Never say goodbye!

Detta är det sista inlägget på den här bloggen.

Jag har försökt sammanfatta de plattor som betytt mest för mig och mitt hårdrockslyssnande och det finns säkert många fler skivor att skriva om men någonstans måste man sätta en gräns.

Till våren kommer förhoppningsvis boken att vara klar.

Håll ögonen öppna.

Tills dess tackar jag alla som läst och delat med sig av sina åsikter.

/Författaren

Judas Priest – Painkiller (1990)

Andra halvan av Prästernas 80-tal var riktigt uselt med bottennapp som ”Turbo”, ”Priest…Live” och ”Ram it down”. Därför är det lite paradoxalt att Judas Priest efter det står för en av de bästa heavy metal-plattorna någonsin enligt mig.

Det finns inte en svag stund på den här skivan. Från den furiösa inledningen via pärlor som ”Nightcrawler”, ”Hell Patrol”, ”One shot at glory”, ”Beteween the hammer & the anvil”… ja inget spår är dåligt. Och bäst av alla är naturligtvis ”A touch of evil”. Låten som gav den här bloggen sitt namn.

Låten som handlar om den moraliska paniken i och svaret på alla anklagelser som bandet utsatts för i USA under 80-talet om självmord och annat hemskt. Videon innehåller starka scener där man skyfflar in skivor och böcker i stora ugnar för förbränning. Rob Halford gör sin starkaste sånginsats i karriären. När falsetten skär genom luften i cresendot och han skriker ”You’re possessing me” får jag gåshud. Varenda gång. Det är utan tvivel Judas Priest största stund.

Det är en stenhård platta utan kompromisser och den låter som man vill och föreställer sig att Judas Priest ska låta. Ren heavy metal i sin finaste form. Jag tror att det finns två orsaker. Dels nye trummisen Scott Travis som till skillnad från sin föregångare, den likstele Dave Holland, har ett driv som piskar de andra framför sig likt en romersk slavdrivare. Och dels så märks det att man sneglar mot hårdare musik som influens vilket senare bekräftades då man tog med ett lovande förband som hette Pantera på turnén som nådde Sverige 1991 och som jag hade turen att få se.

Tyvärr blev konsekvensen också att det här blev den sista skivan med Rob Halford som senare hoppade av för att fortsätta sitt utforskande av den hårdare musiken. Och i mina ögon var det slutet på Judas Priest som band. Dagens återförenade prästerskap känns inte alls relevant på det sätt man gjorde i samband med ”Painkiller”.

Vill du på något sätt förstå varför jag älskar hårdrock, heavy metal, thrash metal och all annan metal vilken form den än må ha så ska du lyssna på ”Painkiller”. På många sätt sammanfattar den hela 80-talet på sina tio spår. Den förklarar och visar vad hårdrocken handlar om. Hur den ska låta, se ut och kännas.

In the night
Come to me
You know I want your Touch of Evil
In the night
Please set me free
I can't resist a Touch of Evil

Arousing me now with a sense of desire
Possessing my soul till my body's on fire

A dark angel of sin
Preying deep from within
Come take me in

I'm so afraid
But I still feed the flame

You're possessing me

W.A.S.P – The headless children (1989)

Från att ha varit en orkester som endast haft som syfte att spela partyrock och vara en nagel i ögat på moralens väktare så styr Blackie Lawless in skutan på en helt annan väg.

”The headless children” är en betydligt allvarsammare skiva än den tidigare produktionen. Plötsligt blir W.A.S.P politiskt. Blackie spottar gift över världen och han blir farlig på riktigt.

Episka låtar som ”Thunderhead” och ”Heretic (The lost child) ger mig fortfarande gåshud. Det är en passande ny kostym för bandet men det finns även utrymme för mer lättsamma saker som ”The neutron bomber” och ”Mean man”.

Jag håller den här skivan väldigt högt både i W.A.S.P:s diskografi men även i min egen skivsamling. Den kom i en tid då man började fundera på hur världen egentligen såg ut. Blackie gav några av svaren och jag kan fortfarande nästan varenda textrad på den här skivan.

Det är också intressant att se hur man kan ta ett band som har en sådan historia som W.A.S.P har med provokationer och skandaler och sedan omforma det så att det får ny mening och kanske gör att hela dess historia uppfattas på ett annat sätt.

För egentligen så är skillnaden på det W.A.S.P gjorde innan den här plattan och det som man sedan gjorde inte så stor. Musiken illustrerar den tid den skapas i. Den är alltid ett resultat av en inre och en yttre påverkan.

Och det är det som gör det så otroligt bra.

Europe – Wings of tomorrow (1984)

Riffet i andraspåret ”Screm of anger kan vara något av det elakaste som spelats in I svensk hårdrockshistoria. Men så är det ju den störste av alla som skrivit det. John Norum. Europes andra platta är en riktigt bra skiva för älskare av riktigt hårdrock.

Bandet har ännu inte fått sitt internationella genombrott men i Sverige börjar bandet få många fans. Inte minst bevisas det av att fackförbundet Metall 1985 använder låten ”On the loose” som senare säljer i miljoner som singel från uppföljaren ”The final countdown”.

Men på ”Wings of tomorrow” är det fortfarande det hårt kämpande bandet från Upplands-Väsby vi hör. 70-talsinfluenserna är tydliga i ”Treated bad again” och den brittiska hårdrocksvågen märks i titelspåret och ”Lyin’ eyes”. Och så bjuds vi på två klassiska Joey Tempestballader i form av ”Dreamer” och ”Open your heart”.

Det är såhär jag alltid vill höra Europe.

Napalm Death – Scum (1987)

Death metal. Namnet säger allt. Ett stål som dödar. I detta fall var det Napalm Death som slog in näsbenet på hårdrockens ansikte som 1987 hade läppstift utsmetad över hela nyllet. På huvudet stod håret rakt upp av hårspray. Och musiken lät som fånigt melodiös pop. Det fanns ingenting som var farligt längre. Efter britternas bombmatta 1987 fanns det återigen ett alternativ till det alternativa. Metallica och Slayer räknades just då som det hårdaste som man kunde lyssna på men nu fanns någonting ännu mer extremare. I övrigt regerade transvestiterna.

Någon gång runt 1987 när det glättiga åttiotalet stod i full blom likt tistlar i ett dike så hände någonting anmärkningsvärt i Birmingham. Sprunget ur den lokala punk- och hardcorescenen med punkens politiska ideal släppte bandet Napalm Death sin debutplatta ”Scum” via skivbolaget Earache Records. Och i ett slag så slogs det upp ett hål i historieskrivningen om den hårda rocken. Inget skulle bli sig likt och många sprang för livet när de hörde vad dessa britter hade fäst på band.

Nu var det förvisso inte Napalm Death som uppfann genren i sig. Det hade band som Venom och Bathory gjort några år tidigare men den formen av death metal var mer besläktad med klassisk hårdrock och betydligt mer melodiös än det som Napalm Death nu hade gjort. Här fanns inga hämningar. Bara aggression, våldsamhet och rent oljud.

De som hört ”Scum” frågar mig ofta varför jag tycker att det är så bra. Det är knappast för de trallvänliga melodierna i refrängen. Inte heller för den föga imponerande ljudproduktionen eller briljerandet på instrumenten. Nej, det är någonting annat.

Av plattans 28 låtar så är den längsta knappt fyra minuter. Den kortaste 0,4 sekunder. Jo, ni läste rätt. Textraden som hinns med lyder ”You suffer…but why?”. Kalla det ett skämt, kalla det konst. Någonting liknande hade man hur som helst inte hört. ”Scum” blev en viktig skiva. Inte minst då radiolegenden John Peel spelade den flera gånger i sitt program för miljoner lyssnare. Plötsligt visste alla vad Napalm Death var och hårdrockens historia passerade en ny milstolpe.

Bathory – Under the sign of the black mark (1987)

Musik provocerar. Mitt första möte med svenska Bathory var på en rast när jag gick i nionde klass. Det fanns ett sällskapsrum där man kunde sitta och snacka, köpa godis och lyssna på musik. Där spelades den tidstypiska musiken med allt från Kylie Minouge till Bon Jovi. Men en dag bestämde sig min långhårige vän Daniel för att spela någonting helt annat.

Bathory.

Prototypen för det som sedan skulle bli både black- och death metal. Låten var ”War” från den självbetitlade debuten från 1984.

Jag behöver kanske inte säga att det blev ett jävla liv. Skolvärdinnan fick tokspel och införde musikförbud i en vecka efter den här incidenten. Idag ter sig ”War” mest som harmlös Motörheadinfluerad hårdrock.

Men det intressantaste och kanske mest stilbildande albumet Bathory släppte var ”Under the sign of the black mark” några år senare. Omvälvt av mystik och rykten om bandets enda fasta medlem Quorthon fick Bathory snart stor ryktbarhet utomlands. Det fanns bara en enda bild på honom där han iförd läderkalsonger sprutade eld.

Musiken var bland det hårdaste som spelats in. Tänk på att thrashen precis hade slagit igenom och att hårdrock för de flesta betydde Cinderella eller Poison.

Även idag kan jag tycka att Bathory på den här skivan är extrema. Det är banbrytande musik som allt sedan den släpptes har varit riktmärket för all extrem musik som kommit därefter.

Candlemass – Nightfall (1987)

Änglasånger och demoners skrik. Där har ni en ungefärlig beskrivning av Candlemass magnum opus ”Nightfall”. 1987 var bandet ganska okända och en strikt angelägenhet för de edsvurna. Man kunde läsa notiser i Metal Hammer om bandet men mer var det inte. Fontander spelade Candlemass i Rockbox och jag blev såld.

Plattan inhandlades på postorder för den gick inte att få tag på annars. Och efter ett par sekunder in i introt ”Gothic stone” insåg jag att det här är sådant som legender skapas av. Så börjar mässan…

I bind unto myself
today the stong name of the trinity

Crypt of despair
the old man is there
forming a circle of magic and prayers

Doom. Smaka på ordet. Känn tyngden. Det är så Candlemass låter. En långsamt krälande stridsvagn full av giftormar. Drypande av mörkaste svart. Sångerna som tränger ut är berättar historier från svunna tider och världar.

Fast ska man tro Leif Edling är det bara nonsenstexter. Det skiter jag i.

Hantverket på denna platta är exceptionellt för att vara svenskt 1987. Och det bevisas av att plattan fortfarande röstas fram som en av de bästa svenska hårdrocksplattorna någonsin både här hemma och utomlands.

Med all rätt.

Fotnot: Videon till "Bewitched" spelades in (att säga att den är regisserad är kanske att överdriva) av Jonas Åkerlund. Han har utvecklats en aning kan man konstatera...

Helloween – Keeper of the seven keys part II (1988)

Inledningsspåret “Eagle fly free” är makalöst bra. Även ”I want out”, ”March of time” och finalen som bär samma namn som skivan.

I övrigt är det här nästan bara tysk hårdrocksbuskis med den otroligt fåniga låten ”Dr Stein” som bästa exempel. Ändå hävdar folk att den här skivan ska vara Helloweens bästa. Jag hävdar att första delen är betydligt bättre.

Det är synd eftersom jag gillar ljudbilden på skivan. Den är lite råare och mer dynamisk än på föregångaren. Dessutom har man lagt en av de bästa låtarna, ”Savage” som b-sida på singeln med fjantlåten ”Dr Stein”.

Helt obegripligt.

Iron Maiden – Seventh son of a seventh son (1988)

Den sjunde sonen till den sjunde sonen sägs födas med övernaturliga krafter. En välsignelse och en förbannelse. Iron Maiden berättar sagan på denna konceptplatta som tillsammans med Queensrÿches ”Operation: Mindcrime” är det mest lyckade försöket till temaplatta som gjordes under 80-talet.

Hela storyn hänger ihop låt för låt på ett naturligt och lysande sätt. Och vilka låtar. ”Moonchild”, ”The evil that men do”, ”Only the good die yoyng”… Klassiker rakt igenom.

I och med denna platta kulminerar Iron Maidens musikaliska utveckling I mitt tycke och efterföljarna känns ganska trötta och orkeslösa. När jag Tänker Iron Maiden är det plattorna fram till denna som dyker upp i mitt huvud.

Och omslaget är ett mästerverk…

Iron Maiden – Somewhere in time (1986)

Egentligen är omslaget intressantare än musiken på den här skivan. I ett Bladerunner-inspirerat stadslandskap hittar vi Eddie som cyborg letandes efter sin hjärna. I myllret runt om honom hittar vi säkert hundra referenser till bandets tidigare skivor och historia. Tecknaren Derek Riggs har sagt att han höll på att bli galen när han målade omslaget på grund av alla detaljer.

Lite ironiskt är det också att omslaget andas nostalgi när musiken försöker sträva framåt. Precis som kollegorna i Judas Priest med sin ”Turbo” lägger Iron Maiden till synthar i sin ljudbild. 1986 var detta något av det mest kontroversiella man kunde göra som hårdrockare.

Resultatet är godkänt men inte så mycket mer tycker jag. ”Wasted years”, ”Stranger in a strange land” och titelspåret är klassisk Maiden rakt igenom men resten haltar betänkligt och känns ganska orkeslöst.

Slayer – Seasons in the abyss (1990)

Den avslutande plattan i den triologi skivor som markerar Slayers absoluta storhetstid. Ljudet är torrare än någonsin, låtarna kargare och råare än på någon annan platta och här hittar vi några av bandets bästa material.

”Dead skin mask”, ”Exbendable youth”, War ensemble”, Skeletons of society”… ja listan är lång.

Det här är den sista skivan som har den där äkta känslan av Slayer. Jag har alltid haft svårt att säga exakt vilken den där känslan är. Det är för enkelt att bara kalla det ondska eller något annat lökigt. Men det finns något genuint obehagligt hos Slayer på dessa tre skivor. Någonting som lurar där under Tom Arayas genomtrevliga leende.

Kanske att han med en sådan passion skriker ”I’ll keep you forever” i ”Dead skin mask”.

Slayer – South of heaven (1988)

Min första kontakt med bandet var nog egentligen en t-shirt. De hårdaste killarna i skolan hade tröjor med Slayer på.

Min första musikaliska upplevelse med bandet fick jag i Rockbox i samband med skivsläppet då Fontander intervjuade sångaren och bassisten Tom Araya. Jag minns inte vad dom pratade om jag minns bara introt till titelspåret med sin släpande melodislinga och långsamt accelererande tempo som sedan utmynnar i fullständigt kaos.

Jag minns att jag tyckte att det lät så ont så ont. Det gör jag fortfarande.

När jag såg Slayer för några år sedan så projicerade bandet vita lysande kors som steg upp över scenen under introts första minut och när trummorna började så vändes korsen uppochner.

Jag har aldrig varit så nära att börja gråta av lycka på en konsert.

Slayer – Reign in blood (1986)

I slutet av 80-talet började jag och några vänner sända närradio. Vi hade ett program en gång i veckan där vi spelade hårdrock och punk.

Jag kommer aldrig att glömma första gången vi spelade ”Angel of death” som inleder detta mästerverk. Efter tio sekunder lutar sig vår tekniker Alex fram mot skivspelaren (japp det var vinylskivor på den tiden) lite diskret för att kolla om varvtalet på skivspelaren stod rätt.

Det lät som om skivan roterade med 666 varv per minut.

Det finns inte en död eller dålig minut på den här plattan Det är drygt trettio minuter perfektion. Dödligt cool och ond thrash metal av finaste kvalitet rakt igenom.

Och jag får gåshud varenda gång regent börjar falla innan titelspåret avslutar skivan.

Gary Moore – After the war (1989)

För många är nog Gary Moore nu för tiden mest känd som bluesman men på 80-talet var han faktiskt hårdrock. Det började i Thin Lizzy och kulminerade i en strålande solokarriär med hits som ”Wild frontier”, ”Out in the fields” och ”Over the hills and far away”. Med sin keltiskt färgade rock erövrade han listorna och blev väldigt populär.

Min enda Gary Moore-platta är den här. En Skiva som innehåller några av Garys tyngsta pjäser. Ta titelspåret eller varför inte ”Led Clones” som gästas av ingen mindre än Ozzy Osbourne. ”Running from the storm” och ”Blood of emeralds” är också utmärkta låtar i bästa hårdrockstradition.

Men här finns ju varningstecknen på vad som komma skulle. ”The Messiah will come again” och ”Ready for love” pekar rakt på ”Still got the blues” som kom något år senare.