Andra halvan av Prästernas 80-tal var riktigt uselt med bottennapp som ”Turbo”, ”Priest…Live” och ”Ram it down”. Därför är det lite paradoxalt att Judas Priest efter det står för en av de bästa heavy metal-plattorna någonsin enligt mig.
Det finns inte en svag stund på den här skivan. Från den furiösa inledningen via pärlor som ”Nightcrawler”, ”Hell Patrol”, ”One shot at glory”, ”Beteween the hammer & the anvil”… ja inget spår är dåligt. Och bäst av alla är naturligtvis ”A touch of evil”. Låten som gav den här bloggen sitt namn.
Låten som handlar om den moraliska paniken i och svaret på alla anklagelser som bandet utsatts för i USA under 80-talet om självmord och annat hemskt. Videon innehåller starka scener där man skyfflar in skivor och böcker i stora ugnar för förbränning. Rob Halford gör sin starkaste sånginsats i karriären. När falsetten skär genom luften i cresendot och han skriker ”You’re possessing me” får jag gåshud. Varenda gång. Det är utan tvivel Judas Priest största stund.
Det är en stenhård platta utan kompromisser och den låter som man vill och föreställer sig att Judas Priest ska låta. Ren heavy metal i sin finaste form. Jag tror att det finns två orsaker. Dels nye trummisen Scott Travis som till skillnad från sin föregångare, den likstele Dave Holland, har ett driv som piskar de andra framför sig likt en romersk slavdrivare. Och dels så märks det att man sneglar mot hårdare musik som influens vilket senare bekräftades då man tog med ett lovande förband som hette Pantera på turnén som nådde Sverige 1991 och som jag hade turen att få se.
Tyvärr blev konsekvensen också att det här blev den sista skivan med Rob Halford som senare hoppade av för att fortsätta sitt utforskande av den hårdare musiken. Och i mina ögon var det slutet på Judas Priest som band. Dagens återförenade prästerskap känns inte alls relevant på det sätt man gjorde i samband med ”Painkiller”.
Vill du på något sätt förstå varför jag älskar hårdrock, heavy metal, thrash metal och all annan metal vilken form den än må ha så ska du lyssna på ”Painkiller”. På många sätt sammanfattar den hela 80-talet på sina tio spår. Den förklarar och visar vad hårdrocken handlar om. Hur den ska låta, se ut och kännas.
In the night
Come to me
You know I want your Touch of Evil
In the night
Please set me free
I can't resist a Touch of Evil
Arousing me now with a sense of desire
Possessing my soul till my body's on fire
A dark angel of sin
Preying deep from within
Come take me in
I'm so afraid
But I still feed the flame
You're possessing me
No comments:
Post a Comment