20140701

Live after death: On a rocking horse of time - Pearl Jam, Stockholm 28 juni 2014


Publiken är i 40-årsåldern. Några är där med sina barn i övre tonåren. 24.000 blir vi till slut som väntar framför scenen. Eller som undertecknad på läktaren i den gigantiska arenan. Ljusen släcks. Bandet går på scen. De första tonerna från gitarren i "Release" ekar. Sen den där rösten som är just den där befrielsen.

I see the world
Feel the chill
Which way to go
Windowsill
I see the words
On a rocking horse of time
I see the birds in the rain 

Det är en udda öppningslåt. Ändå öppnas marken under mig och jag känner att jag fått något i ögat. En tår? Min fru undrar varför jag blundar. Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om någonting annat. 23 år av mitt liv passerar i revy under de första fyra minuterna av Pearl Jams spelning i Stockholm. Eddie Vedders röst lever sitt eget liv. Den lever i mig. Allt sedan 1991 har den gjort det. En generations röst. Han är en poet. Vår poet.

Oh dear dad
Can you see me now
I am myself
Like you somehow
I'll ride the wave
Where it takes me
I'll hold the pain
Release me 

Jag blir tvungen att stänga ögonen och hålla i mig. Musiken tar tag i mig och petar på punkter i mitt minne som jag sällan besöker. Minnen från ungdomen och dess känslostormar. Minnen av vänner som försvunnit och av dem som fortfarande är kvar. Minnen av kärlek och svek. Vi spelade alltid Pearl Jam. På alla fester. Under alla ensamma nätter. Jämt. Och Pearl Jam har alltid funnits kvar. Och kommer alltid att finnas kvar. Av alla band som man lyssnat på så kommer Seattlegruppen att bestå. Inte bara för oss som upptäckte dom. Utan i rockhistoriens stora Pantheon. Pearl Jam gör tidlös rockmusik. De kan vara ett av de sista banden som gör det.

Oh dear dad
Can you see me now
I am myself
Like you somehow
I'll wait up in the dark
For you to speak to me
I'll open up
Release me 

Spelningen håller på i tre timmar. Bandet blandar gammalt och nytt. Var spelningen verkligen tre timmar? Tog det inte slut mycket snabbare? I "Alive" spänns 24.000 stämband och sången överröstar nästan bandet. Eddie dricker sitt vin. Ler och verkar uppriktigt rörd. Precis som oss. Pearl Jam är större än grungen och sin anvisade plats i historien. I alla fall för mig. Sen tänds takbelysningen och Pearl Jam avslutar med "Indifference" och förenas i ljuset med sin publik. Det är mäktigt. Det är overkligt.

Det är musik och liv förenade för alltid.

Befriade.

Magnus Tannergren

No comments:

Post a Comment