Veckans konsert: Colour Haze

Vi är ljuset i vintermörkret

Mojo103.7 sänder en julspecial i samband med närradions uppesittarkväll. Klockan 20.00 på söndag drar vi igång. 

Sen sänder vi som vanligt på torsdagar klockan 20.00 under jul- och nyårsveckorna. Vi kommer att bjuda på skön rock och en del överraskningar. Rock'n'roll har många ansikten. hos Mojo103.7 ska du få se så många som möjligt. 

Redaktionen önskar alla lyssnare och läsare en god jul och ett gott nytt år!

Good Lord! He's the sun!

Det råder en ständig midnatt utanför fönstret. Julefriden smyger sig på. Du drar dig tillbaka in i din vrå och vill inte gå ut i den subarktiska kylan.

Men ur din radio strömmar värmen. Mojo103.7 är din sol i den mörka vinternatten.

I veckans sändning får du höra vilka tre rockplattor vi tycker är bäst 2012. Kanske ett julklappstips. Eller varför inte avnjuta ännu ett avsnitt av Väldigt viktiga rocklåtar? Eller varför inte önska en låt?

Mojo103.7 sänds torsdagar klockan 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103.7 MHz.

Podcast: Intervju med Dan Tobin om skivbolaget Earache Records

Mojo103.7 skenar vidare!

Skriv ut, sätt upp.

Likt ett godståg utan bromsar skenar Mojo103.7 vidare. Nästa vecka gör vi två sändningar. På torsdag den ordinarie orgien i riff och på söndag klockan 20.00 sänder vi en julspecial. 

Mojo103.7 är inte bara ett radioprogram. Det är en filosofi. En attityd. Ett sätt att förhålla sig till allting. 

Allt blir bra om du lyssnar på Mojo103.7. 

Vi lovar. 

Podcast: Intervju med Eric Peterson från Testament

Den värme vi kallar Riffet!

Ute gnistrar snön på marken och stjärnhimlen glimrar ovanför om natten. Vi är alla kosmonauter så här års. Den enda rimliga värmen hittar du i gitarrförstärkarens rör som glöder i mörkret och alstrar den värme vi kallar Riffet.

Mojo103.7 sänder varje torsdag klockan 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 och vi gör det analogt (än så länge) via masten på vattentornet som sträcker sig mot Vintergatan och sänder ut sina radiovågor över det snötyngda landskapet.

Vi kommer att sända under jul- och nyårsveckorna som vanligt och bjuda på årsbästalista, ett favoritreportage i repris och vi vill veta vilka låtar du vill höra i radion. Och dan före dan sänder vi en timme kl 20.00 med julstämning så som bara Mojo103.7 kan.

Och du, vill du ge bort en snygg julklapp? Besök vår webbbutik där du kan köpa snygga t-shirts för att stödja verksamheten.

För Riffet i Radion1
/Redaktionen

Dokumentären: Get Thrashed

Vi älskar thrash metal på redaktionen. Så varför inte sätta sig ner och titta på en fullmatad dokumentär om hur band som Metallica, Slayer, Anthrax, Megadeth, exodus, Death Angel och andra började sina karriärer i början på 1980-talet?

 

Live: Napalm Death

Napalm Death på Hellfest i år. Du behöver detta.

Krönika: När dinosaurier dör

James och Rob riffar

Metallica har släppt sin musik på Spotify. "Jaha redan", tänker väl de flesta ironiskt och visst kan man se det som att bandet tagit sig ut på den strömmande marknaden på tok för sent. Men tittar man närmare på det hela kan man kanske ana den bakomliggande orsaken.

För en vecka sedan annonserade Metallica att man startat ett eget skivbolag, Blackened Recordings, och att man tagit kontrollen över all sin musik från Det Stora Skivbolaget som ägt den tidigare. En vecka senare släpper bandet all musik på Spotify under just Blackened Recordings etikett.

Så varför tror ni att Metallica inte har haft sin musik tillgänglig på det här sättet förut?

Visst handlar det om att tjäna pengar. Egen etikett innebär närmare till inkomsten från Spotify och visst kommer det att mumlas om giriga danskar. Men jag kan förstå Metallica lika väl som jag kan förstå vilket band som helst som vill tjäna pengar på sin musik.

Jag tror att Metallica visar vägen för många andra stora band. De som kommer att vinna på det är fansen som troligen får mer musik att lyssna på. Ensamma kvar, hopplöst långt efter alla andra, står de stora skivbolagen.

Och jag tror ärligt talat att de aldrig kommer att förstå vad som hände.

Magnus Tannergren
Producent & programledare
Mojo103.7

Vi bygger ett monster

Mojo103.7 är mer än 103.7. Vi vill vara någonting större. Vi vill vara Mojo. Radion är ett verktyg för vår mission att sprida ordet om Riffet. Webben är en annan kanal där vi kan lägga ut text och ljud.

Just nu funderar vi på att göra en webbexklusiv pratpodcast om musiken och livet. Vilken roll spelar musiken? Kan den förändra livet? Ett samtal om Riffet helt enkelt.

Vem vill du ha med i en sådan podcast? Vem vill du höra? Ge oss namn och förslag.

Mojo ska växa och bli ett vackert monster.

På torsdag gör vi radio igen. Klockan 20.00 drar vi igång på Hallsta Sura Närradio 103,7.

Vi är Mojo. Vi älskar dig!

Rapport från bunkern

Det är så många riff vi inte har spelat och så mycket rockmusik vi inte ens har börjat utforska. Redaktionen gräver i skivhögen, läser intervjuer, inspireras och irriteras av det faktum att det finns så mycket musik och så lite tid. Ramones, The Clash, Deep Purple, Alice In Chains, Bad Religion, Killing Joke, Rolling Stones, MC5, PAtti Smith... listan är ändlös.

Mojo103.7 har bara börjat sin resa. Vi smider planer. Filar på idéerna och drömmer om stordåd. Kanske når vi vårat mål.

Du är medbjuden på resan!

När Henry mötte Iggy

Riffets indianer

Mojo103.7 är mer än radio. Det är en gemenskap. En stam. Vår totempåle är ett torn av Marshallförstärkare som vi dansar runt besatta av Riffets ande. Vi växer varje vecka. Det började som radio med en tanke att spela rock. Nu tar vi det ett steg till. Här på nätet.

Bilder, texter och video. Vi ger er nytt och gammalt. Spellistor, konsertfilmer och röster.

Vi värnar Riffet. 

Det där allsmäktiga livsviktiga Riffet.

Dokumentären: For the records

Diskografin: Soundgarden

Varje band berättar en historia om sig själva och om tiden de lever i genom sin diskografi. Att bläddra i katalogen av skivor som ett band spelat in är att titta i historieböckerna och kanske förstå något om framtiden och om sig själv. Varje tid har sin ton, takt och riff. Musiken är en nostalgisk tidsmaskin och en framtidskatapult.

I veckans sändning lyssnar vi på Soundgarden från början till slut. Från debuten "Ultramega OK" från 1988 fram till årets "King animal". En låt från varje platta mixat med röster och kommentarer från medlemmarna i bandet.

Torsdag 22 november kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 Mhz

Väldigt viktiga rocklåtar: Led Zeppelin - Moby Dick

En klar fixstjärna på vilken rockscen som helst brukar vara sologitarristen. Råkar sologitarristen även vara den som sjunger så är strjärnstatusen liksom given så fort Fendern hängs runt halsen så att säga. Gitarren råkar dessutom vara ett tacksamt instrument att spela solo med eftersom man har ett ganska brett tonomfång att leka med.

Men vi ska inte prata om gitarrer idag. Vi ska prata om trummor och det ofta förbisedda trumsolots svåra konst. 

En gitarr har som sagt ett rikligt tonomfång och en inte helt begåvad men fantasifull gitarrist kan med ganska små medel skapa legendariska solon.

Värre är det för den stackars batteristen som sitter bakom en hel samling atonala pukor och cymbaler. Det blir då av förklarliga skäl en mindre samling toner att laborera med än för gitarristen.

Trots detta finns de där. De där oerhörda pumpande trumsolona som tar över kroppen på en och börjar pumpa blod i takt med bastrumman och som besätter nackmusklerna så att man helt utan fri vilja låter huvudet boppa med mitt i det som bara är ett fantastiskt beat. Det är ingen slump att arméer i alla tider marscherat till trummor. Taktfasta slag över spända trumskinn ger alltid mod i själen.

Ett bra exempel på just detta är Led Zeppelins Moby Dick. Släppt 1969 på skivan Led Zeppelin II och evolverad från ett jam mellan John Bonham, Jimmy Page och John Paul Jones där Bonhams trummor får blomma ut i full frihet kryddad av ett riktigt ihärdigt och gungande gitarriff.

Just den här versionen klockar in på blygsamma dryga fyra minuter men den hugade kan utforska det här solot på liveskivan How the West was won där det bjuds på nästan tjugo minuter briljant slagverkskonst och där Bonham, enligt legenden, bokstavligt spelade så händerna blödde.

Rocken är ett vackert monster

Somliga säger att rocken är död. Men vi tror inte på det. Rocken dog aldrig. Den har evigt liv. Kanske har den muterat. Ändrat form och färg. kanske låter den lite annorlunda. Men död är den inte.

Mojo103.7 och många andra håller den vid liv. Vi kopplar elektroder till dess hjärta och tillför ständig högspänd ström rakt in i rockens nervändar och muskler. Hjärtat slår likt John Bonhams baskagge och blodet forsar fram i kroppen som omges av tajt läderliknande hud. Och ur dess mun kommer riffet.

Rocken är ett vackert monster.

På torsdag slår blixten ner igen på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz klockan 20.00. Inte missa!

Living on a prayer

Nästa sommar spelar Bon Jovi, Kiss och Iron Maiden i Sverige. Redaktionen blundar och känner doften av oljeblandad bensin och Hubba Bubba. 80-talet vägrar att dö. Hårdrocken från detta årtionde är nästan större nu än då. Och vi undrar vad det beror på?

Nostalgi, sa Bill. Köpstarkt åldersegement sa Bull.

Eller är det så att kvalité överlever alla trender över tid?

En svindlande tanke.

    

Bonfires burning bright, pumpkin faces in the night, I remember halloween

Det är Halloween. Pumpornas ögon glöder i mörkret och det hörs vansinniga skratt långt ute på fälten om natten när fullmånen lyser. Människorna låser in sig och hänger vitlök på dörren. Plötsligt börjar väggarna blöda...

I veckans Mojo103.7 tar vi dig på en musikalisk tripp bland mardrömmar, vålnader, fruktansvärda mord, häxkulter och annat oheligt.

Electric Wizard

När vi till slut hittar parkering på Regeringsgatan ett par hundra meter från ärevördiga Nalen så hittar vi den bakom en bil med ett registreringsnummer som slutar på 666. Det är ett järtecken. Ett par timmar senare står 800 personer och gungar fram och tillbaka med huvudet i takt med våg efter våg av riff som pumpas ut genom Marshallförstärkarna.

Supercoven, Witchcult today, Black mass, Return trip, Legalise drugs & murder, Satanic rites of Drugula, The chosen few, Funeralopolis. Där har ni (som jag minns det) den svarta formel som Electric Wizard använder för att förtrolla oss i publiken denna afton då fullmånen lyser intensivt över Stockholm. Jus Oborn säger att vi alla är Satans slavar och att han vill dricka vårat blod. Vi tömmer villigt våra vener. Vi sjunger i kör att vi vill göra droger och mord lagligt. Det är en ohelig kväll. Allt jag egentligen minns är det intensiva ljuset. Att allting vibrerar. Och att allting är ett ändlöst riff.

Jus Oborn och Liz Buckingham är det perfekta paret inte bara som äkta makar. Deras gitarrer är nedstämda ner i helvetets frekvenser och låtarna sys ihop sida vid sida med varandra med vassa rundgångar. Det blir en timme och en kvart (nej inga extranummer) total dyrkan av riffet. Jag är fullständigt tagen efteråt och kommer förmodligen att vara för en lång tid framöver. Årets spelning är ett faktum och Electric Wizard är mer än bara ett band. Det är en religion. En perfekt religion.

400 riff!

Metallicas Kirk Hammet (bilden) låter meddela att bandet har 400 nya riff till den kommande skivan som spelas in under vintern. 400 riff! I praktiken innebär det att vi kan göra minst 400 timmar radio till! Bra där! 

Den sanna trons försvarare. Riffets riddare.

Stötvågen från sändarmasten kan kännas på 103,7 megehertz. Den fångas upp av din radio, omvandlas i kretskorten och ut strömmar Mojo103.7. Den sanna trons försvarare. Riffets riddare.

Varje torsdag hör du ny och gammal rockmusik i din radio. Vi spelar det obskyra och vi spelar det redan hörda fast i ett nytt sammanhang. Vi blandar respektlöst genrer och låter musiken ta den tid den behöver. Vi låter musiken sjunka in och verka på djupet.

Alltid i din radio på torsdagar klockan 20:00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 Mhz.

Hey hey, my my, rock and roll can never die!

Rocken dör aldrig. Den är lika evig som universum. Riffet är det allseende ögat och den självklara fixpunkten i tillvaron. Mojo103.7 fortsätter sin resa genom rockmusikens vilda landskap och vidgar vyerna ytterligare. Odödliga riff, poesi, sex, gudar. Allt får plats i programmet som egentligen inte är ett program utan ett tillstånd av den totala euforin som uppstår när man upptäcker någonting helt nytt eller återupptäcker något gammalt.

Du är medbjuden på resan!

Torsdagar kl 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7MHz .

En annan värld

Mojo103.7 är en dörr in i en annan värld. In i de stora rymderna där ekot av riffet genom tiderna hörs klinga mellan ljudgalaxerna. Vi vill bjuda med dig på den här resan i musik där rocken blir mer än tre takter och ett riff. Vi vill visa upprorets poesi, den totala utlevelsens ideologi och känslan av frihet.

Mojo103.7 är mer än en timmes musik och intervjuer i din radio. Det är meningen att det ska vara en historia som berättas med hjälp av musiken. Vi kommer att expandera uttrycken och se bortom det uppenbara även om vi dyrkar allt som har med rock 'n' roll att göra.

Så gör dig beredd. på torsdag flyger vi vidare på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz klockan 20.00 direkt efter Joe Allan's Rockabilly Natch som går timmen innan och som ni heller inte får missa.

Neurosis

Det finns musik som är större än livet självt. Det finns musik som hämtar sin kraft från någonting annat än det som finns här i den vanliga världen. Och det finns ett band som har kontakt med någonting annat när de skapar sin musik.

Neurosis.

Sedan mitten på 80-talet har Neurosis varit på en resa som nu tagit dem till det tionde albumet "Honor found in decay" där all musik de någonsin skapat återskapas på ett nytt sätt.

Det finns inget annat band som Neurosis.

Mojo103.7 har pratat med bandets ena gitarrist och sångaren Steve Von Till om musik, andlighet och hur man skapar musik som är så ärlig som möjligt.

Torsdag 4 oktober klockan 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7MHz.

Mojo Rising

Vi beger oss djupare in i rockmusiken. Med oss har vi en amulett. En mojo som skydd. Man skulle kunna kalla det en religion och den religionen heter Riffet.

Nu tar vi det som först kallades Pipeline103.7 till nästa nivå. Nu skapar vi Mojo103.7 som på ytan kanske mest liknar ett namnbyte men som ger oss mer frihet att utforska det vi älskar mest. Rockmusik.

Eller så är det bara för att det är ett jäkla coolt namn på ett radioprogram.

Hur som helst  så kommer vi att fortsätta bjuda på intervjuer och musik. Serien Världens viktigaste rocklåtar fortsätter och vi hoppas på att kunna erbjuda flera andra överraskningar framöver.

Och det enda sättet för dig att få veta var vi tar vägen är genom att lyssna.

Vi sänder på Hallsta Sura Närradio 103,7MHz varje torsdag klockan 20 - 21.

Wo Fat och Riffet

Pipeline103.7är en muskelbil med 666 kolvar som dricker napalm. Efter att ha rivit upp asfalten i en veckas tid stannar vi nu i Texas. Närmare bestämt i Dallas. Där finner vi goda vänner i Wo Fat som vi umgås med en stund och talar om Riffet och rockens fortsatta liv efter idag. Blinda i Texas rullar vi vidare ut efter motorvägen genom den dammiga öknen till San Francisco där vi hittar Orchid som lika riffberusade ger oss en insikt i den ockulta metallen.

Och när vi låter motorn ryta och vi åter svänger ut på Highway 666 så fyller vi högtalaren med ny musik från Witchcraft, Skineater och Neurosis. Dessutomen liveklassiker med Sverigeaktuella Iron Maiden och en obligatorisk dyrkan av riffet med Black Sabbath.

Torsdag 27 september klockan 20.00 på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz.

Krönika: Så mycket musik. Så lite tid.

Nyligen hörde jag Danko Jones intervjua Henry Rollins (http://soundcloud.com/dankojones/episode-28-henry-rollins). De pratade om det ena och det andra men mest pratade de om musik. Om att lyssna på musik. Henry berättade att han lyssnar på minst två skivor om dagen. Och då menade han verkligen lyssnade på två hela skivor. Han har vikt minst två timmar av sin vakna tid för att sitta i en stol, med hörlurar och lyssna på två plattor från början till slut. Och som inte det var nog så köper han minst en skiva om dagen. Det är sju skivor i veckan. 365 plattor på ett år. En rent bisarr siffra egentligen men samtidigt fullständigt rimlig.

Jag har den senaste tiden knarkat Rollins radioprogram som sänds på KCRW (http://www.kcrw.com/music/programs/hr) i Santa Monica. Jag har lyssnat på de senaste avsnitten i strömmande format och lånat de gamla från nätet (http://rollins-archive.com/). Henry Rollins är en fantastisk radiopratare. Rolig och påläst. Och så blandar han all sorts musik med varandra utan att det låter splittrat eller konstigt.

Eller så ägnar han en hel timme åt monoutgåvan av Jimi Hendrix första platta ”Are you experienced”. Ibland har han en gäst som till exempel Ian MacKaye från Fugazi och Minor Threat och sitter och pratar minnen från tidigt 80-tal med honom. Och så spelar han mer musik. Och med tanke på den enorma spännvid som Rollins har i sitt program så är det fullständigt självklart att Henry Rollins själv står för hälften av all skivförsäljning i Kalifornien.

Jag blir oerhört inspirerad av att lyssna på Henrys radioprogram. Själv försöker jag göra en timme närradio i veckan där jag eftersträvar att spela en så stor variation av rock som möjligt. Men jämför jag med Rollins så är mitt program löjligt enkelspårigt. Jag skulle vilja upptäcka mer musik. Det finns så oerhört mycket. Men att kombinera musiklyssnande med två barn på två och sex år är ganska svårt. När det väl blir lugn och ro hemma vill man mest gå och sova själv även om man helst av allt skulle vilja sätta sig i fåtöljen med hörlurarna och lyssna på plattor som man vill ha med i radion nästa torsdag.

Men som småbarnsförälder blir man rätt duktig på att hitta de där tillfällena i vardagen då man kan smyga in en ny platta med Neurosis eller Wo Fat. Och så försöker man lära sina barn något om bra musik med varierande framgång.

Tvååringen skakar glatt på rumpan till Propagandhis senaste alster ”Failed states”. Sexåringen avfärdar all rockmusik med att det inte lika coolt som Anakin Skywalker. Han kan i och för sig ha en poäng i det. Men jag forstätter att spela allehanda musik för dem. Både för att lära dem att lyssna på all sorts musik men också för att jag ska få upptäcka själv.

Så kokar jag ner dessa minuter som till slut blir några av timmar av musiklyssnade varje vecka som ligger till grund för en spellista varje torsdagkväll på Hallsta Sura Närradio eller som blir en recension, intervju eller en krönika här på Slavestate. Och så varje söndag lyssnar jag återigen på Henry Rollins radioprogram och inser att jag missat 99% av all bra musik där ute.

Så mycket musik och så lite tid.

(Jag köper minst en skiva i månaden i alla fall.)

Publicerad första gången på Slavestate.se 22 september 2012

Vi är rockmusikens kosmonauter på ständig promenad bland vinylplaneterna

Det är något som knastrar i den klara kalla höstluften. Vänder du blicken uppåt så kanske du ser varför. Pipeline103.7 kretsar likt en rymdstation i omloppsbana kring planeten Vinyl med sin skivnål mot planetens ringar. Det enda ljud du kan höra är skrapet från nålen som dras mot riffets rymdgrus. Och vi är rockmusikens kosmonauter på ständig promenad bland vinylplaneterna.

Befälhavare är Magnus Tannergren och styrman är Alex Säther. Vi färdas i kapseln som bärs fram av bärraketen Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz och vi lyfter klockan 20.00 varje torsdag.

Vi spelar, du lyssnar.

Pipeline103.7 bläddrar vidare i skivbackarna på skivbörser och skivmässor i jakten på det perfekta riffet. Vi synar omslagen och känner på kanterna på vinylplattorna. Vi lyssnar och utvärderar. Och allt det vi hittar spelar vi i radion. Pipeline103.7 ger dig en unik blandning av rockmusik du aldrig hört förut. Här trängs den tyngsta tungmetallen med fjäderlätta smekningar mot strängarna. Punk, reagge, heavy metal, dödsmangel, industriskrammel och allt annat du kan föreställa dig. Vi spelar, du lyssnar.

I veckans program bjuder vi på nya spår med bland annat Propagandhi, Rival Sons och Neurosis. Vi blandar det med klassiker från Judas Priest, Black Sabbath och Danzig.

Bakom mikrofonen hittar du som vanligt Magnus Tannergren och Alex Säther och sänder gör vi på torsdag 13 september klockan 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7MHz.

Riffets monolit

Vi lägger skivnålen mot vinylen, örat mot högtalaren och lyssnar till riffet. Det där livgivande och blodtryckshöjande riffet som står för sig själv likt en monolit i motljus mitt ute i öknen. Pipeline103.7 vänder och vrider på musikhistorien. Vi gräver i de bortglömda hörnen och vänder upp och ner på perspektiven. Här blandas gammalt och nytt i en musikalisk betongblandare satt på 666 varv i minuten och den riskerar att löpa amok...

I veckans sändning får du ny musik med Dinosaur Jr, Down och Dublin Death Patrol. Vi blandar det med Fugazi, Black Sabbath, Dictators, Electric Wizard, Metallica, Megadeth och The Stooges. Vi spelar faktiskt alldeles för lite Stooges i det här programmet...

Torsdag 6 september kl 20-21 på Hallsta Sura Närradio 103,7MHz.

Dokumentären: Miles Electric: A Different Kind of Blue

Till våra hjältar - levande och döda

Pipeline103.7 rusar genom öknen på Highway 666 berusade på riffets kraft. I veckans sändning fortsätter vi vår jakt på rockens sanna själ. Vi söker den perfekta balansen mellan gitarr, trummor och bas. Vi dyrkar våra gudar vars namn stavas Iommi, Page och Blackmore och letar efter nya hjältar.

Sändningen tillägnas minnet av Stefan "Molle" Glöckl.

Torsdag 30 augusti kl 20.00 i Hallsta Sura Närradio 103,7MHz

Väldigt viktiga rocklåtar: Led Zeppelin - Moby Dick

En klar fixstjärna på vilken rockscen som helst brukar vara sologitarristen. Råkar sologitarristen även vara den som sjunger så är strjärnstatusen liksom given så fort Fendern hängs runt halsen så att säga. Gitarren råkar dessutom vara ett tacksamt instrument att spela solo med eftersom man har ett ganska brett tonomfång att leka med.

Men vi ska inte prata om gitarrer idag. Vi ska prata om trummor och det ofta förbisedda trumsolots svåra konst. 

En gitarr har som sagt ett rikligt tonomfång och en inte helt begåvad men fantasifull gitarrist kan med ganska små medel skapa legendariska solon.





Värre är det för den stackars batteristen som sitter bakom en hel samling atonala pukor och cymbaler. Det blir då av förklarliga skäl en mindre samling toner att laborera med än för gitarristen.

Trots detta finns de där. De där oerhörda pumpande trumsolona som tar över kroppen på en och börjar pumpa blod i takt med bastrumman och som besätter nackmusklerna så att man helt utan fri vilja låter huvudet boppa med mitt i det som bara är ett fantastiskt beat. Det är ingen slump att arméer i alla tider marscherat till trummor. Taktfasta slag över spända trumskinn ger alltid mod i själen.

Ett bra exempel på just detta är Led Zeppelins Moby Dick. Släppt 1969 på skivan Led Zeppelin II och evolverad från ett jam mellan John Bonham, Jimmy Page och John Paul Jones där Bonhams trummor får blomma ut i full frihet kryddad av ett riktigt ihärdigt och gungande gitarriff.

Just den här versionen klockar in på blygsamma dryga fyra minuter men den hugade kan utforska det här solot på liveskivan How the West was won där det bjuds på nästan tjugo minuter briljant slagverkskonst och där Bonham, enligt legenden, bokstavligt spelade så händerna blödde.

Alltnog. Här är Led Zeppelin med Moby Dick.

Lyssna: http://open.spotify.com/local/Led+Zeppelin/Led+Zeppelin+II/Moby+Dick/260

Väldigt viktiga rocklåtar: Cream - Sunshine Of Your Love

Under ett par dagar i maj 1967 hände någonting ganska magiskt på Atlantic Studios i New York. Just där och då blandades engelsk psykedelia med amerikansk blues när Cream spelade in skivan Disraeli Gears.

Vad som hände här var egentligen att det som under tidigare delen av sextiotalet i USA hade kallats The British Invasion, ingick den fullständiga föreningen med sitt ursprung.

Det som gav upphov till den där brittiska invasionen var puramerikansk Blues och rock´n´roll som plockades upp av band som Rolling Stones, Beatles och The Who.



De här herrarna (och många andra) gjorde sin egen tolkning av musiken som gav upphov till en formlig våg, eller invasion, om man så vill, av engelska band som fick stora framgångar i USA i början av sextialet.

I allt det här fanns då Cream. Jack Bruce, Eric Clapton och Ginger Baker, tre musiker som alla kom från tidigare framgångsrika band. Sådana här konstellationer brukar gå under epitetet supergrupper och just Cream brukar av en händelse refereras till som den första supergruppen. Dessutom var Ginger Baker en av de första trummisar som använde dubbla baskaggar. Bara detta faktum gör låten svårt hörvärd.

Den här skivan är alltså den totala sammansmältningen av det bästa som kom ur den brittiska sextitalsvågen och de bluesens rötter som den hade sitt ursprung i.

Låten vi ska höra har ett riff som tycks ganska enkelt, men som i all bra rock har det ett eget liv, en egen energi och en helt egen historia. Riffet, som både basen och gitarren delar på, blir tillsammans med de afrikainspirerade trummorna en mycket komplicerad blandning som destilleras ner till en fantastisk låt som är både psykedelia och blues. Lyssna och njut av rockens skenbara enkelhet. Här är Cream med Sunshine of your love

Lyssna: Cream – Sunshine Of Your Love

Väldigt viktiga rocklåtar: The Stooges-I Wanna Be Your Dog

Med populärkultur är det så att det som börjar med energi, frihet och kärlek efter ett tag exploateras. Det är snudd på en naturlag. Mot slutet av sextiotalet hade flowerpower-kulturen slagit igenom på bred front och kommersialiserats och paketerats till en söt liten färdig kulturprodukt och därmed förlorat både själ och hjärta. 

Men för varje aktion finns en reaktion. Och reaktionen mot det söndergullade låtsasuppror som marknadsfördes som frihet under sextiotalets sista år, började långsamt krypa fram ur sprickorna i trottoarerna i storstäder som New York, Chicago och Detroit.

En av dessa grupper som kom fram i kölvattnet av det utarmade sextiotalsupproret var The Stooges. Från att i början ha varit vad som mest kan beskrivas som ett avant-gardeband som spelade på dammsugare och köksapparater utvecklades de gradvis till det som tillsammans med Velvet Underground kom att utgöra de två stora grundbultarna i punken. 

Här är The Stooges med I Wanna Be Your Dog.

Lyssna: The Stooges – I Wanna Be Your Dog

Musik och bild

När musikaliskt och visuellt uttryck möts kan storslagna saker hända. Stora delar av Neurosis historia är ett sådant tillfälle.

Live: Testament på Sigurdsgatan 25

Några dagar innan Testaments spelning i Västerås ser jag ett videoklipp från Wacken Open Air föra helgen där bandet manglar ut ”Into the pit” för tiotusentals personer i publiken. En gigantisk circle pit uppstår. Det är mäktigt att se. Några dagar senare står Testaments sångare Chuck Billy framför 300 personer på en liten rockklubb i en medelstor svensk stad och introducerar just ”Into the pit” med orden ”You know what to to right?”.
Kontrasten mellan spelningarna kunde inte vara större kan tyckas. Men faktum är att Testament genomför spelningen i Västerås med samma intensitet som om det vore en av deras viktigaste konserter någonsin. Testaments thrash metal från The Bay Area funkar lika bra på en liten klubbscen som på en gigantisk arena.

Bandet är på den första delen av turnén för nya plattan ”Dark roots of earth” och låtlistan för kvällen är en väl balanserad blandning av nya låtar och idel klassiker. Alla levererade med kraft och övertygelse. Och jag inser vilken otrolig låtkatalog bandet har. Alla låtar oavsett tidsera är löjligt bra live. Och publiken svarar lika entusiastiskt på ”Over the wall” från bandet första platta ”The legacy” som senare pärlor som ”The more the meets the eye”.
Framförandet är klockrent. Chuck Billy är en frontman av rang som med pondus och enorma röstresurser har publiken i sin hand. Alex Skolnick och Eric Petersen levererar en vägg av gitarrer som är omöjlig att värja sig emot. Så har vi Gene Hoglan på trummor denna kväll som är ett jättelyft för Testament. En stabil ryggrad som resten av bandet kan luta sig mot och bara leverera till 100%.
Testament uppvisar en enorm spelglädje i Västerås denna kväll. Som gamalt thrash metal-fan får jag gåshud flera gånger under kvällen, både av musiken men också av stämningen rent allmänt. Inte ens när bandet misslyckas med ”D.N.R” två gånger innan den sitter som ett knytnävsslag i ansiktet försvinner förtrollningen. Att få se Testament på en så här liten scen där närvaron och den svettiga intimiteten är så extremt påtaglig är en ynnest och visar på vad den en här genren handlar om. Band och publik är ett. Och summan av delarna gör detta till en fullständigt lysande.

Pipeline103.7 - vi älskar riffet i radion!

Nu blir Pipeline103.7 bredare, bättre och ännu mer intressant. Och vi gör det i Hallsta Sura Närradio 103,7MHz varje torsdag klockan 20-21.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara som ett blandband. Ni vet, den där perfekta mixen av bra musik som blandats med kärlek och omtanke just för dig. Det väntade och oväntade balanserade mot varandra.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara en smältdegel för rockmusik av alla former, ålder och utseende. Det Perfekta Riffet kan låta på många sätt. Ljudvågorna har olika längd men känslan är alltid den samma.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara ett bibliotek och ett universitet för lyssnaren. En plats på frekvensbandet där passionen för musiken märks i varenda takt och ackord. Varje låt vi spelar ska vara vald med omsorg för just ditt öra.

Vi vill att Pipeline103.7 ska vara det där radioprogrammet som du alltid har letat efter. Ett program som man kan sitta ner och lyssna till från signaturen tills dess att det sista riffet tonat ut och redan då längtar du till nästa vecka..

Vi vill att ni ska märka att vi älskar radio.

Det är vad vi vill.

Här på webben kan du höra intervjuerna och reportagen. Snart hoppas vi att även ni som befinner er utanför sändarens räckvidd ska kunna ta del av våra sändningar via webben.

Och du vet väl att du kan stödja vår verksamhet genom att donera en slant? Läs mer här om hur du gör.

9 augusti: Väldigt viktig rock!

Denna vecka har du möjlighet att höra en hel timme med några av de viktigaste låtarna i rockhistorien. Alex Säther guidar dig i 60 minuter genom Arthur Brown, Budgie (bilden), Led Zeppelin, Hendrix och mycket mer.

På Hallsta Sura Närradio 103,7MHz kl 20-21

Recension: Radar Men From The Moon - Echo forever

De senaste årens stoner- och retrorockvåg har även resulterat i en uppsjö intressanta band som ägnar sig åt den mer psykedeliska sidan av rockmusiken. Arvet efter Pink Floyd, Can och Hawkwind förvaltas idag av band som Astra och andra på bästa sätt. På nätet kan man botanisera på bloggar som Stonerobixxx i timmar och ständigt upptäcka nya band som befinner sig i omloppsbana kring galaxen Rock.

Radar Men from The Moon är ett holländsk trio som tidigare släppt en EP som man kunna lyssna på via Bandcamp.com. Nu kommer fullängdaren som även den finns att införskaffa via just Bandcamp och mitt råd är att du stödjer bandet för här finns kvalitéer som man inte ofta stöter på. 

Instrumental musik kan ofta bli enahanda men här binder Radar Men From The Moon ihop plattan med snygga samplinga av röster. De sju spåren utgör en helhet som tar dig med på en resa i riffets magiska värld. Det är smekande melodislingor som erbjuder meditativa stunder där man omsluts av musiken i en varm färgglad våg av ljud. Ibland bryts lugnet av eruptioner av gitarrer som monotont mal på och skapar en vägg av krautigt oljud. Naturligtvis tänker man också på band som Isis men här finns ändå så mycket originalitet i genomförandet att ”Echo forever” känns som något helt nytt. 

Det här är fullständigt okommersiell musik som bygger mycket på improvisation och känsla. Något som bör premieras. Musiken känns äkta och berör mig på ett sätt som jag sällan upplever. Musiken har så mycket själ att det nästan gör ont att lyssna på den. Och det är inte ofta jag kan säga att det händer. 

Bloggtips: Stonerobixxx

På nätet kan man upptäcka massor med tuff musik som man inte visste fanns. Gillar man tung rock där riffet står i centrum (och vem gör inte det?) så är Stonerobixxx en blogg att hålla ögon och öron på.

Här får du tips om obskyra band som lirar stoner, doom och psykadelia och en gång i månaden släpper man en liten samlingsskiva för nedladdning komplett med urtjusigt omslag och allt.

Adressen är: http://stonerobixxx.blogspot.se

It's a long way to the top if you wanna rock'n'roll!

På torsdag 2  augusti drar vi igång sändningarna igen. Vi dyrkar riffet, intervjuar musiker, spelar musiken, undersöker riffets anatomi och bjuder på en timmes tung rock varje vecka mellan klockan 20 - 21 på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz.

Vi hoppas också på att Närradioföreningen får igång sändningarna via nätet i höst så att alla kan höra Pipeline103.7. Och här i fanzinet tänker vi fortsätta att skriva om det vi gillar mest: musik, skivor och riff!

Köp gärna t-shirts för att stödja verksamheten eller sätt in ett bidrag på vårat bankgirokonto 872-863. Ange gärna namn så att vi kan tacka dig. 

/Redaktionen

Säsongspremiär den 2 augusti: Testament

Vi inleder säsongen på bästa sätt med en pratstund med Testament. Veteranerna från The Bay Area har inga planer på att trappa ner och nu kommer bandet till Västerås! Gitarristen och grundaren Eric Petersen  berättar om nya skivan "The dark roots of the earth" och mycket mer.

Torsdag 2 augusti kl 20-21 i Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz

Video: Deep Purple 1973

Deep Purple inspelade någon gång 1973 i New York precis när deras karriär skjutits ut i omloppsbana. Här framgår med all önskvärd tydlighet hur bra rockmusik hämtar energi från andra musikstilar som jazz och funk och när den kanaliseras genom så begåvade musiker som Blackmore och Gillan så uppstår stor rockmusik. Samspelet mellan dessa två i detta 22 minuter långa videoklipp är magiskt.

Väldigt viktiga rocklåtar: The Jimi Hendrix Experience - Purple Haze

En av själva ryggradsföreteelserna i rocken är riffet. Det där stora och dyrkade riffet är fundamentet och grundbulten i all rock. Man skulle kunna gå så långt som att säga: Utan riff ingen rock. Därmed inte sagt att allt det andra är oviktigt. Det krävs en hel orkester för att spela rock. Men just gitarriffet är något speciellt. I det finns själva essensen, själva själen i vad som är just rockmusik.

Det år som riffet upphöjdes till konstform var 1967 och mannen som gjorde det hette Jimi Hendrix. På skivan Are you experienced lyfte han gitarrspelandet och riffandet till höjder som tidigare inte ens hade funnits i fantasin. Det finns naturligtvis en mängd andra begåvade gitarrister i musikhistorien. Men någonstans började det med Hendrix och hans fantastiska stratocaster.

Det vi ska lyssna på nu är ett av de viktigaste riffen någonsin. Det är elgitarrens magiska transformation från sex strängar på en bräda till en himmelskt multiljudmaskin som kunde vara ett helt universum. Jimi Hendrix kompad av Noel Redding på bas och Mitch Mitchell på trummor: Här är The Jimi Hendrix Experience med Purple Haze.  

Lyssna: Purple Haze - The Jimi Hendrix Experience

Väldigt viktiga rocklåtar: Velvet Underground - Run Run Run

Ibland slår bomber ner utan att folk märker det. Det måste gå tio år eller så innan man förstår att man varit med om en riktig explosion.

En sån musikhistorisk explosion inträffade när Velvet Underground släppte sin första och självbetitlade skiva i mars 1967. Både skivan och bandet förde en tämligen anonym tillvaro under de där åren när Flower Power-rörelsen började bre ut sig med sitt vackra budskap om fred och kärlek. Och det är inte så konstigt, för på sitt sätt är Velvet Underground själva antitesen mot just hippierörelsen.

Velvet Underground sjöng om den där svarta baksidan av tillvaron, om det som inte gärna fick synas i ett så kallat civiliserat samhälle. Missbrukare, transvestiter, sado-masochism, mord och död. Allt till en ljudkuliss av tjutande gitarrer, bultande trummor, ylande altfioler och vrålande orglar. De gjorde verkligen skäl för det där ordet Underground i namnet.

Det blev inte så värst många plattor till för gruppen men de som de gjorde gav resultat. De var själva embryot till den kommande punkvågen. Till och med till Grungevågen på nittiotalet.

Det brukar sägas att nästan ingen köpte den här skivan men de som gjorde det startade ett band. Det är ett rätt bra betyg.

Här är Velvet Underground med Run Run Run.

Lyssna: Velvet Underground - Run Run Run

Recension: Iron Maiden - Powerslave

Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.

Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.

Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.
Ser man till låtmaterialet så är det bara att konstatera att var och ett av de åtta spåren på skivan är så gott som perfekta hårdrockslåtar. Det finns inga transportsträckor. Det finns inga döda ögonblick. Det finns inga utfyllnader. Plattan är oerhört jämn alltifrån de två inledande ”Aces high” och "2 minutes to midnight” som med åren helt rättmätigt blivit givna i bandets liverepertoar. Instrumentala ”Losfer words (Big ’orra)” höjer bara tempot för att leda oss in i ”Flash of the blade” som är lika slipad i sina riff som klingan som den handlar om. ”The duellists” är en underskattad pärla där Dickinson briljerar med sina vokala insatser.

”I see sixes all the way” sjunger han vidare i kulsprutetakt när vi andfådda kastas in i ”Back in the village” för att sedan vidarebefordras till plattans verkligare höjdare och titelspår ”Powerslave”. Denna nio minuter långa saga om egyptisk forntid är en magnifik uppvisning i taktbyten och ren skär tyngd.

Avslutande mastodonten ”The rime of the ancient mariner” som anspelar på dikten skriven av poeten Samuel Taylor Coleridge (1798-1834) är även den en fantastisk resa i tid och rum där Iron Maiden berättar vad man inte ska göra om en fågel råkar göra sina toalettbehov på dig som Bruce Dickinson förklarade låtens andemening under den efterföljande turnén. Den finns förövrigt utsökt dokumenterad på liveplattan ”Life after death” som även den rekommenderas å det varmaste.

Den här skivan tog Iron Maiden till en helt egen division inom hårdrocken. Från att ha varit stort blev nu bandet enormt. Den storslagna ”The world slavery tour” pågick i nästan två år med 190 spelningar runt hela jordklotet inklusive det då avskärmade östblocket. Scenproduktionen gick helt i linje med Derek Riggs omslag med en mumifierad Eddie på scen och den största ljus- och ljud anläggning som världen skådat.

Iron Maiden har aldrig varit så bra som de var just i detta ögonblick och de lär aldrig bli det igen.

Nyckelspår: Aces high, 2 minutes to midnight, Powerslave, The rime of the ancient mariner

Lyssna: Iron Maiden - Powerslave

Recension: Bong - Mana Yood Sushai

Nästan varje dag upptäcker man ny musik som man blir förälskad i. Nu senast är det Bong som förfört mig med sin medititativa och drömska drone. Drone kan vara extremt jobbbigt att lyssna på men Bong låter istället den repetitiva musiken falla ner i en psykedelisk fåra där vi tas med i den dimma som bandnamnet antyder och upplevelsen är väldigt behaglig.

Det fjärde släppet "Mana Yood Sushai" består av två spår vars totala speltid är nästan 50 minuter. Det är svårt att gå in på detaljer eftersom detta måste ses som en helhet.
Det här är musik att verkligen lyssna på. Gitarrslingorna blir regnbågar som tar dig ut i universum. Det finns inslag av indisk musik vilket förstärker känslan av att musik är någonting andligt ja nästan religiöst.

Det är också kul att skivans andra spår heter "Trees, grass and stones" som en hyllning till det svenska proggpionjärerna.

"Mana Yood Sushai" finns tyvärr inte på Spotify men man kan lyssna på Bongs spelning på Roadburnfestivalen 2009 här: Bong - Live at Roadburn 2009

Väldigt viktiga rocklåtar: Bob Dylan - Like a Rolling Stone

Det här är del ett av Väldigt Viktiga Rocklåtar, där jag tänkte göra små nedslag i musikhistorien och leta efter de där rätt sällsynta ögonblicken när universum faktiskt ändrar form och musikens stora och enorma godståg spårar ur och börjar ta sig fram på ett helt nytt gäng intressanta spår.

Jag tänkte vi kunde börja på 60-talet. Just det decenniet är egentligen själva ursprunget, själva konceptionsögonblicket för riktig rockmusik. Rockmusik med själ och hjärta. 






Vi ska till 1965. Den 20:de juli det året släpper Bob Dylan singeln Like a Rolling Stone och den 25 juli samma år knallar han upp på scenen på Newport folk festival tillsammans med Al Kooper, Mike Bloomfield, Jerome Arnold, Sam Lay och Barry Goldberg. 


Den Bob Dylan som står på scenen är inte den Bob Dylan som förväntas vara där. Den som förväntas vara där är den store folksångaren med sin akustiska gitarr och sitt protestdiktande. Men Dylan hade utvecklats till något annat. Han hade blivit ett vandrande uppror. Den som står på scenen i Newport den där dagen är en Bob Dylan som har evolverat in i den fullkomliga energi som man bara kan uppnå med elektricitet och watt. Han ställer sig mitt i det som nu är ett dogmatiskt fiendeland, pluggar in gitarren och stampar loss trots burop, hot om strömavstängning och upploppsstämning.

Det där är ingenting annat än själva definitionen på ett uppror. Att man ställer sig upp och gör vad hjärtat vill trots allt. Det var det ögonblicket som visade att det finns svettig, blodig kraft i rockmusiken.

Och hur lät det då där i Newport? Jo, ungefär som det lät ett halvår senare i Manchester Free Trade hall. Här är Like a Rolling Stone...

Lyssna: Like a Rolling Stone Live 1966

Recension: Snail - Terminus

Jag vet inte mer om Snail än att bandet bildades 1992 och hade en mindre framgång med debuten för att sedan självförstöra sig på grund av sex, droger och rock 'n' roll. 2008 återförenades bandet och släppte skivan "Blood". Nu har den tredje skivan i kariären kommit som heter "Terminus" och som för övrigt har ett av årets tuffaste skivomslag.

Musiken är tungt Black Sabbath-influerad stoner som är så ökendammig att man känner sandsmaken i munnen. Men här finns också riff som har dna från Iommi, Page och Blackmore. Men vi hittar också rester från Kyuss, Fu Manchu och Sleep. Jag dyrkar det här förutsättningslöst. Det finns en sådan fruktansvärd tyngd och självklarhet i varje anslag. Det är som att se en slägga slå ner varje gång och som krossar allt. Men det finns också nyanser i riffen och ibland tillåter sig Snail att flyta iväg ut i rymden. Inlsagen av psykedelia och improvisationer som är så sinnesutvidgande som det är möjligt på laglig väg.

Som sagt, detta är av någon outgrundlig anledning första kontakten med Snail för mig. Och det är sådana här fynd man lever för som utforskare av rockmusik. Det är svårt att sluta lyssna. Den senaste veckan har jag lyssnat på "Terminus" ett par gånger om dagen. Och det är ett gott betyg så gott som något.

Lyssna:
Snail - Terminus på Spotify

Recension: Crucified Barbara - The midnight chase

Hur gör man en skiva som har tydliga spår av sitt musikaliska och därmed riskerar att låta lite dammigt arv men ändå får det att bli nytt och fräscht? Svaret är ganska enkelt. Man skiter i att försöka och spelar som om det gällde livet självt. För det är ju det bra rockmusik handlar om. Att spela på liv och död.

Crucified Barbara öppnar sin tredje skiva med käftsmällen "The crucifier" som är en sådan där perfekt öppningslåt på en skiva som både syftar tillbaka på bandnamnet men som också bara är en ultracool rifforgie med en refräng som man kan skråla med i. Men Bandet nöjer sig inte bara med det utan matar på med låt efter låt som håller en riktigt hög kvalitet. Ibland blir det lite rockklyschor men det kan man ta eftersom det ärligt talat hör den här typen av musik till. Varför försöka göra hårdrock till någonting annat än det som det är?


Ska man gå in på detaljer i soundet så är det här en lite skitigare platta ljudmässigt. Kanske beror det på Mia Coldhearts taggtrådsinlindade stämband som ger materialet extra energi och rå elegans. Eller så beror det på den massiva vägg av riff som Klara Force tröskar oss med. Det är hur som helst en fröjd att höra.


Det här är skiva som växer varje gång jag lyssnar på den och den är ett stort steg framåt för Crucified Barbara som på tidigare plattor oftast haft några riktiga höjdpunkter men som i längden blivit lite småtråkiga att lyssna på. "The midnightchase" däremot är jämnare, bättre och är allt i genom en strålande hårdrocksskiva.

Candlemass - Nightfall

I min skivsamling finns det få skivor som när jag köpte den som var så omgärdad av mystik. I alla fall i min hårdrocksvärld i lilla Kolbäck. Jag minns inte hur jag upptäckte den men det kan ha varit i Metal Hammer som jag köpte på pressbyrån i Hallstahammar. Skivan heter ”Nightfall” och gruppens namn var Candlemass.
Jag minns tydligt känslan i kroppen och gåshuden när jag lade skivnålen mot vinylskivan och ”Gothic stone” tornade upp sig framför mig med sina episka änglakörer och dundrande stridstrummor. Musiken förstärker omslagsmålningen ”The voyage of life” målad 1842 av romantikmålaren Thomas Cole.


När den sedan sömlöst går över i Messiah Marcolins mässande stämma som i inledningen av ”The well of souls” förkunnar:

I bind unto myself
today the strong name of the trinity

Så förlorade 15-åringen i det där pojkrummet definitivt sin själ till hårdrocken.


Varenda strof var svart magi. Varenda trumslag var ett hjärtslag. Varenda riff tornade upp sig som ett ohelig kyrktorn framför mig.
Sanningen är dock att just ”The well of souls” är baserad på filmen ”Indiana Jones – The raiders of the lost ark” och hade egentligen ingenting med det ockulta onda ritualer som jag som 15-åring föreställde mig att det handlade om. Men det spelar ingen roll egentligen. Faktum kvarstår att ”Nightfall” är en av de mest storslagna heavy metal-album som någonsin spelats in.

Nu är det naturligtvis så att det är Candlemass debut ”Epicus doomicus metallicus” som är den platta som definierar Candlemass för många och hela genren som kallas doom metal. Och det med all rätt. Men ”Nightfall” är i mitt tycke en betydligt mer sammanhållen och storslagen skiva. Låtarna är bättre och arrangemangen är mer genomtänkta. Och jag tycker att riffen genomgående är långt mycket bättre än på debuten. Och framför allt har bandet en sångare som lyfter skivan långt över något som bandet hittills eller därefter producerat.

Jag kan varenda textrad i ”At the gallows end” och ”Samarithan” och jag får alltid en impuls att ställa mig upp och skrika ”You are bewitched” varje gång jag antingen hör låten ”Bewitched” eller på möten på jobbet när man får nog av smådryga kontorsdemoner. Och här finns fantastiska instrumentala spår som ”Codex gigas” och avslutande ”Black candles” signerad dåvarande sologitarristen Mike Wead.
Det finns en variation i materialet som få svenska hårdrocksskivor någonsin har kunnat uppvisa. Skivan spelades in av Ragne Wahlqvist i Thunderload Studios i Stockholm, även den klassisk mark för svensk metal då Ragne och hans bror var pionjärer inom den svenska hårdrocken med sitt Heavy Load. ”Nightfall” knyter på så sätt ihop historia med den dåtida samtiden.

I grunden är Candlemass musik baserad på de klassiska hårdrocksbanden från 1970-talet som Black Sabbath och Rainbow. Den huvudsakliga låtskrivaren och bandledaren basisten Leif Edling berättade för mig i en intervju för några år sedan om hur han alltid har älskat de storslagna heavy metal-plattorna som ingen längre vågar göra eftersom det anses otidsenligt och mossigt. Bandets skivor på senare år har varit en motreaktion mot nu metal, metalcore, grunge och allt annat som kvävde hårdrocken i början på 90-talet.
Denna utveckling kunde dock inte anas 1987 när ”Nightfall” kom. När jag lyssnar på den idag slås jag av helhetskänslan, den episka stämningen, storslagenheten och den fantastiska musiken. Du kan kalla det doom metal eller vad du vill. Det spelar ingen roll. I grund och botten är det här det som vi kallar äkta hårdrock.

Musik som biografi

Huvudfiguren Rob i Nick Hornbys roman ”High Fidelity” sorterar om sin skivsamling. Han gör det för att markera en förändring i livet. Denna gång är det flickvännen som har gjort slut. Han sorterar sin skivsamling självbiografiskt. Det vill säga i den ordning han köpte skivorna. En näst intill omöjlig uppgift naturligtvis men tanken är intressant.

Vad skulle hända om du gjorde samma sak?



Eller för att göra det lite enklare. Skapa ett soundtrack till ditt liv. Försök dra dig till minnes årtiondena som gått och försök minnas vilken musik som du spelade och som var viktigast olika årtal. Jag har själv försökt göra den övningen och det blev ungefär så här.

Mitt absolut första musikminne är Frank Zappa. Det minns jag redan från fyra-femårsåldern. ”Penguin in bondage” närmare bestämt. Och det är min Zappafanatiske fars fel/förtjänst. Idag älskar jag Frank Zappa och kommer förmodligen alltid att göra. Sen fortsätter vi genom 70-talsdimman. Jag minns inte mycket annan musik egentligen förutom en sak. Omslaget till Black Sabbaths ”Sabbath bloody sabbath” som även den återfanns i farsans skivhylla.

Snabbt hopp framåt. Skoldisko. På högsta volym spelas Magnus Ugglas ”IQ” från plattan ”Välkommen till folkhemmet”. Någonstans där slutade Uggla vara bra på riktigt och övergå i allmän narr för svennebanan. Så 1984 kom den verkligt stora musikupplevelsen.

”I wanna rock” med Twisted Sister slog ner som en bomb i mitt liv. Allt förändrades. Plötsligt var musiken en del av identiteten. ”Är du synthare eller hårdrockare?” var (och är) den relevanta frågan när man stötte på nya människor. Och i samma upptäckte jag band som Kiss, Scorpions, Helix, W.A.S.P och naturligtvis Alice Cooper. Min själ var för evigt förlorad på hårdrockens altare.

1987. En vän ger mig en kassett med Metallicas ep ”Creeping death” på. Jag lyssnar på den oavbrutet i veckor. Snart får jag fler kassetter med mer Metallica. Och Anthrax. Thrash metal tar över mitt hårdrockslyssnande. Allt annat blir fånigt. Jag dyrkar och gör det fortfarande. Bilder på Cliff Burtons tatuering med The Crimson Ghost får oss alla att undra vad Misfits är.

1988. En kassett med Napalm Deaths ”Scum” på sidan A och Bathorys ”Under the sign of the black mark” på sidan B kommer i min ägo. Den cirkuleras på ett nästan hemlighetsfullt sätt. Det var extrema grejer. Båda skivorna var och är fantastiska. Vi spelade den högt i skolans pausrum som efter det införde restriktioner på bandspelaren.

På Metallicas skiva ”Garage days re-revisited” har Hetfield på en av bilderna på sig en t-shirt med gruppnamnet Faith No More. Och 1989 får det obskyra bandet från Kalifornien en hit på MTV:s Headbangers ball med ”Epic”. Plötsligt vidgas den musikaliska horisonten lite men ett tag till håller jag benhårt på metal och djupdyker i band som Danzig, Carcass, Entombed, Candlemass och Obituary.

1991. Nirvana introduceras för världen med ”Nevermind.”. Metallica byter riktning och blir världens största hårdrocksband. Jag köper allt som släpps från den svarta skivan. Lars Ulrich talar om något som heter Alice In Chains. Året efter kommer grungen att sluka all uppmärksamhet.

1994. Detta fantastiska 1994. Peace Love & Pitbulls, Soundgarden, Helmet och Beastie Boys. Hårdrocken blir allt mer marginaliserad i mitt liv. Nick Cave, Tom Waits, PJ Harvey och Depeche Mode(!). Och trallpunk. Ändlösa kvällar på Smedjan i Köping med band som Charta 77, Coca Carola, DLK, Dia Psalma, Big Fish, Sober... band som formar en ung hjärnas tankar om rätt och fel.

Andra halvan av 90-talet är ganska konturlöst. Jag söker något annat. Lyssnar mycket på 60- och 70-talsmusik. Dylan, Hendrix och The Doors. Och jazz. Jag upptäcker John Coltrane.

2000-talet. Studentradion i Linköping exponerar mig för så mycket ny musik att jag blir yr. Jamaicansk dub och alternativ rock. Nya upptäckter och precis då när hårdrocken är som mest avlägsen i livet så dyker Rob Halfords första soloskiva ”Halford” upp. Och plötsligt låter allt som nytt igen. I smyg börjar jag hitta ny hårdrock och börjar maniskt samla på de gamla skivorna igen. Alla luckor i diskografin täpps till. Jag börjar skriva om hårdrock i på Metalcentral, Close Up Magazine och till slut Slavestate (som då kom ut som tidning).

Men samtidigt händer något annat. Jag blir också kompis med Stefan som är musikbibliotekarie på jobbet. En riktig muiskkosmonaut. Han öppnar dörren till elektroniskt experimentmusik och mer jazz. Miles Davis. Miles. The man with the horn. Kanske världens största musiker någonsin. Stefan visar vägen in i Miles universum. Men han introducerar också oljudsmusiken. Som Skull Defekts. Lågfrekvent drone som skakar loss tänder.

Men den röda tråden genom livet är hårdrocken. När ser tillbaka så inser jag att det alltid återvänder på ett eller annat sätt till den tunga metallen. Riffet. Primalkänslan.

Det var (i korthet) min musiksjälvbiografi.

Fortsättning följer.