Dokumentären: Miles Electric: A Different Kind of Blue

Till våra hjältar - levande och döda

Pipeline103.7 rusar genom öknen på Highway 666 berusade på riffets kraft. I veckans sändning fortsätter vi vår jakt på rockens sanna själ. Vi söker den perfekta balansen mellan gitarr, trummor och bas. Vi dyrkar våra gudar vars namn stavas Iommi, Page och Blackmore och letar efter nya hjältar.

Sändningen tillägnas minnet av Stefan "Molle" Glöckl.

Torsdag 30 augusti kl 20.00 i Hallsta Sura Närradio 103,7MHz

Väldigt viktiga rocklåtar: Led Zeppelin - Moby Dick

En klar fixstjärna på vilken rockscen som helst brukar vara sologitarristen. Råkar sologitarristen även vara den som sjunger så är strjärnstatusen liksom given så fort Fendern hängs runt halsen så att säga. Gitarren råkar dessutom vara ett tacksamt instrument att spela solo med eftersom man har ett ganska brett tonomfång att leka med.

Men vi ska inte prata om gitarrer idag. Vi ska prata om trummor och det ofta förbisedda trumsolots svåra konst. 

En gitarr har som sagt ett rikligt tonomfång och en inte helt begåvad men fantasifull gitarrist kan med ganska små medel skapa legendariska solon.





Värre är det för den stackars batteristen som sitter bakom en hel samling atonala pukor och cymbaler. Det blir då av förklarliga skäl en mindre samling toner att laborera med än för gitarristen.

Trots detta finns de där. De där oerhörda pumpande trumsolona som tar över kroppen på en och börjar pumpa blod i takt med bastrumman och som besätter nackmusklerna så att man helt utan fri vilja låter huvudet boppa med mitt i det som bara är ett fantastiskt beat. Det är ingen slump att arméer i alla tider marscherat till trummor. Taktfasta slag över spända trumskinn ger alltid mod i själen.

Ett bra exempel på just detta är Led Zeppelins Moby Dick. Släppt 1969 på skivan Led Zeppelin II och evolverad från ett jam mellan John Bonham, Jimmy Page och John Paul Jones där Bonhams trummor får blomma ut i full frihet kryddad av ett riktigt ihärdigt och gungande gitarriff.

Just den här versionen klockar in på blygsamma dryga fyra minuter men den hugade kan utforska det här solot på liveskivan How the West was won där det bjuds på nästan tjugo minuter briljant slagverkskonst och där Bonham, enligt legenden, bokstavligt spelade så händerna blödde.

Alltnog. Här är Led Zeppelin med Moby Dick.

Lyssna: http://open.spotify.com/local/Led+Zeppelin/Led+Zeppelin+II/Moby+Dick/260

Väldigt viktiga rocklåtar: Cream - Sunshine Of Your Love

Under ett par dagar i maj 1967 hände någonting ganska magiskt på Atlantic Studios i New York. Just där och då blandades engelsk psykedelia med amerikansk blues när Cream spelade in skivan Disraeli Gears.

Vad som hände här var egentligen att det som under tidigare delen av sextiotalet i USA hade kallats The British Invasion, ingick den fullständiga föreningen med sitt ursprung.

Det som gav upphov till den där brittiska invasionen var puramerikansk Blues och rock´n´roll som plockades upp av band som Rolling Stones, Beatles och The Who.



De här herrarna (och många andra) gjorde sin egen tolkning av musiken som gav upphov till en formlig våg, eller invasion, om man så vill, av engelska band som fick stora framgångar i USA i början av sextialet.

I allt det här fanns då Cream. Jack Bruce, Eric Clapton och Ginger Baker, tre musiker som alla kom från tidigare framgångsrika band. Sådana här konstellationer brukar gå under epitetet supergrupper och just Cream brukar av en händelse refereras till som den första supergruppen. Dessutom var Ginger Baker en av de första trummisar som använde dubbla baskaggar. Bara detta faktum gör låten svårt hörvärd.

Den här skivan är alltså den totala sammansmältningen av det bästa som kom ur den brittiska sextitalsvågen och de bluesens rötter som den hade sitt ursprung i.

Låten vi ska höra har ett riff som tycks ganska enkelt, men som i all bra rock har det ett eget liv, en egen energi och en helt egen historia. Riffet, som både basen och gitarren delar på, blir tillsammans med de afrikainspirerade trummorna en mycket komplicerad blandning som destilleras ner till en fantastisk låt som är både psykedelia och blues. Lyssna och njut av rockens skenbara enkelhet. Här är Cream med Sunshine of your love

Lyssna: Cream – Sunshine Of Your Love

Väldigt viktiga rocklåtar: The Stooges-I Wanna Be Your Dog

Med populärkultur är det så att det som börjar med energi, frihet och kärlek efter ett tag exploateras. Det är snudd på en naturlag. Mot slutet av sextiotalet hade flowerpower-kulturen slagit igenom på bred front och kommersialiserats och paketerats till en söt liten färdig kulturprodukt och därmed förlorat både själ och hjärta. 

Men för varje aktion finns en reaktion. Och reaktionen mot det söndergullade låtsasuppror som marknadsfördes som frihet under sextiotalets sista år, började långsamt krypa fram ur sprickorna i trottoarerna i storstäder som New York, Chicago och Detroit.

En av dessa grupper som kom fram i kölvattnet av det utarmade sextiotalsupproret var The Stooges. Från att i början ha varit vad som mest kan beskrivas som ett avant-gardeband som spelade på dammsugare och köksapparater utvecklades de gradvis till det som tillsammans med Velvet Underground kom att utgöra de två stora grundbultarna i punken. 

Här är The Stooges med I Wanna Be Your Dog.

Lyssna: The Stooges – I Wanna Be Your Dog

Musik och bild

När musikaliskt och visuellt uttryck möts kan storslagna saker hända. Stora delar av Neurosis historia är ett sådant tillfälle.

Live: Testament på Sigurdsgatan 25

Några dagar innan Testaments spelning i Västerås ser jag ett videoklipp från Wacken Open Air föra helgen där bandet manglar ut ”Into the pit” för tiotusentals personer i publiken. En gigantisk circle pit uppstår. Det är mäktigt att se. Några dagar senare står Testaments sångare Chuck Billy framför 300 personer på en liten rockklubb i en medelstor svensk stad och introducerar just ”Into the pit” med orden ”You know what to to right?”.
Kontrasten mellan spelningarna kunde inte vara större kan tyckas. Men faktum är att Testament genomför spelningen i Västerås med samma intensitet som om det vore en av deras viktigaste konserter någonsin. Testaments thrash metal från The Bay Area funkar lika bra på en liten klubbscen som på en gigantisk arena.

Bandet är på den första delen av turnén för nya plattan ”Dark roots of earth” och låtlistan för kvällen är en väl balanserad blandning av nya låtar och idel klassiker. Alla levererade med kraft och övertygelse. Och jag inser vilken otrolig låtkatalog bandet har. Alla låtar oavsett tidsera är löjligt bra live. Och publiken svarar lika entusiastiskt på ”Over the wall” från bandet första platta ”The legacy” som senare pärlor som ”The more the meets the eye”.
Framförandet är klockrent. Chuck Billy är en frontman av rang som med pondus och enorma röstresurser har publiken i sin hand. Alex Skolnick och Eric Petersen levererar en vägg av gitarrer som är omöjlig att värja sig emot. Så har vi Gene Hoglan på trummor denna kväll som är ett jättelyft för Testament. En stabil ryggrad som resten av bandet kan luta sig mot och bara leverera till 100%.
Testament uppvisar en enorm spelglädje i Västerås denna kväll. Som gamalt thrash metal-fan får jag gåshud flera gånger under kvällen, både av musiken men också av stämningen rent allmänt. Inte ens när bandet misslyckas med ”D.N.R” två gånger innan den sitter som ett knytnävsslag i ansiktet försvinner förtrollningen. Att få se Testament på en så här liten scen där närvaron och den svettiga intimiteten är så extremt påtaglig är en ynnest och visar på vad den en här genren handlar om. Band och publik är ett. Och summan av delarna gör detta till en fullständigt lysande.

Pipeline103.7 - vi älskar riffet i radion!

Nu blir Pipeline103.7 bredare, bättre och ännu mer intressant. Och vi gör det i Hallsta Sura Närradio 103,7MHz varje torsdag klockan 20-21.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara som ett blandband. Ni vet, den där perfekta mixen av bra musik som blandats med kärlek och omtanke just för dig. Det väntade och oväntade balanserade mot varandra.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara en smältdegel för rockmusik av alla former, ålder och utseende. Det Perfekta Riffet kan låta på många sätt. Ljudvågorna har olika längd men känslan är alltid den samma.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara ett bibliotek och ett universitet för lyssnaren. En plats på frekvensbandet där passionen för musiken märks i varenda takt och ackord. Varje låt vi spelar ska vara vald med omsorg för just ditt öra.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara det där radioprogrammet som du alltid har letat efter. Ett program som man kan sitta ner och lyssna till från signaturen tills dess att det sista riffet tonat ut och redan då längtar du till nästa vecka..

Vi vill att ni ska märka att vi älskar radio.

Det är vad vi vill.

Här på webben kan du höra intervjuerna och reportagen. Snart hoppas vi att även ni som befinner er utanför sändarens räckvidd ska kunna ta del av våra sändningar via webben.

Och du vet väl att du kan stödja vår verksamhet genom att donera en slant? Läs mer här om hur du gör.

9 augusti: Väldigt viktig rock!

Denna vecka har du möjlighet att höra en hel timme med några av de viktigaste låtarna i rockhistorien. Alex Säther guidar dig i 60 minuter genom Arthur Brown, Budgie (bilden), Led Zeppelin, Hendrix och mycket mer.

På Hallsta Sura Närradio 103,7MHz kl 20-21

Recension: Radar Men From The Moon - Echo forever

De senaste årens stoner- och retrorockvåg har även resulterat i en uppsjö intressanta band som ägnar sig åt den mer psykedeliska sidan av rockmusiken. Arvet efter Pink Floyd, Can och Hawkwind förvaltas idag av band som Astra och andra på bästa sätt. På nätet kan man botanisera på bloggar som Stonerobixxx i timmar och ständigt upptäcka nya band som befinner sig i omloppsbana kring galaxen Rock.

Radar Men from The Moon är ett holländsk trio som tidigare släppt en EP som man kunna lyssna på via Bandcamp.com. Nu kommer fullängdaren som även den finns att införskaffa via just Bandcamp och mitt råd är att du stödjer bandet för här finns kvalitéer som man inte ofta stöter på. 

Instrumental musik kan ofta bli enahanda men här binder Radar Men From The Moon ihop plattan med snygga samplinga av röster. De sju spåren utgör en helhet som tar dig med på en resa i riffets magiska värld. Det är smekande melodislingor som erbjuder meditativa stunder där man omsluts av musiken i en varm färgglad våg av ljud. Ibland bryts lugnet av eruptioner av gitarrer som monotont mal på och skapar en vägg av krautigt oljud. Naturligtvis tänker man också på band som Isis men här finns ändå så mycket originalitet i genomförandet att ”Echo forever” känns som något helt nytt. 

Det här är fullständigt okommersiell musik som bygger mycket på improvisation och känsla. Något som bör premieras. Musiken känns äkta och berör mig på ett sätt som jag sällan upplever. Musiken har så mycket själ att det nästan gör ont att lyssna på den. Och det är inte ofta jag kan säga att det händer. 

Bloggtips: Stonerobixxx

På nätet kan man upptäcka massor med tuff musik som man inte visste fanns. Gillar man tung rock där riffet står i centrum (och vem gör inte det?) så är Stonerobixxx en blogg att hålla ögon och öron på.

Här får du tips om obskyra band som lirar stoner, doom och psykadelia och en gång i månaden släpper man en liten samlingsskiva för nedladdning komplett med urtjusigt omslag och allt.

Adressen är: http://stonerobixxx.blogspot.se

It's a long way to the top if you wanna rock'n'roll!

På torsdag 2  augusti drar vi igång sändningarna igen. Vi dyrkar riffet, intervjuar musiker, spelar musiken, undersöker riffets anatomi och bjuder på en timmes tung rock varje vecka mellan klockan 20 - 21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz.

Vi hoppas också på att Närradioföreningen får igång sändningarna via nätet i höst så att alla kan höra Pipeline103.7. Och här i fanzinet tänker vi fortsätta att skriva om det vi gillar mest: musik, skivor och riff!

Köp gärna t-shirts för att stödja verksamheten eller sätt in ett bidrag på vårat bankgirokonto 872-863. Ange gärna namn så att vi kan tacka dig. 

/Redaktionen