Hur beskriver man egentligen perfektion?
Ett sätt skulle kunna vara att lyssna på den här skivan. Än idag får jag rysningar av välbehag när jag hör introt. När ”Battery” brakar lös. När ”Master of puppets” startar om efter det lugna breaket i mitten. När domedagstonen i ”Welcome home (Sanitarium)” klingar i inledningen. När Hetfield vrålar ”Leav me the fuck alone!” i samma låt och så vidare.
Även om Metallica höll sig kvar fram till 1991 på samma nivå rent musikaliskt så är det just på den här skivan man hör hungern allra tydligast. Allting stämmer.
Jag köpte den här skivan i en engelsk (tror jag) press som dubbel vinyl och gatefoldomslag. Jag kan fortfarande ta fram den och titta på de otroligt coola bilderna på bandet. Bortsett från Lars Ulrich som ser ut som en förvuxen dansk tonåring så är killarna så otroligt stenhårda.
Precis som musiken på plattan.
