Den 30 maj 1993 hade jag en avgörande upplevelse på en konsert. Det var Metallica på Stockholms stadion och jag 21 år gammal. Det var en utomkroppslig. upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Allt var perfekt. Bandet på topp på Nowhere else to roam-turnen med snakepit och allt. Det första egna riktiga äventyret i storstan och jag var där med vänner.
30 maj 2014. 21 år efter spelningen på stadion. Nu på Gärdet ett stenkast från den olympiska arenan. Den här gången har jag pass till The snakepit vilket jag inte inser storheten i förrän jag kommit in i utrymmet precis framför scenen. Det är obegripligt nära scenkanten.
Introt drar igång. Luften blir plötsligt elektrisk så som den alltid blir. Gåshud. Rysningar. Jag börjar nästan gråta. Så helt utan intro brakar Battery igång och inleder en triptyk från Master of puppets vilket inkluderar titelspåret och Welcome home (Sanitarium). Sen följer låtarna publiken har valt och det är (om än något balladtung och med det värdelösa valet Whiskey in the jar) en utmärkt spellista. Eller jag vet inte. Jag kan inte ge en saklig bedömning. Från att introt drog igång till badbollarna studsar runt i avslutande Seek & destroy så är minnet lite suddigt. Det är en sådan intensiv konsertupplevelse att jag kan ha någon objektiv uppfattning ärligt talat.
Metallica har betytt så mycket för mig under så många år. Jag har varit på bra och dåliga spelningar med dem. Jag har stått ut med lökiga symfoniinspelningar och märkliga experiment med trumljud. Att få stå i The Snakepit och ha en sådan kontakt med bandet under två timmar och tio minuter är en känslomässig urladdning bortom sans och vett. Jag hoppas att ni någon gång får uppleva något liknande.
Magnus Tannergren
Läs gärna Maria van der Lees något nyktrare recension av spelningen på Slavestate
Mer info om spelningen finns här
No comments:
Post a Comment