Mouth for war: Intervju med Brian Lew om Bay Area Thrash Metal

Av: Magnus Tannergren
Det var strax före nyår 1982. Närmare bestämt den 28 december. Brian Lew hängde hemma i
vardagsrummet hos sin kompis Mark Whitaker på 3132 Carlson Blvd. Några andra polare till
Brian dök också upp med alla sina instrument och började flytta möblerna i vardagsummet för att
göra plats åt dessa. Man ville repa med en ny kille i bandet som man ersatt den tidigare bassisten
Ron med. James, Lars och Dave presenterade en långhårig typ med utsvängda jeans som Cliff och
sen började repet. Brian tog några bilder med sin kamera som han alltid hade med sig. Men han tog
inte så många. Film var dyrt och bandet hade han sett spela förut. Några månader tidigare hade han
sett dem spela sin första liveshow nere på klubben The Stone i San Fransisco. Han tog bilder då
också.
Brian Lew had aldrig kunnat föreställa sig att bilderna han tog på Metallicas första spelning eller
de som togs i de där vardagsrummet under Cliff Burtons första repettition skulle få någon som
helst musikhistorisk betydelse. Dom var grabbar i 19­årsåldern som drack öl och gillade brittisk
hårdrock. Att Brian befann sig mitt i The Bay Area som skulle bli epicentret för det som senare
skulle bli känt thrash metal hade varken han eller någon annan en blekste aning om.
Idag bor Brian Lew fortfarande kvar i The Bay Area. Ett naturskönt område där industrin
domineras av Silicon Valley och de stora IT­jättarna Google och Apple. Av det tidiga 80­talets
blomstrande undergroundscen för hårdrock finns inte mycket kvar. Men nu har Brian och
kompisen sedan den tiden Harold Oimoen sammanställt alla bilder de tog av sina polare till en bok
som heter "Murder in the front row" efter en textrad i Exodus låt "Bonded by blood". Det är ett
unikt tidsdokument där man bokstavligen ser hur en musikgenre föds.
Jag ringer upp Brian för att tala om boken och tiden som bilderna är tagna under. Brian brinner för
hårdrock fortfarande och på sin blogg Ümlaut (haggisbuffet.blogspot) som är döpt efter fanzinet
han gav ut i slutet på 80­talet skriver han då och då om spelningar han sett med stor humor och
värme. Så det känns naturligt att börja prata om hur han blev intresserad av den här musiken.
­- I San Fransisco har det sedan slutet på 60-­talet alltid funnits massor med radiostationer som
spelat musik. Så när jag växte upp så var det enda man hörde på radion rockmusik från den tiden
och senare i slutet på 70­ och början på 80­talet när jag hade blivit mer intreserad av musik så var
det hårdrock som dominerade i de lokala radiokanalerna. Och det var via dem jag upptäckte rocken
via de stora banden som Led Zeppelin, Black Sabbath och AC/DC.
- Men så spelades det ibland lokala rockband på de här stationerna och i början på 80­talet så började man spela Y&T väldigt mycket. Dom blev ju något sorts glamrockband i slutet av 80­talet men i början så var de ett riktigt bra rockband och Y&T var det första bandet jag någonsin såg live på en rockklubb. Innan hade jag bara sett stora arenakonserter med band som var "larger than life". Men i och med Y&T så blev rocken inimare och intensivare. Man kunde vara nära scenen och hänga med bandet före och innan spelningen. Det var en livsavgörande upptäckt för mig.

Engelsk hårdrock

Brian blev alltmer intresserad av andra undergroundband. Han började läsa den engelska
musiktidningen Sounds som var en av de första tidingarna som skrev om den nya brittiska
hårdrocken och myntade begreppet New Wave Of British Heavy Metal. Genom tidningen som
Brian köpte på import upptäckte han Iron Maiden, Motörhead och Saxon. Och senare kom Kerrang
i vilken han annonserade efter brevvänner och fick svar från hundratals hårdrockare från hela
världen som gillade samma musik som honom.

Brian hade gått en fotokurs och på den här tiden var det inte svårt att få fotopass till de stora
konserterna. Han fotograferade massor av stora band som besökte stan. Och kameran hängde med
även på klubbspelningarna och han fotograferade sina polare som också spelade i band. Sen
fortsatte han att fotografera på efterfesterna och när banden repade. De här banden hade tagit stort
intryck av den brittiska hårdrocken men också av den amerikanska punken som var hård och
snabb. Dessa två genrer var fundamentet i vad vi nu känner till som thrash metal. Men det finns
ingen tydlig tidpunkt för när thrashen föddes.
­- Det fanns massor av lokala band. Kirk Hammett startade Exodus tillsammans med Gary Holt, i
september 1982 kom Metallica för att spela i San Fransisco då Metal Blade Records hade en
showcase här och det var första gången som bandet spelade utanför Los Angeles. Men vi hade
redan hört deras demo "No life 'til leather". Så vi, och vi var ganska många, kunde varenda låt de
spelade vilket tog dem lite med överraskning. Vi var ju alla i samma ålder och att det fanns folk
utanför deras vänskapskrets som kunda skrika med i deras låtar var nog en ögonöppnare för dem.
Det samt det faktum att Cliff gick med i bandet på vilkoret att de flyttade hit var en av
startpunkterna för det som har kallats för The Bay Area thrash metal. Men Metallica var bara ett
band bland många då. Det fanns hur många band som helst och hur många ställen som helst att se
dem på.

Spelade Slayer på The Stone här i The Bay Area så spelade med all säkerhet på andra sidan bukten några dagar senare på Ruthie's Inn. Och så vidare. Det här höll på under fyra eller fem år och jag tror att det var under den här tiden som hela rörelsen växte sig stark. - Brian Lew

Massor av rockklubbar

Just rockklubbarnas betydelse går inte att underskatta. När jag för några år seda intervjuade Mark
Osegueda i Death Angel berättade han om hur den lokala musikscenen i The Bay Area sjöd av liv
just på grund av det faktum att det fanns så många scener att spela på. Brian bekräftar detta och
berättar att det i stort sett var omöjligt att missa när band som Slayer spelade i stan eftersom att de
spelade på minst tre fyra ställen under en och samma vecka i San Fransisco. Det samma gällde de
lokala banden. Man kunde gå ut och se band som Lääz Rockit, hänga med killarna från Exodus
och Metallica på en och samma kväll på samma ställe. Några dagar senare sågs man på något
annan ställe när Testament, eller The Legacy som de hette då, spelade.
­- Spelade Slayer på The Stone här i The Bay Area så spelade med all säkerhet på andra sidan
bukten några dagar senare på Ruthie's Inn. Och så vidare. Det här höll på under fyra eller fem år
och jag tror att det var under den här tiden som hela rörelsen växte sig stark. I början var det
väldigt lokalt med andra ord. Men kansla snart växte det hela och många av de lokala banden som
Testament och Death Angel blev allt mer kända utanför San Fransisco, Kalifornien och senare
USA. Men Metallica var det band som blev absolut störst naturligtvis.
- Det var 1984 som Metallica åkte till Europa för att turnera och tidningen Sounds hade en stor artikel om dem då. Jag minns att jag var helt knäckt när jag läste artikeln eftersom Sounds var den tidning som utbildade mig i heavy metal och nu var Metallica med i blaskan. Det var då jag insåg att det höll på att hända någonting stort. Det var svårt för oss att förstå vad som hände i världen i stort. Det här var innan Internet och nyheterna färdades långsamt via tidingar som just Sounds. Så när dom skrev om ett av "våra" band så var det oerhört stort.

Ögonblicket då alla visste

Den slutgiltiga bekräftelsen på att thrash metal hade tagit sig upp från underjorden var när
Metallica blev inbjudna att spela på Day On The Green i San Fransisco 1985. En gala som
inträffade varje år och som gav bandet möjligheten att spela inför 60 000 personer. Att bli inbjuden
dit var inte lättså på många sätt var det ett erkännande för Metallica. Nu sällade man sig till en
skara band som bland annat bestod av Ozzy Osbourne, REO Speedwagon, Scorpions och en rad
stora band från 70­talet och framåt. Och Brian var där med sin kamera och fotograferade. Bilderna
finns i boken.
­- Det var ett speciellt tillfälle för främst Kirk och Cliff som växt upp med den här festivalen. För
dom var det ett väldigt stort ögonblick att få kliva upp på scenen och spela för så mycket folk men
också för sina familjer och vänner. Det var en bekräftelse på att de hade lyckats. Då om inte förr
fattade vi nog allihop hur stort thrash metal skulle bli och särskilt Metallica, konstaterar Brian
Lew.