20081229
Intervju: Blackie Lawless
Våren 2007 gjorde jag en av det coolaste och samtidigt jobbigaste intervjuerna hittills under min journalistiska karriär. Blackie Lawless skulle ringa upp för att prata om W.A.S.P senaste skiva "Dominator". Under en hel vecka skickade skivbolaget förmaningar om att läsa på om plattans tema och läsa texterna. Blackie verkade vara på uselt humör. Och jag som ville helst prata om den gamla goda tiden och hur bra jag tyckte att "The headless children" var när den kom.
Nåväl. Det blev en intervju. Det var de svettigaste 20 minutrarna i mitt liv tror jag vilket kanske framgår av texten. Och det som grämer mig mest är kanske att jag inte han få på bandspelaren innan jag lyfte på luren då telefonen ringde eftersom det första han sa var "Hi Magnus this is Blackie Lawless...".
Bilden ovan tog jag förövrigt på Peace & Love sommaren 2008. En av årets bästa spelningar...
Artikeln publicerades i april 2007 på Metalcentral.
---
W.A.S.P DRIVS AV ILSKA
- Den här gången siktar jag mot strupen. Jag ville inte linda in det i några omskrivningar. Blackie Lawless är arg. Arg och besviken. Han är arg på den regering som idag styr USA och lämnar sin befolkning i sticket när det behöver ledarskapet som bäst. Han är besviken på hur presidenten agerar på den internationella politiska arenan. Resultatet av denna ilska och besvikelse är ”Dominator”. Metalcentral har som en av få utvalda svenska medier fått en pratstund med Blackie Lawless.
Blackie Lawless ger intrycket av att vara en man på sin vakt. Han svarar avvaktande nästan fåordigt stundvis och ofta med en motfråga. Som intervjuare får man hela tiden känslan av att man håller på att göra bort sig eller säga någonting som kommer att resultera i att han lägger på luren. Inför intervjun har vi fått flera påminnelser till redaktionen om att den som gör intervjun måste vara väl insatt i den nya skivans koncept. Det är bäst att lyda.
Ilska har alltid varit Blackie Lawless främsta drivkraft. En ilska som han själv tror kommer från hans strängt religiösa uppfostran. Hans behov av uppror har alltid varit stort. W.A.S.P. har varit ett utmärkt verktyg för att få utlopp för denna ilska. Efter den 11 september 2001 var han en stolt patriot precis som många andra amerikaner och det tog sig uttryck i skivan ”Dying for the World” Men när Blackie besökte New Orleans efter stormen Katrina som förstörde större delen av staden förbyttes stoltheten mot skamkänslor. Han såg hur de federala myndigheterna struntade i befolkningen och vreden växte. Och den här ilskan fick nytt bränsle dagen då han såg hur USA:s president George W Bush framför kamerorna på ett stort internationellt möte mellan världsledarna sade till Storbritanniens premiärminister att få Syrien att sluta ställa till det i Libanon. ”They need to stop this shit” sade presidenten omedveten om att kamerorna rullade. Blackie tyckte att det verkade som om Blair blev behandlad som USA:s knähund och han skämdes och ilskan växte. Blackie Lawless berättar om sin syn på George W Bush som president.
- Den här administrationen som sitter i Vita huset just nu är helt utom all kontroll. Och ska jag vara helt ärlig så har vi inte sett någonting liknande i det här landet sedan Richard Nixons dagar. Det blir värre för varje dag som går. Den här gubben är i en helt egen liga.
- För att återknyta till Nixon så var han väldigt influerad som president av sina resor till Europa. För varje gång han kom tillbaka från Europa så försökte han mer och mer göra om Vita huset till en monarki. Men det är inte systemet vi har valt att ha som stadsskick här. George W Bush har en helt annan taktik. Han kör rakt över konstitutionen. Regeringen verkar hitta på nya saker vartefter saker och ting sker. Och på det sättet är Bush farligare än Nixon.
Vad menar du med farligare?
- Det Nixon gjorde och det som orsakade hans fall var egentligen inget allvarligare sett ur ett konstitutionellt perspektiv. Han ljög bara om fel saker. Sådant pågår än idag i politiken. Men Bush ljuger inte enbart. Han använder hotet om terrorism för att montera ner den amerikanska konstitutionen bit för bit genom nya lagar som ger honom mer makt och folket mindre inflytande över sina liv.
När jag ser nyheter från USA så får jag intrycket av att det är ett land lamslaget av paranoia och övervakning. Hur skulle du som bor där beskriva USA idag?
- 11 september 2001 gjorde oss alla rädda och arga. Att Bush blev omvald är ett direkt resultat av det som hände i New York den dagen. Så Al Quaida gjorde det värre både för oss i USA men också för resten av världen. Han (Bush) fick näring från den rädsla som fanns i landet. Men sedan dess har folk både i USA och i resten av världen fattat att vi blev grundlurade flera gånger om. Abraham Lincoln sa en gång att ett hus som är delat kan inte stå upp. Och just nu är vi delade på ett sätt som vi aldrig varit förut.
Om du själv skulle få beskriva vad det är som gör USA till det land som du älskar?
- Folket! Jag tror nog att resten av världen fattar att när de säger att de inte gillar USA så menar de USA:s regering och inte folket. Åtminstone hoppas jag det. Det är det jag försöker säga med den här skivan. Det är en kritik mot administrationen och inte mot folket. Och ser man till presidentens popularitet i mätningar just nu så förstår man vad folk tycker om honom. Ingen sittande president sedan Nixon har någonsin haft så lågt stöd för sin politik som George W Bush.
Bibeln enligt Blackie Lawless
Blackie börjar citera och argumentera och Undertecknad blir lite nervös för Blackie börjar fråga vad jag tycker om ett citat av Thomas Jefferson som lyder ”frihetens träd måste då och då gödas med blodet från patrioter” och frågar sedan med myndig röst ”well, you think about that for a minute Magnus” och blir sen tyst. Kallsvett. Jag hasplar ur mig något om att ja det där var ju stora ord. Ett svar som möts med ett uppfodrande ”Yes. Isn´t it?” Sen ett par sekunders tystnad till där jag är övertygad om att han blivit skitsur och snart ska slänga på luren. För att inte gå i debatt om vad jag tycker om patrioter så styr jag in samtalet på religion istället. Jag frågar om just det faktum att Bush är religiös har spelat in i det som nu händer i USA och världen.
- Jag trodde det till att börja med vilket har att göra med att jag själv är uppfostrad i en strikt kristen familj så jag vet hur människor med en stark tro tänker. Men allt eftersom tiden har gått så blir det allt mer klart för mig att så inte är fallet. Jag nämner det i låten ”The Burning Man” med raderna ”the God he’s listening to ain’t mine”. Med andra ord så menar jag att den gud han pratar med är inte samma gud som jag pratar med.
Du använder ofta bibliska liknelser i dina texter. Har det med din uppväxt att göra?
- Egentligen tycker jag nog mest att det är väldigt bra metaforer som kan lära oss någonting. Ett gammalt ordspråk säger att om man inte lär av det förflutna så är man dömd att misslyckas i framtiden. Men som svar på din fråga så använder jag nog dessa metaforer också för att jag är uppväxt med dem och jag tycker att det finns bra saker i de religiösa texterna som vi kan lära oss bra saker av. Man får goda råd som förhindrar att man skjuter sig själv i foten.
Du verkar också vara väldigt väl insatt i amerikansk historia. Du har citerat många stora män under den här intervjun…
- Men det är ju från historien vi kan lära oss någonting precis som med religionen. Nu kommer det en ny generation som tror att de vet allting men så är det inte. Man måste se tillbaka för att förstå och kunna undvika att göra om samma misstag. De här människorna som jag citerar och som är en del av historien har redan stoppat handen i lågan och bränt sig om du förstår vad jag menar. Ska vi göra samma sak bara för att förstå att vi kommer att bränna oss?
Struntar i topplistorna
Skulle du kalla W.A.S.P. för ett politiskt band?
- Absolut! Det har vi varit sedan slutet på 80-talet när vi släppte ”The Headless Children”. I och med den plattan så tog jag bandet till en helt ny nivå. Det har främst att göra med att man växer som artist. Man vill utvecklas och förändras. Jag har alltid fått intrycket av att människor är rädda för ordet ”förändring”. På något sätt tror jag att det har med att folk uppfattar det ordet som att man måste ge upp något för att förändras. Men jag har alltid sett det som att man förändras genom att lägga till någonting mer.
Efter 23 år sedan debuten och ett stort antal plattor så kanske man skulle kunna ana en avmattning i karriären för W.A.S.P. Men Blackie Lawless har inga planer på att börja avsluta sitt liv som sångare i ett av hårdrockhistoriens mest legendariska band. Tvärtom så tycker han att det både är roligare och viktigare än någonsin att fortsätta. Han förklarar hur han ser på sig själv som artist.
- Det jag gör är egentligen samma sak som du gör; vi är båda reportrar. Vi rapporterar det vi ser med den skillnaden att jag skriver det på vers. Så som jag ser det kommer jag att fortsätta med det här resten av mitt liv. Jag har lärt mig att de skivor man spelar in speglar den man är just vid det tillfället.
- Den du var för fem år sedan är inte den personen som du är just nu. Det du tycker och känner förändras under tiden som livet går vidare. Det enda sanna sättet att arbeta som artist är att reflektera det du är just när du skriver det. Bryr du dig bara om vad som är populärt just nu och vad som slår på försäljningslistorna då är du bara någon som spelar in skivor. En sann artist reflekterar samtiden och tar ögonblicksbilder över den tid de lever i. Och det är vad jag gjort med ”Dominator”!
I skivhyllan - W.A.S.P - s/t (1984)
I början på 80-talet så behövdes det sannerligen inte mycket för att provocera den moraliska majoriteten vare sig i USA eller Sverige. W.A.S.P slog igenom med dunder och brak i och med singlarna "Animal (Fuck Like a Beast)" och den kanske ännu större listframgången ”I wanna be somebody”. Alla var upprörda. De konservativa politikerna och skivbolaget var upprört i USA. TV-programmet Barnjournalen här hemma i semisocialistiska Sverige gjorde ett reportage som beskrev hur rädda barn blev för bandet och kvällstidingarna frossade i bilder på Blackie Lawless som hackade rått kött på scen och lekte med svärd.
Men argast var kanske Sivert Öholm.
I ett nu mer legendariskt ögonblick i svensk TV ställde han journalisten Anders Tengnér till svars för de oerhört omoraliska handlingar W.A.S.P utfört. Klippet finns på YouTube om du mot förmodan inte har sett det redan.
Själv gillade jag W.A.S.P mest för Blackie Lawless röst. Och det gör jag fortfarande. Och debutplattan är ett litet mästerverk viket lätt glöms bort när man talar om W.A.S.P. Blackie har alltid haft en förmåga att skiva låtar som fastnar. Starka verser och refränger har varit ett signum. Och han har ett språk som man direkt känner igen direkt.
"L.O.V.E. Machine", "School Daze", "On Your Knees" och skivans absoluta höjdpunkt "Sleeping (In the Fire)" är bara några exempel på låtar som funkar när som helst och var som helst. En klassiker och fullständigt nödvändig i din skivsamling.
Och här kommer lite statlig televison från då det begav sig i remix av "100 höjdare"...
20081225
I skivhyllan: Metallica - Harvester of sorrow (EP 1988)
Det här är min favoritlåt genom tiderna. Jag köpte ep:n i Danmark strax innan ”… and justice for all” kom ut. Jag minns att jag tyckte att det var ett stort avsteg från vad jag tidigare hört med Metallica då den musikaliskt krälar sig fram likt en stridsvagn. Det här är bland det tyngsta Metallica någonsin presterat. Hela stycket andas brutalitet och är faktiskt en av de låtar som ljudmässigt fungerar bäst på skivan. ”… and justice for all” präglas av sin torra och platta ljudbild som inte alltid känns helt rätt men som här passar utmärkt.
Ämnet är något av det mörkaste som Hetfield någonsin tagit upp. Fadern som mördar sina barn. Galenskapen och klaustrofobin i texten är gastkramande.
All Have Said Their Prayers
Invade Their Nightmares
See into My Eyes
You'll Find Where Murder Lies
Infanticide
Om “Harvester of sorrow” är tung på platta så är det ingenting mot det monster den utvecklas till när den spelas live. Det finns nog ingenting som kan tävla med denna koloss i min bok i alla fall.
När låten framfördes live i Moskva 1991 så fick den ytterligare dimensioner. En miljon ryssar som nyligen befriat sig själva från Sovjet släpper loss all energi till tonerna av denna mördarballad. Militärpolisen går hårt fram i folkhavet och helikoptrarna hovrar över deras huvuden. Och Metallica står på sin absoluta topp musikaliskt och karriärmässigt.
Gåshudsframkallande och helt makalöst!
B-sidan på den här EP:n består av två covers. "Breadfan" som gjordes av Budgie i original och The Prince" av bandfavoriterna Diamond Head. Faktiskt så är det två av mina favoritcovers som bandet spelat in. Och jag har sett att Metallica nu mer åter spelar "Breadfan" live på sina konserter.
Ämnet är något av det mörkaste som Hetfield någonsin tagit upp. Fadern som mördar sina barn. Galenskapen och klaustrofobin i texten är gastkramande.
All Have Said Their Prayers
Invade Their Nightmares
See into My Eyes
You'll Find Where Murder Lies
Infanticide
Om “Harvester of sorrow” är tung på platta så är det ingenting mot det monster den utvecklas till när den spelas live. Det finns nog ingenting som kan tävla med denna koloss i min bok i alla fall.
När låten framfördes live i Moskva 1991 så fick den ytterligare dimensioner. En miljon ryssar som nyligen befriat sig själva från Sovjet släpper loss all energi till tonerna av denna mördarballad. Militärpolisen går hårt fram i folkhavet och helikoptrarna hovrar över deras huvuden. Och Metallica står på sin absoluta topp musikaliskt och karriärmässigt.
Gåshudsframkallande och helt makalöst!
B-sidan på den här EP:n består av två covers. "Breadfan" som gjordes av Budgie i original och The Prince" av bandfavoriterna Diamond Head. Faktiskt så är det två av mina favoritcovers som bandet spelat in. Och jag har sett att Metallica nu mer åter spelar "Breadfan" live på sina konserter.
20081218
Viktiga band: Metallica
Ihopklippta texter från Reflektor
--
Det var i tekniksalen på Tunboskolan i Kolbäck 1986 som jag först blev introducerad till Metallica. Min kompis Daniel Carlsson från Rytterne envisades med att tjata om Metallica. Det hårdaste bandet någonsin. Jag var skeptisk. Jag gillade Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P. Till slut fick jag en kassett med Iron Maidens “Piece of mind” på sida 1 och Metallicas “Ride the lightming” plus b-sidan från maxisingeln “Creeping death” som utgjordes av låtarna “Am I Evil” och Blitzkreig”.
Sen fick jag influensa. Ja alltså jag låg nedbäddad i en vecka med feber och snor.
Under denna vecka lyssnade jag oavbrutet på Metallica. Hela tiden. Utan avbrott. Och från den veckan har Metallica varit bandet som haft den viktigaste platsen i mitt musiklyssnande liv. Jag skulle nog säga att Metallica är den grupp som betytt något över huvudtaget.
Min relation till Metallica är ganska peronlig. Jag har svårt att dela med mig. Jag känner ingen gemenskap med 52.000 personer på Ullevi eller med 30 miljoner skivköpare runt om i världen som också lyssnar på Metallica. När jag lyssnar på Metallica så är det en högst personlig tillfredställelse. Det är jag och James Hetfield som kommunicerar.
För jag tror att det just var Hetfield som fått mig att fortsätta älska denna grupp. Frontmannen som på ytan alltid varit den stenhårda coola killen men som vänder sina aggressioner inåt och har levt ett ohälsosamt liv tills för några år sedan. Jag har läst fruktansvärt många intervjuer med honom och han framstår som en grunden väldigt sympatisk människa. Men mer om det vid ett senare tillfälle.
Lite statistik: Jag äger alla deras skivor på vinyl och cd (på bilden ses en del av samlingen). Jag köpte alla singlar som kom från den svarta skivan i på vinyl i 7″-version och 12″-version samt på cd. Jag äger boxen “Live shit: Binge and purge” i både dvd-utförande och i vhs-version (den är mycket coolare än den digitala utgåvan). Läg därtill ett oändlig antal skumma maxisinglar i bildformat, färgad vinyl, konstiga cd-utgåvor och massor med andra väldigt viktiga saker som gruppen har släppt.
Jag har sett dom live vid alla tillfällen gruppen besökt Sverige sedan 1992 utom förra året tyvärr. Spelningen på Stockholms stadion 1993 är en av de tre viktigaste händelserna i mitt liv. De andra två är när jag träffade min fru och när min son föddes.
Ja ni fattar.
Och det är en kärlek som hållit i sig sedan den där dagen i tekniksalen. Ska jag vara helt ärlig så var den senaste riktiga musikaliska höjdpunkten den svarta plattan. 90-talet i övrigt och 2000-talet har inte varit speciellt bra på skiva med Metallica. Men i i höstas så började det att pirra så där i magen som det gjorde 1988 då jag stod utanför River Records i Västerås med “…And justice for all” i handen. Och den här gången var det faktiskt precis som förr...
---
På väg till Västerås i bil så spelas plötsligt Metallicas senaste singel "The day that never comes". Den då blivande frun säger plötsligt:
- Du ser så lycklig och glad ut!
- Gör jag? säger jag.
- Ja jag tycker att det är så fascinerande att du kan bli så glad av att lyssna på Metallica, konstaterar hon.
---
Ibland händer det att jag glömmer bort hur mycket Metallica betyder för mig. Jag vet inte varför. Det kanske låter konstigt. Att man älskar viss musik så mycket men ändå "tröttnar" ibland. Men det händer att jag och Metallica tar pauser. Ibland rätt långa.
Så fick jag e-post av en gammal klasskamrat. Vi kan kalla honom Magnus för han heter så. Han är ett större Metallica-fan än mig helt uppenbart. Och så händer det som alltid händer med regelbundenhet. Jag återupptäcker bandet jag följt sedan 1986. Och det är en lika intensiv upplevelse varje gång som burkar resultera i en blandskiva eller omotiverat mycket Metallica i min mp3-spelare.
Och jag tror det blir likadant den här gången.
Bra musik som verkligen, jag menar verkligen, betyder någonting fungerar så här. Man kan ta pauser. Inte lyssna på länge. Men den finns alltid där. Den är så självklar i ditt medvetande att du aldrig kan glömma bort den. Den sitter inprogrammerad i hjärnbaken. Du kan väcka mig när som helst och jag kan citera texter och saker James Hetfield sagt i intervjuer. Och jag visslar ofta på den där melodin som Cliff Burton visslar när han sitter och röker gräs i "Cliff ém all". Helt sjukt.
---
Jag gjorde ett försök tidigare i år att lista de 10 bästa låtarna med Metallica. Det var rätt kul att nörda loss ordentligt och verkligen ransaka sig själv. Listan skulle kanske ändras lite om jag skulle skriva den idag men på det stora hela stämmer den. Låtvalet är kanske inte originellt på något sätt men jag skrev den helt på känsla utan att tänka efter så mycket. Det brukar bli bäst då...
Läs listan här
I skivhyllan: Metallica - Creeping death (EP 1984)
Detta är låten som hjärntvättade mig under två veckor 1986. Jag hade fått bandet av en klasskamrat med ep:n ”Creeping death” och dagen efter blev jag influensasjuk. Det enda jag lyssnade på var Metallica. Och min själ var för evigt förlorad.
Den här låten har egentligen allt man kan begära av Metallica. Ett odödligt öppningsriff. Ett odödligt fortsättningsriff. Ett allsångsvänligt parti i mitten där alla som vill kan skrika ”Die, die, die!” när låten spelas live eller hemma i vardagsrummet samt en historia baserad på en otrevlig episod från Egypten hämtad ur Bibeln.
För att vara en stenhård thrashklassiker är den förvånansvärt trallvänlig. Refrängen är en sådan där som man kan tralla på när man går på morgonpromenaden med hunden.
Sedan 1983 har den här låten spelats live över 1100 gånger av bandet enligt Wikipedia. Den är en given punkt i setlistan på nästan varje spelning Metallica gör och det är med all rätt.
20081217
Dagens video: Iron Maiden - Wasted years
20081215
I skivhyllan: Scorpions - World wide live (1985)
Tyska Scorpions var en tidigt upptäckt i mitt hårdrocksliv. Och det var faktiskt inte ett studioalbum som gjorde att jag uppmärksammade bandet utan den mäktiga livedubbeln "World wide live". Jag tror att det var första gången som jag upplevde att jag helt försvann in i musiken när jag lyssnade på den här skivan. Ni vet, när tiden försvinner och tillvaron stannar upp runt omkring en och när det tar slut så vaknar du med ett ryck.
Vid den här tiden var Scorpions hur stora som helst. Skivan "Love at first sting" hade sålt i en miljonupplaga och bandet fick stora hits med "Rock you like a hurricane" och alla tiders powerballad "Still loving you". Och lyssna på liveversionen på "World wide live" så förstår du hur en hårdrocksballad ska låta med allsång och allt. Makalöst bra och säkert helt manipulerad med pålägg och fejkat publiksljud. Men det är skitsamma. Gåshuden sitter där varje gång.
Iron Maidens "Live after death" som kom samma år är förvisso den oävertäffad som liveskiva under 80-talet men Scorpions dito är en nästan lika bra skiva.
Vid den här tiden var Scorpions hur stora som helst. Skivan "Love at first sting" hade sålt i en miljonupplaga och bandet fick stora hits med "Rock you like a hurricane" och alla tiders powerballad "Still loving you". Och lyssna på liveversionen på "World wide live" så förstår du hur en hårdrocksballad ska låta med allsång och allt. Makalöst bra och säkert helt manipulerad med pålägg och fejkat publiksljud. Men det är skitsamma. Gåshuden sitter där varje gång.
Iron Maidens "Live after death" som kom samma år är förvisso den oävertäffad som liveskiva under 80-talet men Scorpions dito är en nästan lika bra skiva.
20081212
I skivhyllan: Alice Cooper - Constrictor (1986)
Efter att ha släppt ett antal tämligen förvirrade och mediokra album i början på 80-talet så gjorde Alice Cooper storstilad comback i den hårdare skolan med "Constrictor". Till sin hjälp hade han gitarristen Kane Roberts som såg ut som en Rambokopia koplett med pannband och maskingevärsliknande gitarr.
Jag blev helsåld. Cooper var otroligt tuff och hans rykte som skräckrockmästare på 70-talet föregick honom. Mest känd är väl den här plattan för singeln "He's back (The man behind the mask) som toppade den svenska försäljningslistan. Men jag tycker faktiskt inte att den låten varesig är representativ för skivan som helhet eller för Alice Cooper överhuvudtaget. Det är en dålig låt.
Lyssna hellre då på utmärkta inledningen med "Teenage Frankenstein" eller "Life and the Death of the Party" och givetvis den stenhårda "The World Needs Guts". Utmärkta låtar allihop. Synd bara att skivan idag låter oerhört daterad. Ljudbilden är 80-talsplatt och plastig. Ken Mary påstås spela trummor men det låter mest som om en trummaskin har används.
"Constrictor" gav dock Cooper den skjuts i karriären han så väl behövde och den efterföljande turnén blev en succé. Den finns på video under namnet "The Nightmare Returns" och är späckade med zombierobotar, nekrofili och halshuggningar.
Här får ni "The World Needs Guts" live från just den konsertvideon!
Jag blev helsåld. Cooper var otroligt tuff och hans rykte som skräckrockmästare på 70-talet föregick honom. Mest känd är väl den här plattan för singeln "He's back (The man behind the mask) som toppade den svenska försäljningslistan. Men jag tycker faktiskt inte att den låten varesig är representativ för skivan som helhet eller för Alice Cooper överhuvudtaget. Det är en dålig låt.
Lyssna hellre då på utmärkta inledningen med "Teenage Frankenstein" eller "Life and the Death of the Party" och givetvis den stenhårda "The World Needs Guts". Utmärkta låtar allihop. Synd bara att skivan idag låter oerhört daterad. Ljudbilden är 80-talsplatt och plastig. Ken Mary påstås spela trummor men det låter mest som om en trummaskin har används.
"Constrictor" gav dock Cooper den skjuts i karriären han så väl behövde och den efterföljande turnén blev en succé. Den finns på video under namnet "The Nightmare Returns" och är späckade med zombierobotar, nekrofili och halshuggningar.
Här får ni "The World Needs Guts" live från just den konsertvideon!
20081211
I skivhyllan: Twisted Sister - Come out and play (1985)
Efter den enorma framgången med "Stay hungry" så bestämde sig Twisted Sister för att följa upp med en betydligt hårdare skiva. "Come out and play" låter betydligt med heavy metal än föregångaren. Scorpions producent Dieter Dierks skulle säkerställa kvalitén och ett uppbåd av kända musiker så som Clarence Clemons (E-Street Band), Billy Joel och Don Dokken kallades in på låten "Be Chrool To Your Scuel" där Dee Snider sjöng duet med Alice Cooper. Första singeln blev "Leader of the pack" som tidigare släpptes av Shangri-Las.
Skivan blev, relativt sett, en flopp.
Jag minns att jag fick skivan i julklapp. Det var det enda jag önskade mig. Omslaget var spektakulärt. På vinylutgåvan kan man öppna brunnslocket och upp kommer Dee Snider iförd läderbadbyxor och huggtandsslipade tänder.
Jag tycker att den här skivan på många sätt är minst lika bra som något av det gruppen tidigare presterat. Låtarna är starka och framför allt produktionen är betydligt bättre än på föregångaren. Däremot är singelsläppet "Leader of the pack" en rätt dålig låt som inte alls passar ihop med helheten. Den här skivans kanske främsta förtjänst att den återintroducerade Alice Cooper för världen och i synnerhet för mig. Men mer om det inom kort.
Skivan blev, relativt sett, en flopp.
Jag minns att jag fick skivan i julklapp. Det var det enda jag önskade mig. Omslaget var spektakulärt. På vinylutgåvan kan man öppna brunnslocket och upp kommer Dee Snider iförd läderbadbyxor och huggtandsslipade tänder.
Jag tycker att den här skivan på många sätt är minst lika bra som något av det gruppen tidigare presterat. Låtarna är starka och framför allt produktionen är betydligt bättre än på föregångaren. Däremot är singelsläppet "Leader of the pack" en rätt dålig låt som inte alls passar ihop med helheten. Den här skivans kanske främsta förtjänst att den återintroducerade Alice Cooper för världen och i synnerhet för mig. Men mer om det inom kort.
20081208
Dagens video: Alice Cooper - He's back (The man behinde the mask)
Jag upptäckte Alice Cooper då han gjorde comeback med skivan "Constrictor" 1986. Låten alla pratar om från den plattan är naturligtvis "He's back (The man behind the mask)" från skräckfilmen "Fredagen den 13:e". Vilken del minns jag dock inte. Och det känns väl ganska oviktigt egentligen. Jag tycker ärligt talat att låten är rätt usel men den slog stort i Sverige och det förärar den en plats här.
20081204
Dagens video: W.A.S.P - Sleeping (in the fire) (live)
Subscribe to:
Posts (Atom)