Obey The Riff: Down - "Down IV - Part II (EP)

 

Det har gått två år sedan den första EP:n som utgör Downs fjärde platta eller hur man nu ska uttrycka det. Sedan dess har ytterligare en av grundarna, Kirk Windstein, lämnat bandet. Detta var inledningsvis lite oroande eftersom han var en viktig del i riffmakandet tillsammans med Pepper Keenan. Nu har dock inte avhoppet påverkat balansen i bandet nämnvärt vad jag kan höra. På den här skivan, som utgörs av hela sex spår, är det fortfarande klassisk Down som hörs. Och det är bra grejer som levereras.

Den brötiga inledningen ”Steeple” via redan kända ”We knew him well” som bjuder på stenkross rakt igenom med en Philip Anselmo i högform är höggradig Sydstatsstoner så som Down själva varit med att forma den. Sen höjs tempot och attityden skärps i ”Dogshead, hogshead” som har en punkigare ansats. ”Conjure” är ett åtta minuter långt, stundals vackert, stycke musik som ger Down lite djup och nyanser. ”Sufferers years” är ett mellanspår av standardsnitt som vi har hört förut. Kanske plattans tristaste minuter. ”Bacchanalia” är dock en grandios avslutning vilket gör att plattan får en värdig avrundning.

Downs styrka i början av karriären var att det inte var ett egentligt band utan ett sidoprojket. Det gjorde musiken på de två första skivorna otvungen och ärlig. Sedan blev saker lite allvarligare och i takt med det tycket jag att Down blev allt mer ointressant. I och med den förra EP:n och det här släppet har en del av det otvungna kommit tillbaka. Kanske är det förutsättningarna som har gjort att attityden blivit mer avslappnad igen. Att slippa pressen att prestera brukar kunna ha den effekten. Hur som helst är det bara att vara glad för det och konstatera att Down fortfarande är ett väldigt relevant band.

Publicerad i original på Slavestate.se