Vad var det farligaste man kunde lyssna på 1983- 84? Ozzy Osbourne så klart! Black Sabbaths legendariske frontman monterade in huggtänder och sjöng om att han skällde på månen i varulvsskepnad. Lägg därtill en video som bannlystes och skapade kontrovers så var succén ett faktum.
För mig är det här det bästa Osbourne har gjort i hård konkurrens med ”No more tears”. Ozzy brukar vara ganska ojämn tycker jag. Alla skivor har några självklara höjdpunkter men de är alltid färre än bottennappen. Här är kvalitén hög och jämn hela vägen. Max Norman, som producerat, är en luttrad Ozzy-veteran som här lyckats skapa en av sin tids starkaste hårdrocksplattor.
Ett för mig i det närmaste perfekt album med den gode Ozzy. Det är utsökt hårdrock helt enkelt. Ozzy har nästan alltid sett till att ha med sig en ytterst begåvad gitarrist och på den här skivan heter han Jake E. Lee. Att höra just gitarrarbetet har nästan alltid varit behållningen med Ozzys skivor och samma sak här. Lee dominerar.
Det övriga mycket välmeriterade bandet som spelar på plattan är trummisen Tommy Aldridge, basisten Bob Daisley och keyboardisten Don Airey och det är knappast svårt att förstå att detta borgar för ett gott hantverk.
Låtmässigt finns det väldigt lite att klaga på. Från titelspåret till låtar som ”Rock ’n’ roll rebel” och ”Waitng for darkness” samt Ozzys tribut till sina stora idoler The Beatles i ”So tired”.
Det har varit en del kontroverser runt vem som skrivit vad, vem som medverkar på skivan och om de remixer som gjorts i samband med att man återutgivit ”Bark at the moon” men håller man sig till originalutgåvan så kan man vara säker på att få en klassiker i sin hand.
No comments:
Post a Comment