En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

I remember Halloween!

En timme liveradio torsdagar kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

Metal Thrashing Mad!

En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

Denna vecka: en timme thrash metal.

New sightings of Into The Void

En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

Into The Void Podcast Vol. 7 by Into The Void Podcast on Mixcloud

Wolf spelar när ny rockklubb i öppnar i Köping. Inte missa!

Välkommen till nya rockklubben på Hantis i Köping.

Club Distortion är en dieselluktande rock 'n' roll kväll. Iron Maiden, Keith Richards, Lemmy, Slash och Iggy Pop är bara några av de ikoner inom rocken som kommer cementera högtalarna under just denna kväll i Köping.

Kvällen erbjuder livebandet Wolf som nyligen släppt storplattan "Devil Seed". Som förband kommer Pasted och The Hawkins att lira på scen.

I ”dansrummet” kommer Nicke Borg från Backyard Babies vända plattor med musik från världens alla hörn.

Oavsett om du föredrar Stones, Motörhead, Kiss, Van Halen, Social Distortion eller varför inte rent av Hank Williams och Venom så kan du avnjuta detta med en kall bira eller en Jack Daniels. En trevlig och underhållande kväll utlovas!

Entré 100kr. Förköpsbiljetter finns på Hantis!

Into The Void Tour 2014

Into The Void broadcast & podcast

En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Podcasten hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag. Du kan också lyssna på Grip Of Delusion Radio varje söndag kl 17.00 som sänder Into The Void globalt.

Into The Void Live: Musik och politik med Crucified Barbara

Crucified Barbara var ett av många band som tog politisk ställning inför valet. Klara Force beättar varför och vad det har inneburit för bandet.

En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

Lyssna på veckans Into The Void

Into The Void live broadcast 2014-09-18 on Hallsta Sura Närradio 103,7MHz by Into The Void Podcast on Mixcloud

Into The Void i okända rockgalaxer

Veckans Into the Void är en resa i okända rockgalaxer. Mängder av ny riffmättad musik, några fantastiska klassiker och en väldigt viktig rocklåt.

En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

Into The Void Podcast Vol. 4

Do you like heavy? Do you obey the riff? 

Into The Void will be your guide into the vast galaxy of rock. This is a journey from the classics in the late 60s and 70s that laid the foundation of heavy rock and further oninto heavy metal, doom, stoner, thrash, death metal and beyond. As long as it has that vibe and perfect riff, it will be played. The show explore the connections between different kinds of rock, known and unknown, and mix it all up into what we call Into The Void. 

Into The Void will be on fortnightly Sundays for two hours from 11am EST/ 5pm CET on Grip Of Delusion Radio starting this Sept 14th!

www.gripofdelusion.com

or

www.mixcloud.com/intothevoidpodcast

Into The Void: Wolf's blood!

Niklas Stålvind, sångare, gitarrist och chef i Wolf berättar om varför den nya skivan "Devil seed" är den bästa bandet har gjort och vad han har offrat för att få den gjord.

En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Den internationella tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

Into The Void is going global!

It seems like Into The Void is going global.

For real.

We will be part of http://www.gripofdelusion.com/ international network of podcasts that is a place where the listener just tune in and spent hour after hour enjoying the music you wouldn’t hear on the standard radio environment.

This will be one hell of a ride!

Riding Easy Into The Void

På torsdag fortsätter vi att prata med Daniel Hall på Riding Easy Records och vi spelar nya musik med bland anant Earth och Wolf.

En timme liveradio kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben. Tvåtimmarsversionen hittar du på www.mixcloud.com/intothevoidpodcast varje söndag.

Into The Void - Riding Easy Records

Daniel Hall hörde Salem's Pot och bestämde sig för att starta ett skivbolag för att ge deras musik. På drygt ett år har Riding Easy Records get ut ett tiotal skivor och blivit ett av de coolaste skivbolagen i universum. Vi har pratat med Daniel Hall om vinylskivor och vad han letar efter när han letar efter nya band att ge ut.

Livesändning torsdag 28 september kl 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben.

Into The Void

Vi har bytt namn. Into The Void är nästa steg. En timme livesänd radio på närradion och en tvåtimmars podcast. Skillnaden från förut? Mer av allt. Och vi blickar bortom kommunens gränser och kastar oss ut i universum.

Namnet har vi snott från Black Sabbath naturligtvis. Och av John Garcia i Kyuss som i en intervju som vi gjorde med honom för några år sedan talade om hur rockmusiken fyllde "the void within our hearts". Vi gillar den bilden. Hur musiken fyller tomrummet.

Det är det vi hoppas kunna göra med Into The Void.

Mojo Radio: Blind in Texas

I veckans upplaga av Mojo Radio så åker vi på turne med Funeral Horse och får veta vad man inte ska göra när man ska passera gränsen till Texas. Dessutom en väldigt viktig rocklåt och massor med tung musik.

Live på torsdag kl 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben.

PS. Den 4 september byter Mojo Radio namn till Into The Void. Det betyder mer och ännu bättre rockradio överallt och hela tiden! DS

Mojo Radio: Rock, riff och skägg

Veckans Mojo Radio bjuder på extremt skäggiga riff. Vi beger oss ut i rockens utkanter men återvänder till slut hem där rocken låter bekant. Tom Waits och Zakk Wylde möts och David Lynch tittar på. Över alltihop svävar Tony Iommi. Bara i Mojo Radio. Bara på Hallsta Sura Närradio 103.7 eller på webben torsdag 14 augusti kl 20-21.

Mojo Radio snurrar vidare

Mojo Radio växer och spränger gränser. På Instagram följer allt fler världen över oss. Internet tar radiovågorna runt klotet. Det lokala blir det globala. Världen är en by. Eller snarare ett enda publikhav.

Hösten närmar sig och vi växlar upp hastigheten. Skivorna rasar in i mailkorgen och skivsamlingen kompletteras ständigt. Fler intervjuer görs. Allt ska spelas i radio och spridas på den världsvida webben.

Vi gör det här för att vi älskar riffet.
Det är inte svårare än så.

Följ oss på Instagram och Facebook så missar du ingenting.

Pssst! Bli stödmedlem så får du ännu mer.

MOJO RADIO: Intervju med Overkill

Vi pratar om att sluta röka med Bobby "Blitz" Ellesworth som är sångare i legendariska thrashbandet Overkill. Han berättar också om hur man slipper ta ett vanligt jobb och om skillnande mellan öst- och västkustthrash.

Torsdag kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben.

Mojo Radio 140807 by Mojo103.7 - Obey The Riff! on Mixcloud

MOJO RADIO: Strange days

Hettan bränner bort gräs och ork. Bara riffet består. Och Mojo. Nu mera Mojo Radio. Vi sänder oavsett temperatur på 103,7 eller på webben varje torsdag kl 20.00. Så även denna torsdag.

Obey the riff!

Mojo Radio 140731 by Mojo103.7 - Obey The Riff! on Mixcloud

Mojo103.7: Dirty black summer

Vi hör bruset från ljudvågorna i den tryckande hettan. Riffet är vår sol. Mojo103.7 fortsätter hela sommaren varje torsdag kl 20.00 på HallstaSura Närradio 103,7 MHz eller här på webben. Vi bjuder under de kommande veckorna på skön rockmusik i en unik blandning långt från topplistor och stadsfestivaler och vi bjuder på en timmes special med massor av röster från intervjuer vi gjort under vintern och våren.

Bara i Mojo103.7!

Live after death: On a rocking horse of time - Pearl Jam, Stockholm 28 juni 2014

Publiken är i 40-årsåldern. Några är där med sina barn i övre tonåren. 24.000 blir vi till slut som väntar framför scenen. Eller som undertecknad på läktaren i den gigantiska arenan. Ljusen släcks. Bandet går på scen. De första tonerna från gitarren i "Release" ekar. Sen den där rösten som är just den där befrielsen.

I see the world
Feel the chill
Which way to go
Windowsill
I see the words
On a rocking horse of time
I see the birds in the rain 

Det är en udda öppningslåt. Ändå öppnas marken under mig och jag känner att jag fått något i ögat. En tår? Min fru undrar varför jag blundar. Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om någonting annat. 23 år av mitt liv passerar i revy under de första fyra minuterna av Pearl Jams spelning i Stockholm. Eddie Vedders röst lever sitt eget liv. Den lever i mig. Allt sedan 1991 har den gjort det. En generations röst. Han är en poet. Vår poet.

Oh dear dad
Can you see me now
I am myself
Like you somehow
I'll ride the wave
Where it takes me
I'll hold the pain
Release me 

Jag blir tvungen att stänga ögonen och hålla i mig. Musiken tar tag i mig och petar på punkter i mitt minne som jag sällan besöker. Minnen från ungdomen och dess känslostormar. Minnen av vänner som försvunnit och av dem som fortfarande är kvar. Minnen av kärlek och svek. Vi spelade alltid Pearl Jam. På alla fester. Under alla ensamma nätter. Jämt. Och Pearl Jam har alltid funnits kvar. Och kommer alltid att finnas kvar. Av alla band som man lyssnat på så kommer Seattlegruppen att bestå. Inte bara för oss som upptäckte dom. Utan i rockhistoriens stora Pantheon. Pearl Jam gör tidlös rockmusik. De kan vara ett av de sista banden som gör det.

Oh dear dad
Can you see me now
I am myself
Like you somehow
I'll wait up in the dark
For you to speak to me
I'll open up
Release me 

Spelningen håller på i tre timmar. Bandet blandar gammalt och nytt. Var spelningen verkligen tre timmar? Tog det inte slut mycket snabbare? I "Alive" spänns 24.000 stämband och sången överröstar nästan bandet. Eddie dricker sitt vin. Ler och verkar uppriktigt rörd. Precis som oss. Pearl Jam är större än grungen och sin anvisade plats i historien. I alla fall för mig. Sen tänds takbelysningen och Pearl Jam avslutar med "Indifference" och förenas i ljuset med sin publik. Det är mäktigt. Det är overkligt.

Det är musik och liv förenade för alltid.

Befriade.

Magnus Tannergren

Mojo103:7: It's electric!

Vi pratar med Electric Citizen om rockens roll och konsten att skriva texter med det undermedvetna. Vi gör även ett nytt försök att spela Mourning Signs nya låt "Virtue" samt en bunt vinylplattor.

Lyssna på Hallsta Sura Närradio på torsdag kl 20.00 eller på webben.

Mojo103.7: Volymkontrollen går alltid till 11

En timme rock. En timme riff. En timme av maximal decibeldos. Det är vad Mojo103.7 handlar om. Vi är snabbare än ljudet. Våra radiovågor orsakar tinnitus och vibrationsskador.

Volymkontrollen går alltid till 11.

Torsdag 26 juni kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103.7 eller på webben.

Mojo103.7: Vi kallar det...

 

Riffet kan vara en vägg av förstärkare och en storm av decibel. Riffet kan också vara en motorväg vid midnatt när natthimlen aldrig blir svart. Riffet kan vara en predikande man med hatt som är uppfylld av andar. Vi manar golvet att öppna sig och taket att spricka. Vi manar fram den där övermänskliga känslan av befrielse i ljudvolymens fristad. Diskanten och basen jagar varandra. Rytmerna hypnotiserar. Vissa kallar det rock.

Vi kallar det Mojo103.7.

Torsdag kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben.

Mouth for war: Intervju med Brian Lew om Bay Area Thrash Metal

Av: Magnus Tannergren
Det var strax före nyår 1982. Närmare bestämt den 28 december. Brian Lew hängde hemma i
vardagsrummet hos sin kompis Mark Whitaker på 3132 Carlson Blvd. Några andra polare till
Brian dök också upp med alla sina instrument och började flytta möblerna i vardagsummet för att
göra plats åt dessa. Man ville repa med en ny kille i bandet som man ersatt den tidigare bassisten
Ron med. James, Lars och Dave presenterade en långhårig typ med utsvängda jeans som Cliff och
sen började repet. Brian tog några bilder med sin kamera som han alltid hade med sig. Men han tog
inte så många. Film var dyrt och bandet hade han sett spela förut. Några månader tidigare hade han
sett dem spela sin första liveshow nere på klubben The Stone i San Fransisco. Han tog bilder då
också.
Brian Lew had aldrig kunnat föreställa sig att bilderna han tog på Metallicas första spelning eller
de som togs i de där vardagsrummet under Cliff Burtons första repettition skulle få någon som
helst musikhistorisk betydelse. Dom var grabbar i 19­årsåldern som drack öl och gillade brittisk
hårdrock. Att Brian befann sig mitt i The Bay Area som skulle bli epicentret för det som senare
skulle bli känt thrash metal hade varken han eller någon annan en blekste aning om.
Idag bor Brian Lew fortfarande kvar i The Bay Area. Ett naturskönt område där industrin
domineras av Silicon Valley och de stora IT­jättarna Google och Apple. Av det tidiga 80­talets
blomstrande undergroundscen för hårdrock finns inte mycket kvar. Men nu har Brian och
kompisen sedan den tiden Harold Oimoen sammanställt alla bilder de tog av sina polare till en bok
som heter "Murder in the front row" efter en textrad i Exodus låt "Bonded by blood". Det är ett
unikt tidsdokument där man bokstavligen ser hur en musikgenre föds.
Jag ringer upp Brian för att tala om boken och tiden som bilderna är tagna under. Brian brinner för
hårdrock fortfarande och på sin blogg Ümlaut (haggisbuffet.blogspot) som är döpt efter fanzinet
han gav ut i slutet på 80­talet skriver han då och då om spelningar han sett med stor humor och
värme. Så det känns naturligt att börja prata om hur han blev intresserad av den här musiken.
­- I San Fransisco har det sedan slutet på 60-­talet alltid funnits massor med radiostationer som
spelat musik. Så när jag växte upp så var det enda man hörde på radion rockmusik från den tiden
och senare i slutet på 70­ och början på 80­talet när jag hade blivit mer intreserad av musik så var
det hårdrock som dominerade i de lokala radiokanalerna. Och det var via dem jag upptäckte rocken
via de stora banden som Led Zeppelin, Black Sabbath och AC/DC.
- Men så spelades det ibland lokala rockband på de här stationerna och i början på 80­talet så började man spela Y&T väldigt mycket. Dom blev ju något sorts glamrockband i slutet av 80­talet men i början så var de ett riktigt bra rockband och Y&T var det första bandet jag någonsin såg live på en rockklubb. Innan hade jag bara sett stora arenakonserter med band som var "larger than life". Men i och med Y&T så blev rocken inimare och intensivare. Man kunde vara nära scenen och hänga med bandet före och innan spelningen. Det var en livsavgörande upptäckt för mig.

Engelsk hårdrock

Brian blev alltmer intresserad av andra undergroundband. Han började läsa den engelska
musiktidningen Sounds som var en av de första tidingarna som skrev om den nya brittiska
hårdrocken och myntade begreppet New Wave Of British Heavy Metal. Genom tidningen som
Brian köpte på import upptäckte han Iron Maiden, Motörhead och Saxon. Och senare kom Kerrang
i vilken han annonserade efter brevvänner och fick svar från hundratals hårdrockare från hela
världen som gillade samma musik som honom.

Brian hade gått en fotokurs och på den här tiden var det inte svårt att få fotopass till de stora
konserterna. Han fotograferade massor av stora band som besökte stan. Och kameran hängde med
även på klubbspelningarna och han fotograferade sina polare som också spelade i band. Sen
fortsatte han att fotografera på efterfesterna och när banden repade. De här banden hade tagit stort
intryck av den brittiska hårdrocken men också av den amerikanska punken som var hård och
snabb. Dessa två genrer var fundamentet i vad vi nu känner till som thrash metal. Men det finns
ingen tydlig tidpunkt för när thrashen föddes.
­- Det fanns massor av lokala band. Kirk Hammett startade Exodus tillsammans med Gary Holt, i
september 1982 kom Metallica för att spela i San Fransisco då Metal Blade Records hade en
showcase här och det var första gången som bandet spelade utanför Los Angeles. Men vi hade
redan hört deras demo "No life 'til leather". Så vi, och vi var ganska många, kunde varenda låt de
spelade vilket tog dem lite med överraskning. Vi var ju alla i samma ålder och att det fanns folk
utanför deras vänskapskrets som kunda skrika med i deras låtar var nog en ögonöppnare för dem.
Det samt det faktum att Cliff gick med i bandet på vilkoret att de flyttade hit var en av
startpunkterna för det som har kallats för The Bay Area thrash metal. Men Metallica var bara ett
band bland många då. Det fanns hur många band som helst och hur många ställen som helst att se
dem på.

Spelade Slayer på The Stone här i The Bay Area så spelade med all säkerhet på andra sidan bukten några dagar senare på Ruthie's Inn. Och så vidare. Det här höll på under fyra eller fem år och jag tror att det var under den här tiden som hela rörelsen växte sig stark. - Brian Lew

Massor av rockklubbar

Just rockklubbarnas betydelse går inte att underskatta. När jag för några år seda intervjuade Mark
Osegueda i Death Angel berättade han om hur den lokala musikscenen i The Bay Area sjöd av liv
just på grund av det faktum att det fanns så många scener att spela på. Brian bekräftar detta och
berättar att det i stort sett var omöjligt att missa när band som Slayer spelade i stan eftersom att de
spelade på minst tre fyra ställen under en och samma vecka i San Fransisco. Det samma gällde de
lokala banden. Man kunde gå ut och se band som Lääz Rockit, hänga med killarna från Exodus
och Metallica på en och samma kväll på samma ställe. Några dagar senare sågs man på något
annan ställe när Testament, eller The Legacy som de hette då, spelade.
­- Spelade Slayer på The Stone här i The Bay Area så spelade med all säkerhet på andra sidan
bukten några dagar senare på Ruthie's Inn. Och så vidare. Det här höll på under fyra eller fem år
och jag tror att det var under den här tiden som hela rörelsen växte sig stark. I början var det
väldigt lokalt med andra ord. Men kansla snart växte det hela och många av de lokala banden som
Testament och Death Angel blev allt mer kända utanför San Fransisco, Kalifornien och senare
USA. Men Metallica var det band som blev absolut störst naturligtvis.
- Det var 1984 som Metallica åkte till Europa för att turnera och tidningen Sounds hade en stor artikel om dem då. Jag minns att jag var helt knäckt när jag läste artikeln eftersom Sounds var den tidning som utbildade mig i heavy metal och nu var Metallica med i blaskan. Det var då jag insåg att det höll på att hända någonting stort. Det var svårt för oss att förstå vad som hände i världen i stort. Det här var innan Internet och nyheterna färdades långsamt via tidingar som just Sounds. Så när dom skrev om ett av "våra" band så var det oerhört stort.

Ögonblicket då alla visste

Den slutgiltiga bekräftelsen på att thrash metal hade tagit sig upp från underjorden var när
Metallica blev inbjudna att spela på Day On The Green i San Fransisco 1985. En gala som
inträffade varje år och som gav bandet möjligheten att spela inför 60 000 personer. Att bli inbjuden
dit var inte lättså på många sätt var det ett erkännande för Metallica. Nu sällade man sig till en
skara band som bland annat bestod av Ozzy Osbourne, REO Speedwagon, Scorpions och en rad
stora band från 70­talet och framåt. Och Brian var där med sin kamera och fotograferade. Bilderna
finns i boken.
­- Det var ett speciellt tillfälle för främst Kirk och Cliff som växt upp med den här festivalen. För
dom var det ett väldigt stort ögonblick att få kliva upp på scenen och spela för så mycket folk men
också för sina familjer och vänner. Det var en bekräftelse på att de hade lyckats. Då om inte förr
fattade vi nog allihop hur stort thrash metal skulle bli och särskilt Metallica, konstaterar Brian
Lew.

Mojo103.7 built my hotrod

I helgen invaderas Hallstahammar av hundratals 50-talsbilar och Mojo103.7 blir en muskelbil som har bensin i blodet och dreglar motorolja. Riffet är vår enda motor och vi trycker gaspedalen i botten och accelerar ut i öknen. Så sätt dig i bilen redan på torsdag, veva ner rutan och vrid upp volymen så bjuder vi på tung rock som får bilen att hoppa fram.

Torsdag 20-21 på Hallsta Sura Närradio eller på webben.

(Och glöm inte att vår egen rock'n'roll-guru Joe Allan sänder ett extra Rockbilly Natch på lördag kl 17-21 för dig som tänker delta i Hallsta Cruisingen.)

Mojo103.7: I Atomens tempel och vid riffgudarnas altare

Vi intervjuar Jonas Stålhammar i Bombs Of Hades, aktuella med mästerverket "Atomic Temples", om att skriva temaplattor och om att bo i en död musikstad där man mest lyssnar på hemtrevlig housemusik. Dessutom ny musik med Accept, Corrosion Of Conformity och många fler. Och vi faller på knä framför de gamla riffgudarnas altare och dyrkar ännu en väldigt viktig rocklåt. Och mycket mer.

Torsdag 5 juni kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 lokalt och på webben globalt.

Live after death: Metallica, Sthlm Fields 30 maj 2014

Foto: M. Tannergren

Den 30 maj 1993 hade jag en avgörande upplevelse på en konsert. Det var Metallica på Stockholms stadion och jag 21 år gammal. Det var en utomkroppslig. upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Allt var perfekt. Bandet på topp på Nowhere else to roam-turnen med snakepit och allt. Det första egna riktiga äventyret i storstan och jag var där med vänner.

30 maj 2014. 21 år efter spelningen på stadion. Nu på Gärdet ett stenkast från den olympiska arenan. Den här gången har jag pass till The snakepit vilket jag inte inser storheten i förrän jag kommit in i utrymmet precis framför scenen. Det är obegripligt nära scenkanten.

Introt drar igång. Luften blir plötsligt elektrisk så som den alltid blir. Gåshud. Rysningar. Jag börjar nästan gråta. Så helt utan intro brakar Battery igång och inleder en triptyk från Master of puppets vilket inkluderar titelspåret och Welcome home (Sanitarium). Sen följer låtarna publiken har valt och det är (om än något balladtung och med det värdelösa valet Whiskey in the jar) en utmärkt spellista. Eller jag vet inte. Jag kan inte ge en saklig bedömning. Från att introt drog igång till badbollarna studsar runt i avslutande Seek & destroy så är minnet lite suddigt. Det är en sådan intensiv konsertupplevelse att jag kan ha någon objektiv uppfattning ärligt talat.

Metallica har betytt så mycket för mig under så många år. Jag har varit på bra och dåliga spelningar med dem. Jag har stått ut med lökiga symfoniinspelningar och märkliga experiment med trumljud. Att få stå i The Snakepit och ha en sådan kontakt med bandet under två timmar och tio minuter är en känslomässig urladdning bortom sans och vett. Jag hoppas att ni någon gång får uppleva något liknande.

Magnus Tannergren

Läs gärna Maria van der Lees något nyktrare recension av spelningen på Slavestate

Mer info om spelningen finns här

MOJO103.7: Drink up. Shoot in. Let the beating begin.

Folket fick välja och de valde. Metallica spelar låtarna publiken ville höra på Sthlm Fields nu på fredag. Men på torsdag spelar vi låtarna publiken skulle ha valt istället. Vi bjuder på udda spår och sällsynta inspelningar. Inte missa.

Torsdag 29 maj kl 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103.7 eller på webben.

Mojo103.7: Resan mot det perfekta riffet

Mojo103.7 fortsätter sin resa mot det perfekta Riffet. I veckans sändning ger vi er blandningen av rock av alla dess slag som du inte kan höra någon annanstans. Vi rör oss lätt och ledigt mellan olika genrer och ger dig en unik rockradioupplevelse.

Torsdag 23 maj kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103.7 eller på webben.

Mojo103.7: Only the riff and death is real!

Only the riff and death is real! Mojo103.7 gräver en djup grav och lyssnar på öronblästrande riffmangel i 60 minuter. Gregor Mackintosh berättar om hur Vallenfyre försöker blanda hardcorpunkens verklighet med manglet från death metal.

Vi spelar ny döds med Bombs Of Hades (Västerås), dammar av en kassettdemo(n) med Mourning Sign (Hallstahammar) och en massa annan brutal benknäckarmetal.

Torsdag 16 maj kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz eller på webben.

Obey The Riff: Down - "Down IV - Part II (EP)

 

Det har gått två år sedan den första EP:n som utgör Downs fjärde platta eller hur man nu ska uttrycka det. Sedan dess har ytterligare en av grundarna, Kirk Windstein, lämnat bandet. Detta var inledningsvis lite oroande eftersom han var en viktig del i riffmakandet tillsammans med Pepper Keenan. Nu har dock inte avhoppet påverkat balansen i bandet nämnvärt vad jag kan höra. På den här skivan, som utgörs av hela sex spår, är det fortfarande klassisk Down som hörs. Och det är bra grejer som levereras.

Den brötiga inledningen ”Steeple” via redan kända ”We knew him well” som bjuder på stenkross rakt igenom med en Philip Anselmo i högform är höggradig Sydstatsstoner så som Down själva varit med att forma den. Sen höjs tempot och attityden skärps i ”Dogshead, hogshead” som har en punkigare ansats. ”Conjure” är ett åtta minuter långt, stundals vackert, stycke musik som ger Down lite djup och nyanser. ”Sufferers years” är ett mellanspår av standardsnitt som vi har hört förut. Kanske plattans tristaste minuter. ”Bacchanalia” är dock en grandios avslutning vilket gör att plattan får en värdig avrundning.

Downs styrka i början av karriären var att det inte var ett egentligt band utan ett sidoprojket. Det gjorde musiken på de två första skivorna otvungen och ärlig. Sedan blev saker lite allvarligare och i takt med det tycket jag att Down blev allt mer ointressant. I och med den förra EP:n och det här släppet har en del av det otvungna kommit tillbaka. Kanske är det förutsättningarna som har gjort att attityden blivit mer avslappnad igen. Att slippa pressen att prestera brukar kunna ha den effekten. Hur som helst är det bara att vara glad för det och konstatera att Down fortfarande är ett väldigt relevant band.

Publicerad i original på Slavestate.se

Mojo103.7: Intervju med Portrait

Veckans Mojo103.7 består till stora delar av tungmetaller. Vi intervjuar Portrait, det bästa svenska heavy metal-bandet just nu, om ockultism, personlig kamp och vikten av att ha en bra sångare. Dessutom bjuder vi på ny musik från Crowbar, Eyehategod, Down, Vallenfyre och mycket mer.

Som alltid kl 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz lokalt och här på webben globalt.

Mojo103.7 Summer Collection!

Varför inte klä upp dig inför sommaren? Mojo103.7 erbjuder nu t-shirts i klassisk modell (inga hipsterpåhitt som v-ringning å skit) som passar alla oavsett ålder eller kön. Du kan dock få den i lite olika färger och storlekar. Två motiv finns i dagsläget: Mojo103.7:s logga och Rockabilly Natch logga. Fler kommer framöver.

Köper du en t-shirt blir du inte bara snygg, du bidrar med några kronor till att garantera att Mojo103.7/Rockabilly Natch kan fortsätta att göra oberoende och autentisk rockradio!

Pris: nätta 200 spänn + frakt.

Beställ här

Mojo103.7 tar inget ansvar för vår leverantörs storlekspolitik men erfarenheten säger att de är rätt små i storlekarna. En synnerligen normalt byggd redaktör tarvar XXL (men drar sparsamt XL med andra märken). Kolla deras måttabell för säkerhets skull.

Doom over Hallstahammar. Doom over Kolbäck. Doom over Surahammar.

Malmklingade riff lägger sig över nejden. Människorna flyr och kurar i sina stugor. Doom! Mojo103.7 sänder en timme doom metal på torsdag. Klassiska och nya spår från en genre som ständigt utvecklas och alltid med Riffet som fundament. Dessutom en intervju med Mammoth Storm. Inte missa! 

1 maj på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller webben.

Obey The Riff: Wovenhand – Refractory Obdurate

Jag såg David Eugene Edwards uppträda på Södra Teatern för några år sedan ensam med en gitarr. Det var två magiska timmar där en ensam man med sex strängar och en religiös övertygelse trollband publiken. Det var i sin storslagenhet ändå minimalistiskt och naket.

 

Jag trodde att han skulle fortsätta på den linjen med sitt band Wovenhand. Men han gör tvärtom. Det är fortfarande naket och passionerat men ”Refractory obdurate” är kanske en av de mest episka plattor Wovenhand och David Eugene Edwards någonsin presterat och då inkluderar jag 16 Horsepower i det. Det är maffiga arrangemang med aggressivitet och melodi. Här finns beståndsdelarna från hela Edwards historia. Ibland lutar det mot storstövlad rockmusik och ibland reduceras soundet till banjo och lergolv. Över det svävar Edwards röst som är hypnotiserande. Det osar svavel och botgöring. Stora svarta kors reser sig ur marken, bergen skälver och det är kristet på ett närmast sataniskt sätt. 

 

Jag uppskattar Wovenhand mer nu än på tidigare plattor. Den här stora och ambitiösa ljudsvepningen passar bandet utmärkt. Det skulle vara lätt att tappa skärpan i en så stor musikbild men det händer aldrig. Jag har gåshud från inledningen ”Corsicana clip” via episka stycken som ”Salome” och ”Masonic youth” genom nästan punkiga ”Field of Hedon” och träskbanjon i titelspåret till avslutningen med ”Hiss” och ”El-bow”. Dessa är mer besläktade med Nick Caves tidiga 90-tal än något annat. Det är magiskt rakt igenom.

Mojo103.7: In Search Of The Valley Of The Sun

Vi tänkte snacka med Valley Of The Sun, spela lite AC/DC och spisa nya vax med Portrait, Spiral Shades & Machine Head den här veckan. Dessutom lite old school Metallica och en väldigt viktig rocklåt. Och en önskelåt om någon har det. Låter det som Mojo103.7 eller? Vi tycker det.

Torsdag 24 april kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben.

Obey The Riff: Mammoth Storm - Rites of ascension

Mammoth Storm ­- Rites of ascension (Napalm)

Från de värmlänska skogarna kommer ett oroväckande muller. Ett muller som ekar doom över
sjöar och skogar. Mammoth Storm har gett sig till känna via en demo och den självutgivna digitala
ep:n "Rites of ascension" under åren 2013 och så sent som januari 2014. Sen upptäcktes dom av
Napalm som nu ger ut alla fyra låtar under den sistnämnda titeln på en fyrspårs ep bland annat i en
rad olika smakfulla vinylutgåvor som är brukligt idag. Det kliar i diskofilens fingrar vid åsynen av
de läckert färgade diskarna.

Men det kliar också i köpfingrarna för innehållets skull om man är det minsta intreserad av doom i
den tyngre skolan. Tänk er Kongh korsat med Electric Wizard ungefär. I dessa trakter har ni
Mammoth Storm. Det är mäktiga och episka riff som har en liten vass egg av sludge men ändå
med känsla för melodi. Det är imponerande särskillt om man ser till bandets korta historia som tog
sin början 2012. Att hitta ett musikaliskt uttryck och mognad är svårt på kort tid men här finns en
känsla av att kemin stämmer i trion på ett underbart vackert vis.

De två låtarna från det senaste släppet är de som imponerar mest. Titelspåret är kargt och hårt
inledningsvis men öppnar upp mot slutet i något mer lättillgängligt. Gitarrernas riff och melodier
skär genom luften med välsipade klingor. "Obscure horizon" är något mer följsam och enklare att
ta till sig direkt men som blir mer komplex ju längre man lyssnar på den. De äldre spåren
"Volcanic winter" och "Yersinia pestis" håller även de hög kvalité men här märks det att det
spretar mer i låtbyggandet.

Helheten är dock överväldigande. Vetskapen om att det här bandet endast är i begynnelsen av sin
karriär är kittlande. Jag har stora förhoppningar och förväntningar på Mammoth Storm som jag
hoppas ska infrias på den kommande fullängdaren.

Lyssna/köp: http://mammothstorm.bandcamp.com/

The Passion Of Mojo103.7

Vi inleder påskfirandet med en timme om döden. Låtar som på ett eller annat sätt anknyter till temat lidande och död. Och naturligtvis med Riffet som liemannens soundtrack.

Skärtorsdag klockan 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller webben.

Obey The Riff: Monolord - "Empress rising"

Vi dyrkar Riffet. Det där allomfattande Riffet som är meningen med all rockmusik oavsett genre. Riffet finns alltid där och hur många riff vi än har hört så kräver vi alltid mer. Riffet återuppstår om och om igen. Som när jag hör Monolords inledande titelspår på debutalbumet. Då känns det återigen som om jag aldrig har hört ett enda riff i hela mitt liv. Den där olycksbådande inledningen som övergår i ett åskliknande fuzzinferno är makalös. Soundet är mörkt och murrigt samtidigt som blytyngden sitter med kedjor runt fötterna och drar ner mig i basregistrets avgrund. Där nere väntar Cthulhu eller vad som nu bor i den lågfrekventa graven.

Den efterföljande instrumentalen "Audhumbla" låter den djupt fuzzdistade gitarren spela fritt mot basgångar som skakar både husgrunder och takpannor. Geezer Butlers oheliga fyra strängar svävar över introt till "Harbringer of death" som i övrigt låter som ett nedstämt och pårökt Black Sabbath i en positiv bemärkelse. Det hela känns ockult och som en ritual. En ritual som fortsätter genom "Icon" och avslutningen "Watchers of the waste". Det är essensen av Electric Wizard och Black Sabbath som mjölkas ur källan där Monolord hämtar sin kraft.

 

Det är en fullständingt magisk debut detta svenska band presterat. Ambitionen var att skapa doom och med det har man lyckats. Men man har även varsamt penslat psykedeliska strimmor i den svarta metallen man har gjutit på årets i särklass tyngsta vinylsläpp alla kategorier. Detta är en platta ingen som gillar doom får missa. Ja egentligen får ingen missa denna platta oavsett vad man lyssnar på. Ety år 2014 är inte bara ett nådens år. Det är Monolords år.

Obey The Riff: Salem's Pot - "...lurar ut dig på prärien"

Svenska doldisarna Salem’s Pot har genom sina två tidigare demosläpp ”Watch me kill you” och ”Sweeden” visat att de är kapabla till att leverera kompetent psykedelisk stonerrock av högsta kvalitet. När nu fullängdaren släpps på vinyl bevisar man att de två första givarna inte bara var rena lyckoträffar.

Vi snackar långsam, doominfluerad stoner med kraftiga drag av psykedelsikt 60- och framförallt 70-tal. Den aningen kitschiga estetiken är hämtad från det senare årtiondet både grafiskt och innehållsmässigt i texterna. Drogromantisk Hammerskräck när det är som bäst alltså. Men den största behållningen är att svepas med i den mäktiga vågen av gitarrer som sköljer över dig som lyssnare som en monstervåg. Det är en omtumlande resa in i ett musikaliskt universum där endast Electric Wizard och Sleep vågat färdas förut.

 

Med tre spår med en dryg speltid på 35 minuter så är ”…Lurar dig ut på prärien” en lika skrämmande som magisk tripp ut i vildmarken. Vi dansar som peyoteberusade stonerdervischer och dyrkar den heliga feedbacken från monolitliknande gitarrförstärkare samtidigt som vi ser häxbålen i fjärran. Sinnesutvidgande svart rockmagi när det är som bäst.

Om ett självmord

Den 5 april 1994 satte ett skott avlossat från ett Remingtongevär brutalt stopp för den pågående grungen i samma ögonblick som kulan penetrerade Kurt Cobains skallben och hans heroinförgiftade blod flöt ut på mattan på golvet i villan i Lake Washington. Det är så markant hur Cobains självmord var slutet inte bara för en plågad människas liv utan också för en pågående musikrevolution.

Jag minns det så tydligt. Hur jag några dagar senare satt och slötittade på MTV:s Most Wanted med clownen Ray Cokes som plötsligt läste upp ett nyhetstelegram som sa att man hittat en död kropp i Cobains hem. Identiteten var då okänd men alla förstod direkt vad som hade hänt. Och alla förstod nog vad som skulle hända sedan.

 

Ingenting var sig likt efter Cobains självmord. Den musikrevolution som grungen innebar ebbade snabbt ut. Under åren 1991 till 1994 var alternativ musik verkligen alternativ igen. Och det var inte bara rockmusiken som påverkades. All musik genomgick en sorts förvandling i svallvågorna från det som hände i Seattle. Musiken och populärkulturen skakade av sig de grälla färgerna från kalla krigets 80-tal. Muren hade precis fallit när Nirvanas ”Nevermind” släpptes 1991 och vi som växte upp i skuggan av Bomben och det ständiga hotet om omedelbar nukleär död vaknade yrvaket upp nästan vuxna och extremt formbara som människor till en ny värld. Bill Clinton gjorde slut på 12 års konservativt styre av Ronald Reagan och George Bush d.ä i USA. Sossarna tappade makten hemma folkhemmet och Lasermannen, Ny Demokrati och en armé av skinheads smulade effektivt sönder alla illusioner om att allting var frid och fröjd i det svenska idealsamhället.

 

Och där satt jag. Nyss fyllda 20 år och sökandes efter livets mening så som man är i den där åldern. Och där öppnandes den nya musikaliska världen för mig. Jag hade lyssnat på heavy metal hela livet fram till dess. Nu upptäckte jag annan musik. Mycket tack vare arbetslösheten som gjorde det möjligt att frossa i Alternative Nation och Headbangers Ball på MTV. Vi lyssnade på trallpunk på lägenhetsfesterna och vi stod på hustak berusade på livet och folköl och lovade varandra evig vänskap. Vänskaper har bestått i vissa fall. Andra gick under. Det var känslostormarnas år med uppbrott och kärlek. Och uppror och revolt.

 

Allt detta till tonerna av Pantera, Bad Religion, Charta 77, Beastie Boys, Prodigy, White Zombie, NIN, Ministry, Entombed, Dia Psalma, Soundgarden, Melvins, Danzig, Pearl Jam och Nirvana. Vi tittade på ZTV där man gjorde TV som var fullständigt relevant för oss på ett sätt som var lika alternativt som punken trots att det var Stenbecks pengar som styrde. Dessutom sände ZTV den då alternativa Hultsfredsfestivalen live en helg utan censur där Clawfinger grillade kyckling och pratade om att den liknade Jesus på korset. Ingenting var omöjligt. Det var en magisk tid för oss som upplevde den när det ägde rum. Självmordet i Seattleförorten Lake Washington satte punkt för allt det där.

 

Den bittra nostalgikern träder nu fram. Han som säger att det var bättre förr och låter skrämmande lik sina föräldrar. Han minns musiken och händelserna i det skimmer som tiden brukar svepa in minnen i allt eftersom tiden går. Man förvanskar och förbättrar. Han som bittert fnyser åt epigonerna och alla t-shirts med Kurt Cobains ansikte på. Han som avfärdrar dagens alternativa rockmusik med att han har hört allt det där förut. 1992 närmare bestämt. Han som nu är medelålders och har högt hårfäste och gråa strån i skägget. Han som värderar en sänkt fastighetsskatt på villan mer än ett rimligt pris på festivalbiljetten. Han som vet att han alltid har rätt med ålderns rätt. Han som blivit som de andra och som sörjer slutet på en era för 20 år sedan.

Gitarrer, gitarrer, gitarrer

Mojo103.7 tröttnar aldrig på gitarrer. Det finns alltid nya riff att upptäcka, nya solon att förlora sig i. I veckans sändning hör ni ny musik med Black Label Sociaty, Down och Monolord men även klassiker med Rainbow och Kiss. Så blir det dubbelt upp (hoppas vi) med Väldigt Viktiga Rocklåtar. Och Alex förärar studion (tror vi) med ett besök.

Torsdag kl 20-21 på Hallsta Sura Närradio eller på webben.

Mojo103.7 Special: Corrosion Of Conformity - intervju med Mike Dean

I veckans Mojo103.7 Special Vi sätter oss i Corrosion Of Conformitys van tillsammans med bandets basist Mike Dean för ett långt samtal om det legendariska bandets historia, om den nya skivan, om Pepper Keenan och om vad ilska egentligen är. Allt under en hel timme blandat med musik från bandets hela karriär.

Torsdag 3 april 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben

Mojo103.7 gräver vidare

Mojoredaktionen gräver vidare i skivbackar och trängs på skivmässor för att hitta det perfekta riffet. Det vi hittar spelar vi i radion varje torsdag kl 20-21. Den här veckan bjuder vi bland annat på Nuclear Assault, Demon, Atomkraft, Black Trip, Thin Lizzy, Saxon och mycket mer. Och som vanligt blir det ett nytt avsnitt Väldigt Viktiga Rocklåtar.

Torsdag kl 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 Mhz eller på webben.

Och du, vi vill väldigt gärna höra av er som lyssnar. Skicka e-post på mojo1037@gmail.com, följ och kommentera på www.facebook.com/mojo1037 eller på vår webb.

Stone deaf forever

 

Torsdagar kl 20-21

Hallsta Sura Närradio 103,7

eller på webben

MOJO103.7: The Oath är det nya svarta

Vi ringer till Berlin på torsdag och pratar med Linnéa Olsson som utgör ena halvan av The Oath. ett band som blandar NWOBHM med mörker och punk. Resultatet är sensationellt bra. Vi pratar om Berlin, hårdrock och om vikten av att leva i nuet.

Torsdag 20 mars kl 20-21 bara på Hallsta Sura Närradio 103,7 eller på webben.