Bevittnat: The Sword (+ Bombus och Lonley Kamel)

Kön ringlar lång genom de 15 minusgraderna utanför Debaser Slussen. En orsak är att det är fri entré fram till klockan 21 och en annan är att banduppställningen lovar storslagen hårdrock.

Bombus

Bombus som är första band för kvällen disponerar sina tilldelade 30 minuter väl. Detta innebär att bandet går på knock direkt. Och lyckas. Det hajpade bandet från Göteborg levererar ett styrkebesked baserat på sin självbetitlade debut och smakprov från den kommande plattan. Det är tungt, hårt och passionerat.

Lonley Kamel

Norska ökenrävarna Lonley Kamel framstår som en tam halvslö sengångare i jämförelse med Bombus. Man spelar bluesrock som under spelningens första halva känns mer än lovligt seg. Och det beror inte bara på att ämnesvalet verkar handla om saker som refererar till bruket av jazztobak. Nåväl. Det är väldigt skäggigt både musikalisk och i ansiktet och mot slutet satsar man tack och lov mer på tyngd än att spela vit mans blues.

The Sword

Texasborna The Sword kan egentligen inte misslyckas. Med en stabil utgivning av högklassig hårdrock sedan 2003 och med den senaste given ”Apocryphon ” i bagaget och med mästerverket ”Warp Riders” från 2010 i färskt minne så behöver bandet egentligen bara leverera en halvhyfsad spelning för att vinna inför den keps och skäggprydda publiken. Men det gör som tur är inte The Sword. Istället är det full fart från början med ett gudabenådat riffande som ger mig gåshud om och om igen. Det går inte att låta bli att imponeras av hur The Sword så prickfritt väver ihop nya och gamla låtar i repertoaren med tyngdpunkten på de två nämnda plattorna till en sömlös rifforgie.

Det är så klassisk hårdrock det kan bli. Men bandet i sig ser långt ifrån ut som de rockstjärnor de borde vara. Sångaren och gitarristen John Cronise ser ut som tv-spelsnörd och basisten Bryan Richie påminner mest om en amerikans svärmorsdröm. Den enda som kanske kan passa in i mallen för rockstjärna är gitarristen Kyle Shut som poserar som man förväntar sig att det ska vara. Men det är rätt befriande att se hur The Sword skiter i konventionerna och ägnar sig åt att spela musik som verkligen brinner istället. Och när vi kommer ut i den subarktiska midnatten efter spelningen där snön yr runt öronen och minusgraderna slår in spikar i våra kinder så lever en bit av Texas glödande hårdrocksvärme i oss. Och vi är inte annat än lyckliga.