbadbyxor och huggtandsslipade tänder.

Jag tycker att den här skivan på många sätt är minst lika bra som något av det gruppen tidigare presterat. Låtarna är starka och framför allt produktionen är betydligt bättre än på föregångaren. Däremot är singelsläppet "Leader of the pack" en rätt dålig låt som inte alls passar ihop med helheten. Den här skivans kanske främsta förtjänst att den återintroducerade Alice Cooper för världen och i synnerhet för mig. Men mer om det inom kort.

20081208

Dagens video: Alice Cooper - He's back (The man behinde the mask)

Jag upptäckte Alice Cooper då han gjorde comeback med skivan "Constrictor" 1986. Låten alla pratar om från den plattan är naturligtvis "He's back
(The man behind the mask)" från skräckfilmen "Fredagen den 13:e". Vilken del minns jag dock inte. Och det känns väl ganska oviktigt egentligen. Jag tycker ärligt talat att låten är rätt usel men den slog stort i Sverige och det förärar den en plats här.

20081204

Dagens video: W.A.S.P - Sleeping (in the fire) (live)

W.A.S.P är ett av mina favoritband genom tiderna. Ingen har så cool röst som Blackie Lawless. Att han är rätt tjurig när man ska intervjua honom är en annan sak. Men mer om det senare. Här får ni en av de bästa låtarna som han skrivit i en tuff liveversion.

20081129

I skivhyllan: Iron Maiden - Powerslave (1984)


Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.

Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.

Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.

Ser man till låtmaterialet så är det bara att konstatera att var och ett av de åtta spåren på skivan är så gott som perfekta hårdrockslåtar. Det finns inga transportsträckor. Det finns inga döda ögonblick. Det finns inga utfyllnader. Plattan är oerhört jämn alltifrån de två inledande ”Aces high” och "2 minutes to midnight” som med åren helt rättmätigt blivit givna i bandets liverepertoar. Instrumentala ”Losfer words (Big ’orra)” höjer bara tempot för att leda oss in i ”Flash of the blade” som är lika slipad i sina riff som klingan som den handlar om. ”The duellists” är en underskattad pärla där Dickinson briljerar med sina vokala insatser.

”I see sixes all the way” sjunger han vidare i kulsprutetakt när vi andfådda kastas in i ”Back in the village” för att sedan vidarebefordras till plattans verkligare höjdare och titelspår ”Powerslave”. Denna nio minuter långa saga om egyptisk forntid är en magnifik uppvisning i taktbyten och ren skär tyngd.

Avslutande mastodonten ”The rime of the ancient mariner” som anspelar på dikten skriven av poeten Samuel Taylor Coleridge (1798-1834) är även den en fantastisk resa i tid och rum där Iron Maiden berättar vad man inte ska göra om en fågel råkar göra sina toalettbehov på dig som Bruce Dickinson förklarade låtens andemening under den efterföljande turnén. Den finns förövrigt utsökt dokumenterad på liveplattan ”Life after death” som även den rekommenderas å det varmaste.

Den här skivan tog Iron Maiden till en helt egen division inom hårdrocken. Från att ha varit stort blev nu bandet enormt. Den storslagna ”The world slavery tour” pågick i nästan två år med 190 spelningar runt hela jordklotet inklusive det då avskärmade östblocket. Scenproduktionen gick helt i linje med Derek Riggs omslag med en mumifierad Eddie på scen och den största ljus- och ljud anläggning som världen skådat.

Iron Maiden har aldrig varit så bra som de var just i detta ögonblick och de lär aldrig bli det igen.

Nyckelspår: Aces high, 2 minutes to midnight, Powerslave, The rime of the ancient mariner

Dagens video: King Diamond - The family ghost

Jag har aldrig förstått varför han inte rakar bort snorbromsen men det är kanske lätt att förlåta när man har gjort en så fantastisk platta som "Abigail". Och det är från den som dagwens video är hämtad.

20081128

Dagens video: Ozzy Osbourne - Bark at the moon (1984)


Den här videon bannlystes från alla TV-kanaler 1984. Alldelses för läskig för 80-talssvensken. Kan tyckas fullständigt bisarrt men så var det.

20081127

Dagens video: Europe - Wings of tomorrow (live 1986)

Jag minns att jag hade den här konserten inspelad på VHS och att jag tittade på den om och om igen. Joey Tempest var världens bästa och coolaste sångare. Och John Norum var den störste gitarrhjälten. Och kanske är det så fortfarande...

20081125

I skivhyllan: Kiss – Animalize (1984)


Min första kontakt med Kiss var inte med den klassiska uppsättningen utan med den osminkade sanningen. Videon till ”Heavens on fire” vevades på Bagen om och om igen. Kiss hånglar rätt mycket i videon och smågrabbarna kittlades av insikten om att tjejer kunde vara någonting man kanske kunde göra annat med än bara dra i håret...

Men plattan är betydligt mer än singeln som på många sätt rätade upp gruppens karriär efter demaskeringen. Kiss blev stora igen och musiken var nu helt omstöpt genom föregångaren ”Lick it up” och nu den här skivan till mer 80-talsljudande hårdrock.

En sak är dock oförändrad. Paul Stanleys röst. I mitt tycke en av världens bästa! Det hörs att han verkligen kan sjunga till skillnad från Gene Simmons som mest försöker låta tuff. Pauls kvalité lyser klart och starkt redan på inledande ” I've Had Enough (Into The Fire)” och ”Under the gun” där han ylar ikapp med Mark St Johns gitarr. Fullständigt underbart.

Det finns bara ett singelsläpp från ”Animalize” i form av ”Heavens on fire” men här finns minst två eller tre potentiella singelsläpp till men av någon anledning så blev det inte så. Skivan som helhet blev dock en hit och var Kiss bäst säljande platta sedan ”Alive II” från 1977.

Rockhistorien är förövrigt full med lökiga omskrivningar av sexakter men Gene Simmons tar nog priset på den här plattan när han i låten ”Burn bitch burn” konstaterar att ”I wanna put my log in your fireplace”. Stor komik.

I skivhyllan: Twisted Sister – Stay hungry (1984)


Vi börjar på nollpunkten. Skivan som orsakade hela mitt intresse för hårdrock. ”Stay hungry” är epicentret för hela min skivsamling och därmed en given startpunkt i denna självbiografiska hårdrocksodyssé.

Precis som många andra såg jag Twisted Sister först på Bagen som visades på statstelevisionen. Cia Berg visade musikvideos och en av seriens största succéer blev just Twisted Sisters videos till ”I wanna rock” och ”We’re not gonna take it”.

Jag blev helt såld från första sekunden. Men jag minns också hur jag släpade med mig morsan till skivbutiken för att köpa skivan och hur jag bangade ur när jag såg omslaget med en köttbenstuggande Dee Snider. ”Ska du ha den här?” frågade min ömma moder som inte sa det på ett förebrående sätt utan av ren nyfikenhet. Min mor har alltid varit tolerant när det gäller mitt musiklyssnande.

Till slut köpte jag i alla fall skivan. Om de två låtarna som slog behöver man kanske inte säga så mycket. Resten av skivan är fortfarande en av mina absoluta favoritplattor. Den håller faktiskt än idag både låt- och ljudmässigt. Det är tidlös och trendsättande hårdrock. Dee Snider är en sorgligt bortglömd stor sångare i genren. Lyssna bara på låtar som ”Burn in hell”, titelspåret eller balladen ”The price” (se video nedan).

Efter ”Stay hungry” upptäckte jag även bandets tidigare plattor och efterföljaren ”Come out and play”. Men det är en senare historia.

Nyckelspår: I wanna rock, We’re not gonna take it, Burn in hell, Stay hungry, Horror-Teria (Captain Howdy-Street Justice)

20081124

Om 6hundrasextio6


Jag är inte på något sätt speciell när det kommer till att lyssna på hårdrock. Sedan jag 1984 såg Twisted Sisters video "I wanna rock" på Bagen i Sveriges Television har jag gillat den hårdare musiken reservationslöst. Och jag gör det än idag.

Men jag var aldrig den där killen som lät håret växa (förutom den obligatoriska hockeyfrillan) eller bar jeansväst med patchar på. Jag köpte bara skivorna och läste artiklarna i tidningen Okej. Och lite senare så lyssnade jag på Rockbox på radion och ibland fick jag tag på Metal Hammer på tidningskiosken i Hallstahammar. Hårdrocken var en pojkrumsförälskelse.

Jag tror att jag delar den erfarenheten med många i min ålder.

Långt senare fick jag tillfälle att få skriva om musiken jag älskade. Det började på nätet på webbfanzinet Metalcentral.net. Och efter det gav Robban på Close Up Magazine mig en chans att skriva recensioner under ett år. Det var fantastiskt och fullständigt bisarrt eftersom jag knappast är den språkstilist eller den faktanörd som det egentligen krävs för att göra bra musikjournalistik.

Men jag fick ändå prata med några av mina gamla idoler.

Blackie Lawless har faktiskt ringt hem till mig.

Bara en sådan sak.

Nåväl. Jag är fortfarande ett fan och inget annat när det gäller hårdrocken från 80-talet. Det är den musiken jag alltid återvänder till. Den är nollpunkten i mitt musiklyssnande.

Därför tänkter jag i denna blogg skriva om den musik som betytt mest för mig. En kartläggning av soudtracket till min uppväxt helt enkelt. Jag gör inte anspråk på att säga något nytt om musiken och jag tänker inte anstränga mig för att hitta obskyra pärlor. Det kommer helt enkelt att bli texter om cirka 50 skivor som betytt mest. Dessutom kommer jag att lägga ut intervjuer och texter jag skrivit genom åren samt en del nyskrivet material och nygjorda intervjuer med folk som var aktiva då eller som liksom jag älskar 80-talets hårdrock. Och ibland blir det tuffa videos med astuffa band.

Förhoppningsvis blir det en underbar nostalgitripp.

Magnus Tannergren

20081117

The Queen Of Metal


Doro Pesch kommer föralltid att vara ihågkommen som sångerska i Warlock. På 80-talet var det betydligt ovanligare att det var en kvinna som frontade bandet. Doro var ett av undantagen. I november 2004 fick jag tillfälle att intervjua henne för webfanzinet Metalcentral. net.

----
Det är alltid en kamp för att överleva i musikvärlden. Man måste kämpa för att få göra en skiva, en kamp för att få åka på turné och så vidare. "Jag kände varken att det var en nackdel eller fördel att vara kvinna i den här världen. Respekt fick jag alltid, främst från våra fans."
Det säger Doro Pesch, nu aktuell med skivan "Classic Diamonds" där hon sammanfattar sina 20 år i hårdrockens tjänst. Metalcentral ringde upp henne för att prata om tiden som gått.

När jag ringer till Hotell Malmen på Söder i Stockholm och ber att få
bli kopplad till Doro Pesch så möts jag av en oförstående receptionist som näsvist frågar om personen i fråga bor på hotellet.
"Självklart" svarar jag. Efter ett par ögonblicks letande så blir jag kopplad vidare upp till hennes rum. Får inget svar. Jag ringer åter upp hotellet och nu möts jag av en yngre förmåga i disken som glatt skickar mig direkt vidare genom ledningarna och se där, efter bara två signaler så svarar hon fnittrande "Hello Magnus how are you?" med tysk brytning. Situationen blir nästan lite surrealistisk. Här har jag ringt upp en av 1980-talets största kvinnliga sexsymboler inom hårdrocken och det låter nästan som om hon försöker ragga upp mig. Eller så har hon tullat på innehållet i hotellrummets barskåp.

Det ska dock snart visa sig att både min förhoppning och farhåga ska komma på skam. Hon går igång själv och berättar entusiastiskt om hur underbart Sverige är och drar en rolig anekdot om när hon var här första gången med Warlock 1986. Då som förband till Judas Priest. Doro Pesch är en mycket fokuserad, pratglad och trevlig person.
Jag ber henne sammanfatta de 20 år i hårdrockens tjänst som hon hittills hunnit med.
- Tiden har bara flugit förbi för det känns bara som om det gått fem år egentligen. De här åren har varit en berg- och dalbana, kvittrar Doro förtjust och fortsätter, det har varit upp och ned men hela tiden en fantastisk upplevelse. Och det har varit betydligt svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag började med musik när jag var 16 år gammal och då ville jag att det skulle handla om frihet och rock'n'roll. Men efter ett tag så tog allt det där med pengar, kontrakt och massa bråk med skivbolag och managers över. Vill man kan man kalla det för en intressant upplevelse hittills, säger hon med ett skratt.

Den första gången jag stötte på Doro Pesch var 1987 då damen ifråga skötte de vokala sysslorna i Warlock. Låten på allas läppar var naturligtvis "All We Are" från "Triumph and Agony". Då var Doro ganska unik. Med några undantag (Lita Ford, Vixen och några till) så var hon ganska ensam som kvinnlig sångare i hårdrocksvärlden. Det här var 17 år sedan och Doro är knappast ensam dam på den hårda musikens arena längre. Så vad har hon lärt sig av det här livet hittills?
- Att alltid hålla benhårt på det du tror på och kämpa för det, svarar hon blixtsnabbt. Låt ingen annan kontrollera dina drömmar. Var ärlig mot dig själv, slåss för din sak. För om inte du tror på dig själv så gör ingen annan det heller. Det var något jag lärde mig någon gång runt 1985-86 då vi lät andra bestämma över hur det skulle låta och vad jag skulle sjunga så att det skulle bli mer kommersiellt.
- Jag tror att jag grät under hela inspelningen och när den kom ut undrade alla varför jag lät mig duperas på det sättet. Det var då jag lovade mig själv att aldrig låta någon annan stå vid rodret.

Det är värt kampen
Att det skulle ha varit särskilt besvärligt att ha varit kvinna på
80-talet och sjunga hårdrock är något hon med bestämdhet förnekar. Istället visar det sig ha varit ett större problem att komma från dåvarande Västtyskland.
- Det är alltid en kamp för att överleva i musikvärlden.
Man måste kämpa för att få göra en skiva, en kamp för att få åka på turné och så vidare. Jag kände varken att det var en nackdel eller fördel att vara kvinna i den här världen. Respekt fick jag alltid, främst från våra fans.
- Men däremot var det ett större problem att komma från Västtyskland. På 1980-talet var det Storbritannien som var den stora marknaden för hårdrock. Det var där man letade nya bra band så då var det inte så bra att komma från Västtyskland. Du kunde bara komma vidare till USA om du fick bra recensioner i England så det tog ett tag för oss att få upp dörren till Amerika. Det var först i och med Monsters Of Rock 1986 som gick av stapeln på Donington Park som det på riktigt satte fart på saker och ting. Vi fick bra respons och därefter så släpptes skivan även på andra sidan Atlanten.

Var det då det kändes som att ni hade lyckats?
- Vet du, jag har aldrig tänkt i de banorna att vi skulle "lyckas".
Jag har alltid försökt göra varje dag i mitt liv till den bästa hittills vare sig jag har varit i studion eller på scen någonstans i världen.

Hoppas att hon inspirerat
Nuförtiden så är det ju ingen brist på hårdrocksband med kvinnliga vokalister. Känner du att du på något sätt har varit med och breddat väg för detta?
- Det är svårt för mig att säga. Men har jag inspirerat några tjejer till att ta för sig mer så är det ju underbart. Det skulle kanske vara en liten del då. Men jag tror att alla måste få göra det på sitt eget sätt. Men jag känner mig väldigt stolt när jag ser andra tjejer som lyckas i den här branschen. Det finns många med starka personligheter och fantastiska röster och det är kul att se. Så om jag inspirerade några få en aning så är det bra. Då är jag nöjd, säger Doro ödmjukt.

Att ägna över 20 år av sitt liv åt hårdrock är en stor uppoffring. Jag undrar hur det kommer sig att du valde just den här typen av musik?
- Men det är ju så mycket mer än bara musik, utbrister hon. Det är hela paketet liksom. Jag är så lyckligt lottad att få vara en del av familjen Heavy Metal. Det är sådan lojalitet hos fansen som till stor del fanns där redan för 20 år sedan. Jag tror inte det finns någon annan typ av musik som inger den känslan av samhörighet som heavy metal gör. Och för mig har hårdrock alltid betytt frihet. Från den brutalaste formen av metal du kan tänka dig till ballader med dessa stora känslor. Det betyder ren frihet för mig. Varje sång jag skrivit och sjungit på är speciell och helig för mig. Jag kan bara hoppas att de som lyssnar gillar det också.

Gamla låtar i ny tappning
När man som artist varit aktiv i två decennier så är det kanske inte så konstigt att ta en titt tillbaka och sammanfatta det som åstadkommits hittills. Så gör även Doro. Men istället för att sammanställa en regelrätt greatest hits-samling så valde hon att göra nyinspelningar av några gamla örhängen samt tolkningar av egna favoriter. Dessutom skrev hon ett par helt nya låtar för att ge anrättningen lite extra krydda och därtill valde Doro att göra helt nya instrumentella arrangemang med klassiska instrument.
- Det var redan 2001 som jag för första gången kom i kontakt med en klassisk orkester då jag spelade några konserter med en vanlig klassisk orkester. Det var en underbar upplevelse som förövrigt delvis finns dokumenterad på vår senaste dvd. Men jag trodde aldrig att chansen skulle komma igen eftersom det är en så stor apparat för att få det att fungera. Men för två år sedan fick jag erbjudandet att delta i en välgörenhetskonsert där Metal Classic Night Orchestra, som specialiserat sig på att tolka modern rockmusik i klassiska arrangemang, också skulle vara med. Jag tyckte att syftet var gott så jag ställde upp. Och det funkade så bra att det stod klart för oss allihop rätt snart att detta borde spelas in på något sätt. När vi började så trodde jag att det skulle ta ett par månader men det tog nästan sju istället för det var mycket mer jobb än jag någonsin kunde ana.
- Ska man samordna en orkester på 40 personer tar det sin tid och vi ville göra sångerna rättvisa och inte slarva bort möjligheten nu när den väl kommit. Vi ville göra ett ordentligt jobb helt enkelt. Och eftersom orkestern består av musiker som gillar hårdrock så hade vi en samsyn på hur det skulle låta. Jag är väldigt glad att vi gjorde det för en sån här chans får man nog bara en gång i livet.

Alltid på väg
De tilldelade 20 minuterna lider mot sitt slut och Doro låter ärligt ledsen när hon säger att hennes manager har gett tecken om att intervjun måste avslutas. Det är många pratstunder inplanerade på det dygn som hon är i Sverige. Doro har turnerat nästan oavbrutet sedan genombrottet. Jag undrar avslutningsvis om hon har någon fast punkt i tillvaron som hon kallar hem?
- Mitt hem är i bussen på väg till nästa spelning. Det är faktiskt då jag är som lyckligast när jag får vara ute med mitt band och nöta på vägarna. Jag älskar att vara ute på vägarna. Jag mår inte så bra när jag tillbringar ett par veckor på samma ställe. Då blir jag deprimerad.

Så du har aldrig känt att nu får det vara nog med det här och att du vill åka hem?
- Nej, nej så har jag aldrig känt. För mig är hela världen mitt hem. Det är en av fördelarna med att ha turnerat så mycket som jag har gjort; jag har vänner precis över allt. Det spelar nästan ingen roll i vilket land jag befinner mig, det finns alltid någon jag kan ringa om jag vill träffa vänner. Dessutom får mina fans mig alltid att känna mig välkommen vart jag än är.

W.A.S.P på Barnjournalen under det mörka 80-talet

Twisted Sister - The kids are back + intervju

Iron Maiden - Aces high (Live after death)

Judas Priest - Freewheel burning

Scorpions - Blackout

In the beginning