Video: Deep Purple 1973

Deep Purple inspelade någon gång 1973 i New York precis när deras karriär skjutits ut i omloppsbana. Här framgår med all önskvärd tydlighet hur bra rockmusik hämtar energi från andra musikstilar som jazz och funk och när den kanaliseras genom så begåvade musiker som Blackmore och Gillan så uppstår stor rockmusik. Samspelet mellan dessa två i detta 22 minuter långa videoklipp är magiskt.

Väldigt viktiga rocklåtar: The Jimi Hendrix Experience - Purple Haze

En av själva ryggradsföreteelserna i rocken är riffet. Det där stora och dyrkade riffet är fundamentet och grundbulten i all rock. Man skulle kunna gå så långt som att säga: Utan riff ingen rock. Därmed inte sagt att allt det andra är oviktigt. Det krävs en hel orkester för att spela rock. Men just gitarriffet är något speciellt. I det finns själva essensen, själva själen i vad som är just rockmusik.

Det år som riffet upphöjdes till konstform var 1967 och mannen som gjorde det hette Jimi Hendrix. På skivan Are you experienced lyfte han gitarrspelandet och riffandet till höjder som tidigare inte ens hade funnits i fantasin. Det finns naturligtvis en mängd andra begåvade gitarrister i musikhistorien. Men någonstans började det med Hendrix och hans fantastiska stratocaster.

Det vi ska lyssna på nu är ett av de viktigaste riffen någonsin. Det är elgitarrens magiska transformation från sex strängar på en bräda till en himmelskt multiljudmaskin som kunde vara ett helt universum. Jimi Hendrix kompad av Noel Redding på bas och Mitch Mitchell på trummor: Här är The Jimi Hendrix Experience med Purple Haze.  

Lyssna: Purple Haze - The Jimi Hendrix Experience

Väldigt viktiga rocklåtar: Velvet Underground - Run Run Run

Ibland slår bomber ner utan att folk märker det. Det måste gå tio år eller så innan man förstår att man varit med om en riktig explosion.

En sån musikhistorisk explosion inträffade när Velvet Underground släppte sin första och självbetitlade skiva i mars 1967. Både skivan och bandet förde en tämligen anonym tillvaro under de där åren när Flower Power-rörelsen började bre ut sig med sitt vackra budskap om fred och kärlek. Och det är inte så konstigt, för på sitt sätt är Velvet Underground själva antitesen mot just hippierörelsen.

Velvet Underground sjöng om den där svarta baksidan av tillvaron, om det som inte gärna fick synas i ett så kallat civiliserat samhälle. Missbrukare, transvestiter, sado-masochism, mord och död. Allt till en ljudkuliss av tjutande gitarrer, bultande trummor, ylande altfioler och vrålande orglar. De gjorde verkligen skäl för det där ordet Underground i namnet.

Det blev inte så värst många plattor till för gruppen men de som de gjorde gav resultat. De var själva embryot till den kommande punkvågen. Till och med till Grungevågen på nittiotalet.

Det brukar sägas att nästan ingen köpte den här skivan men de som gjorde det startade ett band. Det är ett rätt bra betyg.

Här är Velvet Underground med Run Run Run.

Lyssna: Velvet Underground - Run Run Run

Recension: Iron Maiden - Powerslave

Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.

Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.

Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.
Ser man till låtmaterialet så är det bara att konstatera att var och ett av de åtta spåren på skivan är så gott som perfekta hårdrockslåtar. Det finns inga transportsträckor. Det finns inga döda ögonblick. Det finns inga utfyllnader. Plattan är oerhört jämn alltifrån de två inledande ”Aces high” och "2 minutes to midnight” som med åren helt rättmätigt blivit givna i bandets liverepertoar. Instrumentala ”Losfer words (Big ’orra)” höjer bara tempot för att leda oss in i ”Flash of the blade” som är lika slipad i sina riff som klingan som den handlar om. ”The duellists” är en underskattad pärla där Dickinson briljerar med sina vokala insatser.

”I see sixes all the way” sjunger han vidare i kulsprutetakt när vi andfådda kastas in i ”Back in the village” för att sedan vidarebefordras till plattans verkligare höjdare och titelspår ”Powerslave”. Denna nio minuter långa saga om egyptisk forntid är en magnifik uppvisning i taktbyten och ren skär tyngd.

Avslutande mastodonten ”The rime of the ancient mariner” som anspelar på dikten skriven av poeten Samuel Taylor Coleridge (1798-1834) är även den en fantastisk resa i tid och rum där Iron Maiden berättar vad man inte ska göra om en fågel råkar göra sina toalettbehov på dig som Bruce Dickinson förklarade låtens andemening under den efterföljande turnén. Den finns förövrigt utsökt dokumenterad på liveplattan ”Life after death” som även den rekommenderas å det varmaste.

Den här skivan tog Iron Maiden till en helt egen division inom hårdrocken. Från att ha varit stort blev nu bandet enormt. Den storslagna ”The world slavery tour” pågick i nästan två år med 190 spelningar runt hela jordklotet inklusive det då avskärmade östblocket. Scenproduktionen gick helt i linje med Derek Riggs omslag med en mumifierad Eddie på scen och den största ljus- och ljud anläggning som världen skådat.

Iron Maiden har aldrig varit så bra som de var just i detta ögonblick och de lär aldrig bli det igen.

Nyckelspår: Aces high, 2 minutes to midnight, Powerslave, The rime of the ancient mariner

Lyssna: Iron Maiden - Powerslave

Recension: Bong - Mana Yood Sushai

Nästan varje dag upptäcker man ny musik som man blir förälskad i. Nu senast är det Bong som förfört mig med sin medititativa och drömska drone. Drone kan vara extremt jobbbigt att lyssna på men Bong låter istället den repetitiva musiken falla ner i en psykedelisk fåra där vi tas med i den dimma som bandnamnet antyder och upplevelsen är väldigt behaglig.

Det fjärde släppet "Mana Yood Sushai" består av två spår vars totala speltid är nästan 50 minuter. Det är svårt att gå in på detaljer eftersom detta måste ses som en helhet.
Det här är musik att verkligen lyssna på. Gitarrslingorna blir regnbågar som tar dig ut i universum. Det finns inslag av indisk musik vilket förstärker känslan av att musik är någonting andligt ja nästan religiöst.

Det är också kul att skivans andra spår heter "Trees, grass and stones" som en hyllning till det svenska proggpionjärerna.

"Mana Yood Sushai" finns tyvärr inte på Spotify men man kan lyssna på Bongs spelning på Roadburnfestivalen 2009 här: Bong - Live at Roadburn 2009

Väldigt viktiga rocklåtar: Bob Dylan - Like a Rolling Stone

Det här är del ett av Väldigt Viktiga Rocklåtar, där jag tänkte göra små nedslag i musikhistorien och leta efter de där rätt sällsynta ögonblicken när universum faktiskt ändrar form och musikens stora och enorma godståg spårar ur och börjar ta sig fram på ett helt nytt gäng intressanta spår.

Jag tänkte vi kunde börja på 60-talet. Just det decenniet är egentligen själva ursprunget, själva konceptionsögonblicket för riktig rockmusik. Rockmusik med själ och hjärta. 






Vi ska till 1965. Den 20:de juli det året släpper Bob Dylan singeln Like a Rolling Stone och den 25 juli samma år knallar han upp på scenen på Newport folk festival tillsammans med Al Kooper, Mike Bloomfield, Jerome Arnold, Sam Lay och Barry Goldberg. 


Den Bob Dylan som står på scenen är inte den Bob Dylan som förväntas vara där. Den som förväntas vara där är den store folksångaren med sin akustiska gitarr och sitt protestdiktande. Men Dylan hade utvecklats till något annat. Han hade blivit ett vandrande uppror. Den som står på scenen i Newport den där dagen är en Bob Dylan som har evolverat in i den fullkomliga energi som man bara kan uppnå med elektricitet och watt. Han ställer sig mitt i det som nu är ett dogmatiskt fiendeland, pluggar in gitarren och stampar loss trots burop, hot om strömavstängning och upploppsstämning.

Det där är ingenting annat än själva definitionen på ett uppror. Att man ställer sig upp och gör vad hjärtat vill trots allt. Det var det ögonblicket som visade att det finns svettig, blodig kraft i rockmusiken.

Och hur lät det då där i Newport? Jo, ungefär som det lät ett halvår senare i Manchester Free Trade hall. Här är Like a Rolling Stone...

Lyssna: Like a Rolling Stone Live 1966

Recension: Snail - Terminus

Jag vet inte mer om Snail än att bandet bildades 1992 och hade en mindre framgång med debuten för att sedan självförstöra sig på grund av sex, droger och rock 'n' roll. 2008 återförenades bandet och släppte skivan "Blood". Nu har den tredje skivan i kariären kommit som heter "Terminus" och som för övrigt har ett av årets tuffaste skivomslag.

Musiken är tungt Black Sabbath-influerad stoner som är så ökendammig att man känner sandsmaken i munnen. Men här finns också riff som har dna från Iommi, Page och Blackmore. Men vi hittar också rester från Kyuss, Fu Manchu och Sleep. Jag dyrkar det här förutsättningslöst. Det finns en sådan fruktansvärd tyngd och självklarhet i varje anslag. Det är som att se en slägga slå ner varje gång och som krossar allt. Men det finns också nyanser i riffen och ibland tillåter sig Snail att flyta iväg ut i rymden. Inlsagen av psykedelia och improvisationer som är så sinnesutvidgande som det är möjligt på laglig väg.

Som sagt, detta är av någon outgrundlig anledning första kontakten med Snail för mig. Och det är sådana här fynd man lever för som utforskare av rockmusik. Det är svårt att sluta lyssna. Den senaste veckan har jag lyssnat på "Terminus" ett par gånger om dagen. Och det är ett gott betyg så gott som något.

Lyssna:
Snail - Terminus på Spotify

Recension: Crucified Barbara - The midnight chase

Hur gör man en skiva som har tydliga spår av sitt musikaliska och därmed riskerar att låta lite dammigt arv men ändå får det att bli nytt och fräscht? Svaret är ganska enkelt. Man skiter i att försöka och spelar som om det gällde livet självt. För det är ju det bra rockmusik handlar om. Att spela på liv och död.

Crucified Barbara öppnar sin tredje skiva med käftsmällen "The crucifier" som är en sådan där perfekt öppningslåt på en skiva som både syftar tillbaka på bandnamnet men som också bara är en ultracool rifforgie med en refräng som man kan skråla med i. Men Bandet nöjer sig inte bara med det utan matar på med låt efter låt som håller en riktigt hög kvalitet. Ibland blir det lite rockklyschor men det kan man ta eftersom det ärligt talat hör den här typen av musik till. Varför försöka göra hårdrock till någonting annat än det som det är?


Ska man gå in på detaljer i soundet så är det här en lite skitigare platta ljudmässigt. Kanske beror det på Mia Coldhearts taggtrådsinlindade stämband som ger materialet extra energi och rå elegans. Eller så beror det på den massiva vägg av riff som Klara Force tröskar oss med. Det är hur som helst en fröjd att höra.


Det här är skiva som växer varje gång jag lyssnar på den och den är ett stort steg framåt för Crucified Barbara som på tidigare plattor oftast haft några riktiga höjdpunkter men som i längden blivit lite småtråkiga att lyssna på. "The midnightchase" däremot är jämnare, bättre och är allt i genom en strålande hårdrocksskiva.

Candlemass - Nightfall

I min skivsamling finns det få skivor som när jag köpte den som var så omgärdad av mystik. I alla fall i min hårdrocksvärld i lilla Kolbäck. Jag minns inte hur jag upptäckte den men det kan ha varit i Metal Hammer som jag köpte på pressbyrån i Hallstahammar. Skivan heter ”Nightfall” och gruppens namn var Candlemass.
Jag minns tydligt känslan i kroppen och gåshuden när jag lade skivnålen mot vinylskivan och ”Gothic stone” tornade upp sig framför mig med sina episka änglakörer och dundrande stridstrummor. Musiken förstärker omslagsmålningen ”The voyage of life” målad 1842 av romantikmålaren Thomas Cole.


När den sedan sömlöst går över i Messiah Marcolins mässande stämma som i inledningen av ”The well of souls” förkunnar:

I bind unto myself
today the strong name of the trinity

Så förlorade 15-åringen i det där pojkrummet definitivt sin själ till hårdrocken.


Varenda strof var svart magi. Varenda trumslag var ett hjärtslag. Varenda riff tornade upp sig som ett ohelig kyrktorn framför mig.
Sanningen är dock att just ”The well of souls” är baserad på filmen ”Indiana Jones – The raiders of the lost ark” och hade egentligen ingenting med det ockulta onda ritualer som jag som 15-åring föreställde mig att det handlade om. Men det spelar ingen roll egentligen. Faktum kvarstår att ”Nightfall” är en av de mest storslagna heavy metal-album som någonsin spelats in.

Nu är det naturligtvis så att det är Candlemass debut ”Epicus doomicus metallicus” som är den platta som definierar Candlemass för många och hela genren som kallas doom metal. Och det med all rätt. Men ”Nightfall” är i mitt tycke en betydligt mer sammanhållen och storslagen skiva. Låtarna är bättre och arrangemangen är mer genomtänkta. Och jag tycker att riffen genomgående är långt mycket bättre än på debuten. Och framför allt har bandet en sångare som lyfter skivan långt över något som bandet hittills eller därefter producerat.

Jag kan varenda textrad i ”At the gallows end” och ”Samarithan” och jag får alltid en impuls att ställa mig upp och skrika ”You are bewitched” varje gång jag antingen hör låten ”Bewitched” eller på möten på jobbet när man får nog av smådryga kontorsdemoner. Och här finns fantastiska instrumentala spår som ”Codex gigas” och avslutande ”Black candles” signerad dåvarande sologitarristen Mike Wead.
Det finns en variation i materialet som få svenska hårdrocksskivor någonsin har kunnat uppvisa. Skivan spelades in av Ragne Wahlqvist i Thunderload Studios i Stockholm, även den klassisk mark för svensk metal då Ragne och hans bror var pionjärer inom den svenska hårdrocken med sitt Heavy Load. ”Nightfall” knyter på så sätt ihop historia med den dåtida samtiden.

I grunden är Candlemass musik baserad på de klassiska hårdrocksbanden från 1970-talet som Black Sabbath och Rainbow. Den huvudsakliga låtskrivaren och bandledaren basisten Leif Edling berättade för mig i en intervju för några år sedan om hur han alltid har älskat de storslagna heavy metal-plattorna som ingen längre vågar göra eftersom det anses otidsenligt och mossigt. Bandets skivor på senare år har varit en motreaktion mot nu metal, metalcore, grunge och allt annat som kvävde hårdrocken i början på 90-talet.
Denna utveckling kunde dock inte anas 1987 när ”Nightfall” kom. När jag lyssnar på den idag slås jag av helhetskänslan, den episka stämningen, storslagenheten och den fantastiska musiken. Du kan kalla det doom metal eller vad du vill. Det spelar ingen roll. I grund och botten är det här det som vi kallar äkta hårdrock.

Musik som biografi

Huvudfiguren Rob i Nick Hornbys roman ”High Fidelity” sorterar om sin skivsamling. Han gör det för att markera en förändring i livet. Denna gång är det flickvännen som har gjort slut. Han sorterar sin skivsamling självbiografiskt. Det vill säga i den ordning han köpte skivorna. En näst intill omöjlig uppgift naturligtvis men tanken är intressant.

Vad skulle hända om du gjorde samma sak?



Eller för att göra det lite enklare. Skapa ett soundtrack till ditt liv. Försök dra dig till minnes årtiondena som gått och försök minnas vilken musik som du spelade och som var viktigast olika årtal. Jag har själv försökt göra den övningen och det blev ungefär så här.

Mitt absolut första musikminne är Frank Zappa. Det minns jag redan från fyra-femårsåldern. ”Penguin in bondage” närmare bestämt. Och det är min Zappafanatiske fars fel/förtjänst. Idag älskar jag Frank Zappa och kommer förmodligen alltid att göra. Sen fortsätter vi genom 70-talsdimman. Jag minns inte mycket annan musik egentligen förutom en sak. Omslaget till Black Sabbaths ”Sabbath bloody sabbath” som även den återfanns i farsans skivhylla.

Snabbt hopp framåt. Skoldisko. På högsta volym spelas Magnus Ugglas ”IQ” från plattan ”Välkommen till folkhemmet”. Någonstans där slutade Uggla vara bra på riktigt och övergå i allmän narr för svennebanan. Så 1984 kom den verkligt stora musikupplevelsen.

”I wanna rock” med Twisted Sister slog ner som en bomb i mitt liv. Allt förändrades. Plötsligt var musiken en del av identiteten. ”Är du synthare eller hårdrockare?” var (och är) den relevanta frågan när man stötte på nya människor. Och i samma upptäckte jag band som Kiss, Scorpions, Helix, W.A.S.P och naturligtvis Alice Cooper. Min själ var för evigt förlorad på hårdrockens altare.

1987. En vän ger mig en kassett med Metallicas ep ”Creeping death” på. Jag lyssnar på den oavbrutet i veckor. Snart får jag fler kassetter med mer Metallica. Och Anthrax. Thrash metal tar över mitt hårdrockslyssnande. Allt annat blir fånigt. Jag dyrkar och gör det fortfarande. Bilder på Cliff Burtons tatuering med The Crimson Ghost får oss alla att undra vad Misfits är.

1988. En kassett med Napalm Deaths ”Scum” på sidan A och Bathorys ”Under the sign of the black mark” på sidan B kommer i min ägo. Den cirkuleras på ett nästan hemlighetsfullt sätt. Det var extrema grejer. Båda skivorna var och är fantastiska. Vi spelade den högt i skolans pausrum som efter det införde restriktioner på bandspelaren.

På Metallicas skiva ”Garage days re-revisited” har Hetfield på en av bilderna på sig en t-shirt med gruppnamnet Faith No More. Och 1989 får det obskyra bandet från Kalifornien en hit på MTV:s Headbangers ball med ”Epic”. Plötsligt vidgas den musikaliska horisonten lite men ett tag till håller jag benhårt på metal och djupdyker i band som Danzig, Carcass, Entombed, Candlemass och Obituary.

1991. Nirvana introduceras för världen med ”Nevermind.”. Metallica byter riktning och blir världens största hårdrocksband. Jag köper allt som släpps från den svarta skivan. Lars Ulrich talar om något som heter Alice In Chains. Året efter kommer grungen att sluka all uppmärksamhet.

1994. Detta fantastiska 1994. Peace Love & Pitbulls, Soundgarden, Helmet och Beastie Boys. Hårdrocken blir allt mer marginaliserad i mitt liv. Nick Cave, Tom Waits, PJ Harvey och Depeche Mode(!). Och trallpunk. Ändlösa kvällar på Smedjan i Köping med band som Charta 77, Coca Carola, DLK, Dia Psalma, Big Fish, Sober... band som formar en ung hjärnas tankar om rätt och fel.

Andra halvan av 90-talet är ganska konturlöst. Jag söker något annat. Lyssnar mycket på 60- och 70-talsmusik. Dylan, Hendrix och The Doors. Och jazz. Jag upptäcker John Coltrane.

2000-talet. Studentradion i Linköping exponerar mig för så mycket ny musik att jag blir yr. Jamaicansk dub och alternativ rock. Nya upptäckter och precis då när hårdrocken är som mest avlägsen i livet så dyker Rob Halfords första soloskiva ”Halford” upp. Och plötsligt låter allt som nytt igen. I smyg börjar jag hitta ny hårdrock och börjar maniskt samla på de gamla skivorna igen. Alla luckor i diskografin täpps till. Jag börjar skriva om hårdrock i på Metalcentral, Close Up Magazine och till slut Slavestate (som då kom ut som tidning).

Men samtidigt händer något annat. Jag blir också kompis med Stefan som är musikbibliotekarie på jobbet. En riktig muiskkosmonaut. Han öppnar dörren till elektroniskt experimentmusik och mer jazz. Miles Davis. Miles. The man with the horn. Kanske världens största musiker någonsin. Stefan visar vägen in i Miles universum. Men han introducerar också oljudsmusiken. Som Skull Defekts. Lågfrekvent drone som skakar loss tänder.

Men den röda tråden genom livet är hårdrocken. När ser tillbaka så inser jag att det alltid återvänder på ett eller annat sätt till den tunga metallen. Riffet. Primalkänslan.

Det var (i korthet) min musiksjälvbiografi.

Fortsättning följer.