Megadeth – So far, so good… so what? (1988)

En svag uppföljare men med några riktiga höjdpunkter. Inledande istrumentalen ”Into the lungs of hell” och ”Set the world on fire” är felfria. Covern på Sex Pistols “Anarchy in the UK” är dock en riktig dikeskörning.

Bättre ställt är det med ”In my darkest hour” och ”Liar” som är riktigt bra.

Men som helhet måste nog den här skivan betraktas som ett mellanspel inför bandets kommande glansperiod.

Megadeth - Peace sells... but who's buying? (1986)

Egentligen har jag aldrig förstått varför Dave Mustaine försökt mäta sig med sitt forna band Metallica. Han gjorde ju så bra musik på den här och de tre efterföljande plattorna. Trendsättare och nu mer betraktade som thrashklassiker.

Vad mer kan man begära?

På den här skivan visar Mustaine upp sig själv som den fantomgitarrist han verkligen är. Hantverket är prickfritt. Från pilsnabba solon till blytunga thrashriff som än idag måste klassas som prototyper för kommande generationers thrash metal.

I vanlig ordning har jag lite problem med Dave Mustaines sångröst som är lite i klenaste och gnälligaste laget men det kompenseras av låtmaterialet i stort. Titelspårets vanvettiga thrashattack tvingar mig fortfarande ner på knä och jag dyrkar spår som ”Devil’s island” och ”Black Friday”.

Och omslaget är så mycket thrash metal att man storknar!

Guns N’ Roses – Appetite for destruction (1987)

Detta är en av de sista riktiga rockplattorna om ni frågar mig. En tidlös klassiker som står sig både ljud- och låtmässigt än idag.

Debuten från Guns ’N Roses börjar på ett sätt som är perfekt. En gitarrfeedback och så kommer Axl Rose in med en röst som påminner om en luftvärnssiren. En perfekt presentation. ”Welcome to the jungle” är bland de bästa öppningsspåren någonsin.

Resten av plattan består av fantastisk arenarock, svängig rock ’n’ roll från skrevet och så mycket attityd att man baxnar. Lyssna på ”Mr Brownstone” och du fattar vad jag menar.

Tyvärr klarade bandet inte riktigt av den framgång som följde. Droger och hybris sänkte Guns N’ Roses efter ett par år och dubbelalbumet ”Use your illusion I & II” är beviset på detta. Förutom de drogrelaterade tragedierna i bandet så är det kanske Axl Rose öde som fascinerar och skrämmer mest. Han var mentalt instabil innan genobrottet men efteråt så löper hans paranoia och personlighetsklyvning amok. Och i slutänden var det just det som knäckte bandet helt.

Skivan finns förövrigt med två omslag. Originalet (som ses ovan) ansågs för kontroversiellt och byttes ut mot ett lite snällare. Jag har den första utgåvan på vinyl naturligtvis…

Metallica - s/t (1991)

Det här är skivan som på många sätt avslutar hela mitt hårdrocksåttiotal även fast den kom 1991. Den var mer än något annat den skiva som satte punkt för hela hårdrockens stora årtionde. Efter denna kom grungen och den musik jag älskade lade sig i djup dvala i många år framöver.

Metallicas svarta skiva visar ett band som utvecklats på alla fronter. Låtmässigt, produktionsmässig och attitydmässigt.

Steget från den karga ljudbilden på föregångaren ”…and justice for all” till det slipade och organiskt tunga ljud vi här hör tog bandet med hjälp av producenten Bob Rock. Den dynamik han fått fram på skivan är än idag hållbar.

Låtmässigt tar Metallica ett litet steg snett framåt. Mycket av thrashen skals bort men grundelementet finns fortfarande där. Metallica visade vad genren var kapabel till.

Låtmässigt är det nog inte så mycket att säga. Det finns inga svaga låtar. Inte en enda. Jag vill dock lyfta fram bortglömda favoriter som ”Don’t tread on me” och blytunga pjäsen ”The god that failed”. Särskilt den sistnämnda är en personlig favorit i hela Metallicas låtkatalog.