Den 5 april 1994 satte ett skott avlossat från ett Remingtongevär brutalt stopp för den pågående grungen i samma ögonblick som kulan penetrerade Kurt Cobains skallben och hans heroinförgiftade blod flöt ut på mattan på golvet i villan i Lake Washington. Det är så markant hur Cobains självmord var slutet inte bara för en plågad människas liv utan också för en pågående musikrevolution.
Jag minns det så tydligt. Hur jag några dagar senare satt och slötittade på MTV:s Most Wanted med clownen Ray Cokes som plötsligt läste upp ett nyhetstelegram som sa att man hittat en död kropp i Cobains hem. Identiteten var då okänd men alla förstod direkt vad som hade hänt. Och alla förstod nog vad som skulle hända sedan.
Ingenting var sig likt efter Cobains självmord. Den musikrevolution som grungen innebar ebbade snabbt ut. Under åren 1991 till 1994 var alternativ musik verkligen alternativ igen. Och det var inte bara rockmusiken som påverkades. All musik genomgick en sorts förvandling i svallvågorna från det som hände i Seattle. Musiken och populärkulturen skakade av sig de grälla färgerna från kalla krigets 80-tal. Muren hade precis fallit när Nirvanas ”Nevermind” släpptes 1991 och vi som växte upp i skuggan av Bomben och det ständiga hotet om omedelbar nukleär död vaknade yrvaket upp nästan vuxna och extremt formbara som människor till en ny värld. Bill Clinton gjorde slut på 12 års konservativt styre av Ronald Reagan och George Bush d.ä i USA. Sossarna tappade makten hemma folkhemmet och Lasermannen, Ny Demokrati och en armé av skinheads smulade effektivt sönder alla illusioner om att allting var frid och fröjd i det svenska idealsamhället.
Och där satt jag. Nyss fyllda 20 år och sökandes efter livets mening så som man är i den där åldern. Och där öppnandes den nya musikaliska världen för mig. Jag hade lyssnat på heavy metal hela livet fram till dess. Nu upptäckte jag annan musik. Mycket tack vare arbetslösheten som gjorde det möjligt att frossa i Alternative Nation och Headbangers Ball på MTV. Vi lyssnade på trallpunk på lägenhetsfesterna och vi stod på hustak berusade på livet och folköl och lovade varandra evig vänskap. Vänskaper har bestått i vissa fall. Andra gick under. Det var känslostormarnas år med uppbrott och kärlek. Och uppror och revolt.
Allt detta till tonerna av Pantera, Bad Religion, Charta 77, Beastie Boys, Prodigy, White Zombie, NIN, Ministry, Entombed, Dia Psalma, Soundgarden, Melvins, Danzig, Pearl Jam och Nirvana. Vi tittade på ZTV där man gjorde TV som var fullständigt relevant för oss på ett sätt som var lika alternativt som punken trots att det var Stenbecks pengar som styrde. Dessutom sände ZTV den då alternativa Hultsfredsfestivalen live en helg utan censur där Clawfinger grillade kyckling och pratade om att den liknade Jesus på korset. Ingenting var omöjligt. Det var en magisk tid för oss som upplevde den när det ägde rum. Självmordet i Seattleförorten Lake Washington satte punkt för allt det där.
Den bittra nostalgikern träder nu fram. Han som säger att det var bättre förr och låter skrämmande lik sina föräldrar. Han minns musiken och händelserna i det skimmer som tiden brukar svepa in minnen i allt eftersom tiden går. Man förvanskar och förbättrar. Han som bittert fnyser åt epigonerna och alla t-shirts med Kurt Cobains ansikte på. Han som avfärdrar dagens alternativa rockmusik med att han har hört allt det där förut. 1992 närmare bestämt. Han som nu är medelålders och har högt hårfäste och gråa strån i skägget. Han som värderar en sänkt fastighetsskatt på villan mer än ett rimligt pris på festivalbiljetten. Han som vet att han alltid har rätt med ålderns rätt. Han som blivit som de andra och som sörjer slutet på en era för 20 år sedan.
No comments:
Post a Comment