Det har varit lite lungt här ett tag men oroa er inte. Det kommer mera. Som en lite förberedelse på vad som komma skall kör vi en video med Anthrax. En av mina favoritgrupper inom thrash metal. Det kommer att skrivas en hel det om denna genre framöver. Det här är en av mina favoritlåtar och den är hämtad från hemvideon "Oidivnikufesin N.f.v." som är inspelad på Hammersmith Odeon 1987. Jag äger den på VHS men den finns nu även som DVD tack och lov...
Let's all join forces Rule with iron hand And prove to all the world Metal rules the land We're heavy duty So come on let's tell the world
We are defenders of the faith
Min relation till Judas Priest startade med den här skivan. Jag såg videon till ”Freewheel burning” och Rob Halfords röst skar sig in i min tonårshjärna och snittet har nog inte läkt riktigt än. För Halfords röst kittlar mig fortfarande. Jäklar vad bra de var fram till plattan ”Painkiller”…
Förutom Halfords rakbladsröst så är det ju Glenn Tiptons och KK Downings tvillinggitarrer som är det utmärkande för Judas Priest. Utan denna treenighet skulle det hela falla ganska platt. Se bara på hur vilsna Judas Priest var utan Halford och hur lång tid det tog för Halford att riktigt hitta hem med sina olika andra projekt och tillslut den själbetitlade soloturen. Den sistnämnda har dock rätt hög kvalitet.
Den här kemin firar sina absolut största triumfer på plattorna mellan 1980 till 1984. ”Defenders of the faith” ganske inte riktigt når upp till ”Screaming for vengeance” som kanske tillsammans med “Painkiller” är min absolut största favorit. Men här finns ändå några spår som tillhör prästerskapets största stunder. Nämnda ”Freewheel burning” är så klassisk heavy metal att det är löjligt. ”Jawbreaker” är helt fantastisk och ”Rock hard ride free” är bra allsångsmetal.
Sen kommer den absoluta höjdpunkten i ”The sentinel”. Jag tröttnar aldrig på den mörka olycksbådande inledningen, det blytunga riffandet innan solot i mitten och sen kommer det lugna mittenpartiet som följs av en pampig uppbyggnad mot det stora crescendot där Halford når frekvenser som hotar krossa glas när han skriker ” Sworn to avenge condemn to hell/Tempt not the blade all fear the Sentinel”. Dit upp kommer han inte idag… Och finalen med den i sammanhanget rätt svaga ”Heavy duty” och på sitt sätt märkligt magiska titelspåret som avslutar plattan så är det bara att inse att Judas Priest är så nära den sanna tron på heavy metal man bara kan komma. Och det inledande citatet skulle kunna vara "Fader vår"...
Vid sidan av Rockbox på radion och Metal Hammer så lärde jag mig mest om hårdrock via MTV:S Hadbangers Ball med Vanessa Warwick. Det här var på den tiden som MTV sysslade med musik och visade musikvideos. Och Headbangers Ball var ofta ute och gjorde intervjuer med alla band som var aktuella. Hon var alltid påläst och tog musiken på största allvar. Och kanske var det just det som blev hennes fall när MTV bestämde sig för att bli mer av en "livsstilskanal" än en musikkanal.
Nåväl. Jag minns hur jag hade en leverantör av varje veckas Headbangers Ball som gav mig programmet på videoband varje måndag eftersom vi inte hade satellit-tv hemma.
Jag vill därför passa på att tacka Patrik Klemetz för hans insatser under flera år.
Queensrÿche har bara gjort en platta som jag gillar. Men vilken platta! "Operation: Mindcrime" är ett mästerverk alla kategorier och dagens video ger ett utmärkst exempel på detta. Ett av mina favoritspår på plattan med en underbar refräng som aldrig lämnar dig. Videon är intressant eftersom den faktiskt försöker ge bilder till historien. Men akta er för uppföljaren som kom för några år sedan. En fullständigt oduglig och korkad idé.
Här gör jag ett avsteg från det ljuva 80-talet för att tipsa om en nödvändig historielektion. Den här behändiga boxen om tre cd-skivor hittade jag i en begagnatställ på Skivbörsen härom året. Jag hittar den inte i sortimentet på vare sig Ginza eller CDON men den finns på Amazon som är intresserad. Dessutom misstänker jag att den finns ute på nätet i någon form. --- I slutet av 70-talet så regerade punken i Storbritannien. Få brydde sig om någonting annat. Bortglömda var Led Zeppelin, Black Sabbath och alla andra band som spelade tung rock i början av årtiondet. Eller var det så?
Naturligtvis inte. I skuggan av Johnny Rottens hånfulla flin så växte sig en ny rörelse stark som förvaltade arvet efter de första riktigt tunga rockbanden i England. I slutet av 70-talet och i början av 80-talet etablerade sig ett stort antal yngre förmågor och snart så började det talas om en ny våg av brittisk hårdrock populärt kallad The New Wave Of British Heavy Metal. Ni känner väl igen namn som Iron Maiden, Judas Priest, Saxon och Def Leppard. Den här nya vågen kan på många sätt ses som startskottet för hårdrockens kanske mest produktiva och kreativa årtionde på 80-talet.
Bakom giganterna i denna våg så fanns det ett många band som aldrig riktigt slog så stort som de som just nämndes. Antalet band som bara gav ut en eller två skivor samt några singlar är långt större än de som blev riktigt stora. Det går faktiskt att dra vissa paralleller till punken där antalet små band var oräkneligt.
New Wave Of British Heavy Metal har haft stor betydelse för hur hårdrocken låter idag. Ta bara Metallica som ett tydligt exempel på ett band som tog stort intryck av de brittiska banden. Att Metallica har gjort covers på fem av sju låtar från Diamond Heads debut ”Lighnin’ to the nations” (Happy Face 1980) säger väl egentligen allt. Lägg därtill andra NWOBHM-band som Blitzkreig, Holocaust och Sweet Savage som också fått låtar tolkade av giganterna från The Bay Area, också det en egen rörelse under 80-talets mitt.
Nu har skivbolaget Castle Music och Sanctuary gjort världen en välgärning genom att samla ihop ett stort antal av dessa band i en gedigen samling. Urvalet är smart gjort i och med att man hoppat över de största namnen som nämndes tidigare. Dessa är ju ganska enkla att få tag på än i dag. Det mest kända bandet i denna samling är kanske Saxon, Samson och Tygers Of Pan Tang. I övrigt så får vi pärlor av Xero, Satan, Atomkraft, Tresspass, Silverwing och många många fler. Totalt presenteras 56 band på tre skivor i ett mycket bra urval. Lägg dessutom till att alltihop presenteras i en informativ booklet med bakgrundsfakta och presentationer kompetent skrivet av Dave Ling, välrenommerad skribent på Metal Hammer och Classic Rock Magazine. Allt detta presenterat i en behändig och sobert utformad ask.
Jag saknar egentligen ingenting i denna samling. Man får en utmärkt känsla för hur The New Wave Of British Heavy Metal lät. Samlingen fyller ett tomrum som länge funnits i skivhyllan. Här får man tillgång till många av urtyperna som sedermera har kommit att bli det vi idag kallar hårdrock. Denna lilla låda med sitt stora innehåll bör alla ha i sin samling. Om man inte äger originalen naturligtvis.
Ronnie James Dio är en portalfigur i den moderna hårdrocken. Allt sedan debutåren i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och slutligen i det egna bandet Dio har den lille mannen med den stora rösten förnöjt konnässörer av ädel metal. Få artister om än någon har ett så gediget arkiv att visa upp som honom även om senare års utgåvor aldrig riktigt uppnått de tidigare plattornas magi. Och det är om en av dess tidigare plattor denna recension ska komma att handla.
1987 stod gruppen Dio på sin absoluta topp både musikaliskt och framgångsmässigt. Med de tre tidigare albumen ”Holy Diver” ”Last in Line” och ”Sacred Heart” hade Ronnie James Dio på allvar etablerat sig som soloartist. Arvet från Rainbow och Black Sabbath kunde nu läggas till handlingarna. Bandet som vid denna tidpunkt Föruton Dio själv bestod av Vinnie Appice på trummor, Jimmy Bain på bas, Claude Schnell på keyboard och Craig Goldie på gitarr gick in i studion för att fästa vad som skulle bli ”Dream Evil”, en av de absolut bästa hårdrocksskivor som någonsin gjorts. I alla fall om ni frågar mig.
Detta är dock inte den allmänna uppfattningen om ”Dream evil” har jag förstått. De flesta tycker att ljudet är torrt och platt och att Craig Goldies gitarrspel är trist. Men här har belackarna fel. I en tid där glam och sleeze tagit över nästan all hårdrock och alltmer likande pop så utgör ”Dream evil” lite av en motvikt. Dio kunde mycket väl ha gått samma väg. Han var på god väg några gånger på de tidigare soloplattorna. Men den här skivan är ett steg tillbaka i mina ögon. Detta menat i den allra positivaste bemärkelsen. Dio återvänder här till sitt arv från Black Sabbath och Rainbow med melodi- och riffdriven rock.
“We are the innocent we are the damned We were caught in the middle of the madness hunted by the lion and the lamb”
Det är en jämnstark skiva utan dåliga låtar egentligen. Det är en måttstock för vad hårdrock egentligen är. Man kan urskilja ett par tydliga teman på de texter som återfinns på plattan. Det handlar om brutna löften (”Nightpeople”), verklighet och fantasi (”Dream Evil”) och utanförskap (”All the fools sailed away”). Den sistnämnda låten är värd ett extra omnämnande. För detta kan vara en av Dios absolut största stunder både som låtskrivare och sångare. Med sitt episka anslag och sitt storslagna berättande om hur vi alla ska segla mot solnedgången bort från den här världen får den mig att nästa bli tårögd. Det är ett stycke musik som på många sätt sammanfattar var hårdrock egentligen handlar om. Att drömma sig bort till en annan värld. Vi mot dem. Utanförskap. Stora känslor.
Dessutom ska man aldrig underskatta betydelsen av ett snyggt skivomslag. Sällan har väl omslagskonsten utnyttjats så väl som av Steve Huston som illustrerat ”Dream evil”. På bilden ser man en liten flicka ligga och sova. Runt om och under hennes säng ser vi monster och oknytt och utanför fönstret står Dios återkommande maskot, demonen, och tittar in. Det är en hotfull stämning men ändå fridfull på något sätt. Bilden representerar väl innehållet i musiken.
Efter ”Dream evil” har Dios karriär fortsatt. Han har dock aldrig lyckats överträffa den musik som han gjorde fram till denna skiva. Med det inte sagt att det som kom efter var direkt dåligt. Tvärt om. Så sent som 2004 släpptes ”Master of the moon” som var en positiv överraskning Nu som då är Dios musik fylld av fantasier och berättelser om regnbågar, troll och annat som hör sagans värld till. Detta är ett sorgligt bortglömt verktyg för hårdrocksband av idag som vill berätta någonting om verkligheten. Det är tur för oss att vi fortfarande har människor som Ronnie James Dio.
Appropå Dio. En av få gånger jag känt mig lite löjlig var när jag skulle recensera Dios spelning i Västerås 2003. Jag hade på något märkligt sätt fått ett fotopass som gav mig tillträde till fotodiket framför scenen under de första tre låtarna. Så där stod jag med min lilla digitalkamera tillsammans med en gäng fotografer från lokaltidningen och en del musiktidningar.
Fast jag kunde ju inte låta bli heller. Att bokstavligen stå på en armlängds avstånd från Ronnie James Dios fötter är och förblir en av mina coolaste hårdrocksminnen. Och jag ljuger inte när jag säger att hans röst hördes gott och väl över medhörningsmonitorerna på scenen. Att stå så nära denna naturkraft var inget annat än mäktigt...
De fyra bilderna ovan är några av dem jag tog. Och eftersom man inte fick ha blixten på så blev det med andra ord lite suddiga bilder. Men kanske fångar dom stämningen och känslan i det ögonblick de togs.
Min recension från Metalcentral.net (publicerad 2003-07-04) Ronnie James Dio behöver kanske inte någon närmare presentation. Han är en av få som verkligen förtjänat epitetet "legend". I över 30 år har den lilla mannen med den stora rösten sysslat med hårdrock i band som Elf, Rainbow, Black Sabbath och sist men inte minst (om man får säga så) Dio. Antalet klassiska plattor är nästan fånigt många: "Heaven and hell" (1980 med Black Sabbath), "Holy Diver" (1983) "The last in line" (1984), och min personliga favorit "Dream Evil" (1987). Alla är högkvalitativa hårdrocksklassiker idag. Och även senare utgåvor har sina höjdpunkter om än färre.
En konsert med Dio har med andra ord alla förutsättningar att bli hur bra som helst med tanke på låtskatten. Idag består bandet han drar jorden runt med av Craig Goldy (gitarr), Jimmie Bain (bas), Simon Wright (ex. AC/DC, trummor) och Scott Warren (keyboard). Alltså den kompetenta arbetskraft som anstår en sångare som Dio.
Det är helt utsålt i Västeråshallen. Det betyder 1200 i publiken och stämningen är på topp när Dio gör entré. Scenen pryds av en backdrop föreställandes omslaget till "Holy Diver" och det säger egentligen ganska mycket om vad en konsert med Dio är för många: ren skär nostalgi. I det avseendet gör han ingen besviken. Vi får "Mob rules", "Dream evil" och flera gamla örhängen blandat med senare låtar. Vill man vara elak så kan man säga att det till en början är en småtrevlig tillställning. Men så händer det.
Det hela inleds med just "Holy diver" för att sedan övergå i en makalös version av "Heaven and hell" vidare till "The last in line". Sen fortsätter han i rask takt med "Rainbow in the dark", "We rock" och avslutar med Rainbows klassiker "Man on the silver mountain" och tillhörande allsång. Det går liksom inte att argumentera emot den sviten.
Och med denna lektion i modern hårdrockshistoria förlåter man honom för att han låter Simon Wright göra ett fullständigt onödigt trumsolo tre låtar in i spelningen. Det är den andra halvan av konserten som räddar Dio och hans tappra mannar, och är egentligen det jag grundar mitt betyg på. Visst är det nostalgi, visst är det lite gubbigt då och då och visst känns allt viftande med pek- och lillfingret både från sångaren själv och publiken lite väl klichéartat. Men vafan, det är ju Dio! Och dessutom, att efter tre decennier i hårdrockens tjänst fortfarande ha en sådan röst som Dio har är bara det beundransvärt. Han är i sanning det han heter på den fronten: gud!
”The last in line” var Dios andra soloskiva efter ”Holy diver” som kom året innan. Egentligen är det mer av samma recept som debuten bygger på men med mer av allt. Ljudet på skivan är varmt, organiskt och storslaget. Riffen sitter gjutna i stål och över musiken svävar Dios röst.
Ronnie James Dio kommer alltid att förbli den störste hårdrockssångaren någonsin i min bok. Han må vara liten till växten men rösten! Vilken röst! Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Som en naturkraft kanske. Kraftfull och skoningslös. Den verkar ändlös och vill aldrig ta slut.
Jag får fortfarande gåshud när Dio sjunger:
We're all born upon the cross The throw before the toss You can release yourself But the only way is down
Som textförfattare är han nästan lika oöverträffad som sångare. Det är alltid stor mystik och magi inblandad och mörkret är alltid närvarande men ljuset är alltid lite närmare än mörkret.
Titelspåret är en själklar höjdpunkt men även öppningen med ”We rock” funkar väl som pulshöjare. ”One night in the city” är en slugger som kanske inte verkar vara märkvärdig i början men som växer efter ett par lyssningar. ”Evil eyes” och ”Egypt (the chains are on)” är två klassiska Dio-låtar som alltid kommer att kännas odödliga.
Den här skivan tillsammans med ”Dream evil” är min favorit med Dio. Jag vet inte någon hårdrockssångare som så genomgående har hållit så hög kvalité i allt han gjort. Det finns nästan inga snedsteg eller misstag i katalogen oavsett vilken gruppering han har varit sångare i. Och det är det som gör honom unik.
Vad var det farligaste man kunde lyssna på 1983- 84? Ozzy Osbourne så klart! Black Sabbaths legendariske frontman monterade in huggtänder och sjöng om att han skällde på månen i varulvsskepnad. Lägg därtill en video som bannlystes och skapade kontrovers så var succén ett faktum.
För mig är det här det bästa Osbourne har gjort i hård konkurrens med ”No more tears”. Ozzy brukar vara ganska ojämn tycker jag. Alla skivor har några självklara höjdpunkter men de är alltid färre än bottennappen. Här är kvalitén hög och jämn hela vägen. Max Norman, som producerat, är en luttrad Ozzy-veteran som här lyckats skapa en av sin tids starkaste hårdrocksplattor.
Ett för mig i det närmaste perfekt album med den gode Ozzy. Det är utsökt hårdrock helt enkelt. Ozzy har nästan alltid sett till att ha med sig en ytterst begåvad gitarrist och på den här skivan heter han Jake E. Lee. Att höra just gitarrarbetet har nästan alltid varit behållningen med Ozzys skivor och samma sak här. Lee dominerar.
Det övriga mycket välmeriterade bandet som spelar på plattan är trummisen Tommy Aldridge, basisten Bob Daisley och keyboardisten Don Airey och det är knappast svårt att förstå att detta borgar för ett gott hantverk.
Låtmässigt finns det väldigt lite att klaga på. Från titelspåret till låtar som ”Rock ’n’ roll rebel” och ”Waitng for darkness” samt Ozzys tribut till sina stora idoler The Beatles i ”So tired”.
Det har varit en del kontroverser runt vem som skrivit vad, vem som medverkar på skivan och om de remixer som gjorts i samband med att man återutgivit ”Bark at the moon” men håller man sig till originalutgåvan så kan man vara säker på att få en klassiker i sin hand.
Vad får ett band att gå från att vara världens farligaste och mest sataniska till att bli ett gäng mesiga trasvestiter?
Knark? För mycket pengar?
Kanske en kombination av båda. Jag upptäckte Mötley Crüe som de allra flesta i och med jättehiten ”Home sweet home”. Denna pianoballad som jag än idag faktiskt håller som en av de bättre hårdrocksballaderna genom tiderna. I övrigt så finns det bara ett par spår att glädjas åt på den här skivan. ”Louder than hell” är rätt cool. ”Keep your eye on the money” funkar och ”Tonight (we need a lover) är helt okej. Men resten.
Man tar sig för pannan vilken löjligt ofokuserad och uddlös smörja det här är. Och det är så märkligt eftersom föregångaren ”Shout at the devil” (mer om den snart) är raka motsatsen. Då var Mötley Crüe ett farligt band. När man ser Vince Neil med läppstift och rosa tights på skivomslaget blir man bara beklämd. Precis som man blir när man hör de flesta av låtarna på skivan.
Om man bortser från det fullständigt gräsliga omslaget så är detta en I alla avseende bättre skiva än föregångaren “Constrictor” som var Coopers återkomst. Det är genomgående starkare låtar som har betydligt högre kvalité än föregångaren. Kanske beror det på att bandet fått spela ihop sig på turnén året innan.
Inledande ”Freedom” är ett allsångsnummer av klassiskt 80-talssnittt som knappast gjorde någon besviken. ”Lock me up”, ”Give the radio back”, ”Step on you” och Not that kind of love” är inte riktigt lika starka men det är lätt att glömma när skivans andra hälft tar sin början.
”Prince of darkness” inleder och är en tämligen mörk sak som avhandlar, ja just det, mörkrets furste. ”Time to kill” är soundtracket för alla uttråkade ungdomar och går i samma anda som Coopers tidigare låtar på ämnet som ”I'm eighteen” och ”Schools out”.
Den avslutande trilogin med ”Chop, chop, chop”, ”Gail” och ”Roses on white lace” (se video nedan) kan ses som en sammanhållen historia om en seriemördare som slutligen smyger in till en kvinna vid namn Gail och mördar henne i sömnen. Och ja det är faktiskt lika bra som det låter. Här hittar Cooper äntligen tillbaka till det som gjorde honom så stor på 70-talet fast i en uppdaterad musikalisk skrud. Stämning är den ur en skräckfilm av Wes Craven eller John Carpenter. Ståpäls hela vägen.
Publicerad första gången som krönika i juni 2007 på Metalcentral UNDER COVER Hårdrock har för mig alltid varit en helhetsupplevelse. När jag såg omslaget till TWISTED SISTERs ”Stay Hungry” för första gången 1984 visste jag direkt att jag ville ha plattan i min ägo. Dee Snider i en källare i full make-up och med ett stort köttben i handen. Och vilken 12-åring skulle inte vilja ha den plattan? Jag påstår här och nu att i och med cd-skivans intåg i början av 90-talet som huvudsaklig ljudbärare för musik så har halva nöjet försvunnit i musiklyssnadet. Just hårdrocken drabbades extra hårt av det mindre formatet. Jag behöver bara peka på IRON MAIDENs omslag så fattar ni varför. Eller de tidiga KISS-omslagen. Eller DIO. Det fanns en magi i dessa målade omslag med fantasifigurer, spännande landskap och coola symboler. Skivomslaget som konstform är idag stendött enligt mig. Allt anpassas för att få plats på den ynkliga yta som ett cd-fodral utgör. Och jag fasar inför vad mp3-filens maktövertagande kommer att innebära.
Jag tror dessutom att just hårdrocken kommer att drabbas exceptionellt hårt av detta då den av tradition varit en naturlig hemmahamn för omslagskonsten. Här har den fått ta ut svängarna och frodas. Man tar bort halva upplevelsen om man tar bort den visuella delen. Jag minns hur jag i timmar studerade omslagen till ”Powerslave” (1984), ”Dream Evil” (1987) och en uppsjö andra klassiska plattor från 80-talet samtidigt som man lyssnade på dem. Och när man var klar med omslaget kunde man läsa tacklistor, texter och annat på innerfodralet. Och det var dessutom en rejäl pjäs att hålla i för att inte tala om dubbelplattor som med sina gatefold-omslag på 2 X 12 tum blev gigantiska. Snacka om yta för illustrationer. Försök få ett cd-omslag att uppnå samma mäktiga känsla. Det går inte.
Det finns nu en bok ute i handeln som heter ”Heavy Metal Thunder: Album Covers That Rocked the World” av James Sherry och Neil Aldis. Författarna - båda välrenommerade skribenter från bland annat Metal Hammer - har på dessa drygt 300 sidor sammanställt en intressant exposé av omslagskonsten inom hårdrocken. ”Heavy Metal Thunder” med början hos BLACK SABBATHs klassiska självbetitlade debut. Förordet är skrivet av ANTHRAXs (som även de gjort en räcka underbara omslag) Scott Ian som med inlevelse berättar om första gången han såg ”Destroyer” med KISS och beskriver det mycket träffande som ”en MARVEL-serie med musik”. Han köpte den utan att ens ha hört den. Här finns också en mycket intressant intervju med Derek Riggs som målat alla de klassiska omslagen till IRON MAIDEN. Han berättar bland annat om hur arbetet med ”Somewhere in Time” (1986) höll på att driva honom till vanvett med alla sina detaljer som refererar till bandets historia. Han avslöjar också att det finns en aningen bitter hälsning i omslaget till Riggs uppdragsgivare.
Boken är föredömligt indelad kronologiskt i genrer som hårdrock, heavy metal, thrash metal, death metal och så vidare ända fram till dagsaktuella plattor. Om jag ska ha en enda invändning så är det väl att formatet är helt galet. Den skulle naturligtvis ha varit 12 x 12 tum istället för knappt hälften som nu.
Boken visar med all önskvärd tydlighet att det händer något runt åren 1989-90. Måleriet försvinner och fotografiet tar över. Och allt blir mycket tråkigare både visuellt och musikaliskt. Vill du ha en utmärkt odyssé genom en viktig del av musikhistorien är denna bok livsnödvändig.
Tysk power metal när den var riktigt bra. Helloween presterade i och med sin andra fullängdare ett riktmärke för kommande generationer falsettsjungande och dubbeltrampande band som gäller än i dag.
Låtmaterial på den här skivan är i det närmaste perfekt och utan svaga punkter. Från inledande ”I’m alive” och vidare till ”A little time” och i mitt tycke skivans höjdpunkt ”Twilight of the gods” är det felfritt. Singelsläppet ”Future world” blir i och för sig nästan lite för flåshurtig och trallvänlig men vägs snabbt upp av avslutningsspåret ”Halloween” som klockar in på nätta 13 minuter och 18 sekunder.
Jag föredrog alltid Michael Kiske framför Kai Hansen som sångare i Helloween även om jag idag håller Kai som strålande vokalist i Gamma Ray. Kiske har lagt av med hårdrockssången och sjunger nu mer någon sorts poprock sägs det. Jag har själv inte kollat upp det.
Det enda verkliga problem jag har med den här skivan är det faktum att den ska föreställa första delen i någon sorts följetång som även omfattar ”Keeper of the seven keys part 2” som kom året efteråt. Jag ser inte riktigt kopplingen. Men det här med temaskivor och musikaliska jätteprojekt var något som var synonymt med 80-talet och speciellt inom hårdrocken. I det här fallet blir det bara krystat och efter att bandet nyligen släppte ”Keeper of the seven keys – the legacy” ja då blev det bara pinsamt. Det enda som plattorna har gemensamt som jag ser det är rätt fula skivomslag…
Förutom att ni kan ladda ner tre blandband med tuff musik från den här bloggen längst ner i vänsterspalten så bjuder jag här på en spellista i Spotify också. Kan bli så att jag lägger till fler låtar senare.
Det har varit lite lungt här ett tag men oroa er inte. Det kommer mera. Som en lite förberedelse på vad som komma skall kör vi en video med Anthrax. En av mina favoritgrupper inom thrash metal. Det kommer att skrivas en hel det om denna genre framöver. Det här är en av mina favoritlåtar och den är hämtad från hemvideon "Oidivnikufesin N.f.v." som är inspelad på Hammersmith Odeon 1987. Jag äger den på VHS men den finns nu även som DVD tack och lov...
Queensrÿche har bara gjort en platta som jag gillar. Men vilken platta! "Operation: Mindcrime" är ett mästerverk alla kategorier och dagens video ger ett utmärkst exempel på detta. Ett av mina favoritspår på plattan med en underbar refräng som aldrig lämnar dig. Videon är intressant eftersom den faktiskt försöker ge bilder till historien. Men akta er för uppföljaren som kom för några år sedan. En fullständigt oduglig och korkad idé.
Här gör jag ett avsteg från det ljuva 80-talet för att tipsa om en nödvändig historielektion. Den här behändiga boxen om tre cd-skivor hittade jag i en begagnatställ på Skivbörsen härom året. Jag hittar den inte i sortimentet på vare sig Ginza eller CDON men den finns på Amazon som är intresserad. Dessutom misstänker jag att den finns ute på nätet i någon form.
UNDER COVER
