Kan ett band som hade sin storhetstid för 20 år sedan vara relevanta även idag? Svaret är naturligtvis ja. Men gäller det även ett band som så intimt förknippats med en särskild musikstil vara det eller känns det inte bara mossigt och daterat? Inte när det gäller Soundgarden. Eller de andra stora grungebanden för den delen heller. Alice In Chains, Pearl Jam och Nirvana känns än i dag som tidlösa rockband som kommer att hålla i flera generationer.
Johanneshov i Stockholm är platsen för Soundgarden denna septemberkväll då 4500 medelålders människor samlas för att se om Soundgarden kan väcka liv i ungdomens andar. För det går inte att komma ifrån att det handlar om nostalgi i många fall när det gäller Soundgardens spelning. Tidigare setlistor skvallrar om både de stora genombrottslåtarna och mer obskyrt material. Och så även ikväll. Vi får klassikerna serverade i potenta versioner. "Outshined", "Rusty Cage". "Jesus Christ Pose", "The day I tried to live", "Fell On Black Days" och naturligtvis "Spoonhand" och "Black Hole Sun". Men däremellan sprängs mer obskyra låtar som "Loud Love", Ugly Truth" och Hunted Down" in. Och så några nya låtar från "King Animal" som gör sig mycket bra i det historiska sammanhanget.
Själv uppskattar jag det mer obskyra inslagen lika mycket som allsångsnumren. Och jag gillar hur Soundgarden låter låtarna växa vilt på scenen. "Jesus Christ Pose blir den intensivaste upplevelsen då bandet låter den lyfta upp i riffets högre stratosfärer i mellanpartiet så till den milda grad att det närmast flimrar för ögonen.
Chris Cornells röst har varit ett aber de senaste tio åren men nu har den där knivskarpa stämman återuppstått och han sjunger som om det gäller livet. Och Kim Thayil är en av de mest underskattade gitarristerna i rockhistorien. Han ser ultracool ut på vänsterflanken men han levererar de tyngsta riffen som skrevs på 90-talet med en sådan pondus att endast Tony Iommi funkar som jämförelse.
Soundgardens återkomst är mer än välkommen. Och den är helt relevant och rimlig.
