John Norum – Den siste gitarrhjälten?

Inför John Norums släpp av soloskivan "Optimus" ringde jag upp honom hemma i Los Angeles för att prata om skivan, Europe och om hans syn på gitarristens roll i dagens hårdrock. Jag hade under många år saknat riktiga gitarrhjältar och nu hade jag tillfälle att prata med en av de verkligt stora av dem direkt.

Norum var oerhört trevlig och tillmötesgående och intervjun övergick ganska snart i ett samtal om kärleken till hårdrock och gitarrsolon.

Intervjun publicerades för första gången på Metalcentral.net den 22 april 2005.

---

För mig har John Norum alltid varit den modige mannen som hoppade
av Europe i protest mot att bandet tog en musikalisk riktning som
flörtade mer med popmusik än den svettiga 70-talsrock som var
Europes huvudsakliga influenser på de första plattorna.
Så istället för att acceptera detta och åka med på framgångståget steg
John Norum åt sidan för att starta en solokarriär.
En karriär som i sig är en framgångshistoria. Han har inte bara släppt
en lång rad bra soloalster utan också arbetat med legendariska namn
som Glenn Hughes och Dokken. Det är inte illa pinkat av en grabb från
Optimusvägen i Upplands-Väsby utanför Stockholm.

Det är en pratglad John Norum som svarar på andra sidan jordklotet
när jag ringer upp, vilket kan förklaras av att han inte pratat svenska
på nästan en månad efter hemkomsten från Europes nyligen
avverkade Japanturné. En turné som för övrigt förevigats på band och
som skall resultera i en liveskiva så småningom.
Men nu är John hemma för en tids ledighet och för att umgås med
familjen som idag består av frun och tillika gitarristen Michelle Meldrum
samt deras fyra månader gamla son. Det har ibland varit svårt,
erkänner John, att vara hemifrån under så lång tid när man nyss har
blivit pappa för första gången.
- Det är ju kämpigt när man har varit borta från lillgrabben med
turnerandet och så. Men alla i bandet har ju gått igenom det för alla
har ju barn, så jag kan fråga dem om råd. Men det känns rätt hårt som
nu när jag har varit borta från honom två veckor i sträck.
Men man får dra ett par bira så går det över, säger John med ett skratt.
Speciellt när man känner den där oron i magen så att det gör ont.
Och jag brukar oroa mig för att han inte ska känna igen mig när jag
kommer hem och att jag ska vara en främling och får börja om från
början igen.

Gitarristens återkomst
John Norum får nog anses vara en av få kvarvarande äkta svenska
gitarrhjältar. Tillsammans med Yngwie Malmteen så har vi inte många
sådana kvar inom hårdrocken idag. Frågan är om det finns så många
gitarrhjältar kvar överhuvudtaget. Men John är hur som helst en av
dessa ur det gamla gardet och han har ingenting emot att bli kallad för
gitarrhjälte.
- Det är alltid kul och det uppskattar jag jättemycket.
På något sätt är det ju det jag jobbar för, kanske inte att bli gitarrhjälte
men för att bli omtyckt för det jag gör som gitarrist.
För mig har det aldrig betytt så mycket att ligga högt upp på listor, få
guldskivor och bli nominerad till olika priser. Men jag uppskattar mer
när folk säger att jag gjort någonting bra som musiker.
Speciellt när andra musiker säger det.
Ibland kan jag sakna gitarren i dagens hårdrock.
Vad hände med de bra gitarrsolona egentligen?
- Ja det är ju dåligt med det alltså. Det är ju fortfarande de gamla
hjältarna som håller och gör det på riktigt. Det har ju inte kommit
någon ny direkt som man tycker är bra direkt. Så det är ju de gamla
gubbarna som jag fortfarande tycker är bra. Sen var det ju så att när
grungen kom så försvann ju allt det där. Då betydde ju inte solon så
mycket. Men för mig betyder det mycket för man kan göra så otroligt
mycket med ett gitarrsolo eftersom det är ett så känslomässigt
instrument. Man kan bända tonerna på ett helt annat sätt än med något
annat instrument som till exempel en keyboard.
Om man har någonting att säga som gitarrist så tycker jag att man ska
göra det med ett solo. Men gör du det bara för att imponera på folk då
kan i alla fall jag vara utan det.
Det ska ha ett musikaliskt värde tycker jag.
När du skriver musik vad är det som kommer först, solot eller riffet?
- Jag brukar mest sitta hemma och spela in saker på band.
Jag riffar i flera månader och ibland i flera år känns det som.
Och efter ett par månader så brukar jag lyssna tillbaka på vad jag har
spelat in och pussla ihop de bitar jag har. Man har kanske ett riff som
passar ihop med ett annat riff. Men ibland så kommer ju en hel låt helt
av sig själv rakt av också. Ibland tar det inte längre än en kvart eller
tjugo minuter.

Den optimala ljudupplevelsen
Detta resonemang för oss in på det senaste soloäventyret för
John Norum. På Johns födelsedag den 23 februari så släpptes hans
sjätte album i eget namn. Det är en skiva som rent musikaliskt är ett
syskon till Europes senaste platta ”Start From The Dark”.
Många av låtarna som John har skrivit de senaste åren använde han till
just den skivan. De som blev över plus ett par andra låtar hamnade
sedan på ”Optimus”.
- Vissa låtar var redan klara fast i akustiska versioner och andra var
bara riff som jag pusslade ihop. De här låtarna är ju skrivna under
samma period som vi skrev låtarna till Europes ”Start From The Dark”
så de går i typ samma genre kan man säga och de har samma typ av
stil. Vissa av låtarna som hamnade på ”Start From The Dark” var
egentligen menade att vara med på soloplattan.
Men så blev den här återföreningsgrejen aktuell och då ville jag gärna
spela upp det material jag hade för de andra och de diggade vissa
låtar och de plockade ut sex eller sju av de riff jag hade.
Och det som blev över tog jag till min soloplatta.
- Men det betyder ju inte att det är sämre låtar eller så utan bara att
de inte passade till just Europe utan var lite för tungt för just det
ändamålet. Jag tycker i och för sig aldrig att det kan bli för tungt.
Därför är det bra att ha den här sologrejen på sidan om eftersom att
det kan bli lite frustrerande ibland när man måste följa ett bands
majoritetsbeslut om saker man egentligen inte vill göra.
Var det just den där beslutsprocessen i bandet som fick dig att hoppa
av Europe på 80-talet?
- Ja det var en av orsakerna. Jag gillade dessutom inte den väg vi gick
musikaliskt heller. Vi började som ett rockband och blev sen mer
amerikaniserat, det blev mer keyboard och låtarna blev lite smörigare.
Dessutom blev hela vår image lite för mycket bubbelgum.
Det var ingenting som jag tyckte var något kul. Plus en massa andra
små problem.

Bandet har en betydligt mer avslappnad inställning till framtiden än förr
om man ska tro John. De har en överenskommelse att fortsätta
tillsammans så länge de tycker att det är roligt. Att låta det gå så långt
som det gjorde i mitten på 1980-talet när John hoppade av kommer de
inte att låta det gå den här gången. Vill någon lägga ner kommer hela
bandet att göra det. Men utrymme för till exempel egna solospelningar
för John är inte aktuellt. De andra i bandet har satt en tydlig gräns för
vad som är okej att göra och inte, enligt John som ändå verkar ta
förhållningsreglerna med ro.
- Jag vet inte, kanske blir det några solospelningar.
Men jag vet inte heller hur resten av bandet ser på det där.
Jag tror faktiskt inte att de skulle bli så glada över det om jag ska vara
helt ärlig. Jag har märkt lite på deras reaktioner när ämnet tagits upp
att intervjuer och så där är okej men nu när jag är med i bandet så är
det ingen bra idé att åka ut på soloturné för då kan det uppstå sprickor
och så och folk kan börja snacka eftersom jag redan har lämnat bandet en gång.
Så jag ligger lågt, säger John med ett skratt som får det att verka som att han accepterar situationen.
Låt oss tala lite mer om soloskivan då. Kan du förklara titeln på skivan.
Den är ganska kaxig om man tänker på att ordet ”optimus” kan
översättas till den optimala upplevelsen.
- Den har flera förklaringar. Dels är det en liten koppling till
Upplands-Väsby eftersom det finns en väg där som heter just
Optimusvägen och det var den jag växte upp på. Dessutom var det en
av låtarna som hamnade på plattan så jag tyckte att det passade som
titel.
- Plattan är ju optimal i mina ögon även om jag hade önskat att den
varit lite längre. Men det beror på att så pass mycket av det jag skrivit
hamnade hos Europe. Från början hade jag planerat in tolv låtar och
nu blev det tio. Men det var så mycket stress under den tiden eftersom
jag höll på att mixa den här plattan samtidigt som Europe rullade på så
jag hade inte mycket tid på mig att skriva mer material till ”Optimus”.
Men samtidigt har jag fått positiva reaktioner på att den inte är så lång
eftersom många tycker att skivor är alldeles för långa idag.
Men den här skivan kan man nog känna att man vill lyssna på igen för
att man inte har tröttnat på den.
- Det får plats många stilar på den. Det är lite metal, lite ballader och
lite bluesigare saker som jag blandat ihop. Jag gillar inte att bara hålla
mig till en grej. Jag själv kan bli rätt trött på att lyssna på en renodlad
metalplatta från början till slut. Det måste hända någonting nytt hela
tiden.
Dessutom sköter du sången på hela plattan den här gången utan hjälp
från andra. Hur kommer det sig?
- Jag känner att rösten har blivit mycket starkare med åren.
Den har mycket mer volym och drag i sig nu än för fem eller tio år
sedan. Det känns lite mer personligt också att göra sången på låtarna
själv också. För ibland när man har haft någon som kommit in och
sjungit det man har skrivit så blir det så opersonligt.
Jag får en känsla av de läser från ett textblad och mest undrar när de
är klara och när de får betalt. Det kan vara så ibland tyvärr när man
hyr in sångare som jag tidigare gjort.
- På den första plattan ”Total Control” (1987) så sjöng jag nästan allt
men hade hjälp av Göran Edman på några spår.
På den andra ”Face The Truth” (1992) så hade jag Glenn Hughes på
sång och han var så jävla grym så då tänkte jag att det inte var någon
idé att ens försöka. Men nu känns det väldigt bra och självförtroendet
har blivit bättre. Det känns som om min röst har vuxit och jag tycker
att det skulle vara synd om jag inte gjorde all sång själv helt enkelt.
Så ger det helheten ett mer djup och personlig prägel eftersom det inte
bara är med hjälp av gitarren som man kan uttrycka sig utan kan göra
det med allt och hela tiden.

2005 – mest Europe
Trots att soloskivan nyss är släppt och att Johns egen familj nyligen
utökats med en son så blir det mest Europe som gäller under 2005.
Framtiden för bandet som återförenades 2003 och som gjorde en
bejublad spelning på förra årets Sweden Rock Festival är synnerligen
fullspäckad visar det sig. Året kommer att präglas av turnerande i
Europa, USA och andra ställen i världen. Och framåt årets slut,
avslöjar John, så är det meningen att de ska gå in i studion igen för att
spela in en uppföljare till ”Start From The Dark”.
- Vi påbörjar en världsturné i Europa den 8 mars i Italien.
Den fortsätter sedan genom ett par europeiska länder vidare till
Ryssland. Vi håller också på att försöka få ihop en tur i USA under april
månad på The House Of Blues runt om i staterna.
Sen är det meningen att vi ska spela på så många festivaler vi bara
kan i sommar och dessförinnan släppa en DVD med en spelning från
Hammersmith Odeon som vi spelade in under förra årets Europasväng.
Sen ska ju liveplattan som spelades in i Japan nu i vintras ut till slutet
av året och ungefär där eller i början av 2006 är det meningen att vi
ska gå in i studion igen och spela in en ny platta med Europe. Vi skriver
så mycket vi bara orkar till den just nu. Så vi kör på. Så länge det är
kul är det värt att göra det.
Det är mycket roligare nu än på 80-talet. Nu lirar vi mer den stil som
jag föredrar så det känns lite roligare, avslutar John Norum.

John Norum - Total control (1987)

Ett drygt år efter avhoppet från Europe var John Norum på banan igen med ett soloalbum. Han lierade sig med basisten Marcel Jacobs och sångaren Göran Edman och gjorde allt det som inte blev av på ”The final countdown”. Norums främsta kritik mot just den skivan var att gitarrerna hade mixats ner i relation till klaviaturen. På ”Total control” rättades detta till.

Här råder det inga tvivel om vilket instrument som är det viktigaste.

Norum och Edman delade på sånginsatserna och den förstnämnde är strålande och Norum är en sångare i vardande. Idag är han betydligt bättre men det var viktigt 1987 att visa att han behärskade både sång och gitarr för att slå fast att det verkligen var en solodebut.

Här får gitarrhjälten Norum kliva fram. Varenda solo är klockrent. Vartenda riff vårdat och ansat till perfektion. Det finns inte en enda dålig låt här om ni frågar mig.

”Total control” är en självständighetsförklaring av John Norum och genom att ha styrkan att hoppa av en framgångssaga på grund av att man älskar sitt instrument och den musik man spelar för att man vägrar kompromissa även om det innebär att tacka nej till berömmelsen gör att han är och förblir en av mina stora hjältar.

John Norum - "Back on the streets" live 1988:

Europe

Under Europes stora turné i samband med andra släppet "Secret society" efter återföreningen så fick jag tillfälle att intervjua Ian och Mic på plats i Västeråshallen. Det var ett av mina största ögonblick som hårdrocksskribent och för den delen som hårdockare överhuvudtaget. Och jag insåg att det var lika bra att vara helt ärlig om mn relation till bandet. Något som visade sig vara ett smart drag. 

Intervjun publicerades första gången på Metalcentral.net 29 januari 2007. 

---

Sommaren 1986. ”The Final Countdown” släpps. Och det är också 20 år sedan en kille i 14-årsåldern satte sin bergssprängare på timer för att kunna vakna varje sommarmorgon till det mäktiga och nu mer klassiska introt till plattans titelspår. Först mullret med nedräkningen, sedan Mic Michaelis berömda keyboardfanfar och så brakade det hela loss i en kanonad levererad av Ian Haugland. Varje morgon. Hela sommaren. Och 14-åringen var jag.

November 2006. Jag sitter i en gymnastikhall som är en del bakom den stora Västeråshallen där det vanligtvis spelas basket och handboll. Men ikväll spelar EUROPE inför 2500 personer som alla på något sätt kommit för att återuppleva sommaren 1986 och kanske somrarna innan den. Framför mig vid ett av långborden där crew och band just intagit kvällsmaten efter soundcheck sitter Mic och Ian. Jag har just berättat anekdoten ovan och de ler mot mig. Fast inte på ett elakt sätt utan snarare på ett stolt och igenkännande sätt. För alla runt det här bordet har haft sina musikidoler som man på ett eller annat sätt dyrkat förutsättningslöst.
- Man kan ju bara se på sig själv hur man var när man var i den åldern och hur man lyssnade på musik. Det har ju varit liknande grejer och man har ju haft sina idoler som man dyrkat. Om jag går till mig själv så vet jag ju hur det kan vara, konstaterar Mic.
- Det är ju rätt freakat, fortsätter Ian, när man var 13-14 år gammal när man lyssnade på THIN LIZZY och RAINBOW och hur man stod backstage och väntade på att få autografer och nu får man uppleva samma sak själv när folk kommer fram och säger att de började spela för att de lyssnat på EUROPE.
- Det är ju en generationsfråga också, filosoferar Mic vidare. När vi växte upp så var det LED ZEPPELIN och SWEET som många diggade. Och nu när vi har varit ute och spelat så har man stött på folk som spelat i dessa band och som nu lagt ner men som har med sig sina ungar som har oss som idoler. Så det blir någon sorts rundgång.
- Det är en hel del cirklar som sluts märker man. Min första konsert var med RAINBOW med Ronnie James Dio på sång 1976. De var som ouppnåeliga gudar. Tio år senare 1986 när vi spelade i Japan så träffade vi Dio på en rockklubb i Tokyo så där satt jag och snackade med honom i säkert två timmar. Då fick man nypa sig i armen för att fatta att man verkligen satt och pratade med någon man dyrkade för tio år sedan, berättar Ian.

Hur ser den typiske EUROPE-lyssnaren ut idag tror ni?
- Det finns nog de som hängt kvar sedan förr men det är mycket nya fans också märker vi. Och yngre fans dessutom, konstaterar Mic.
Ian har gjort samma observation.
- De jag såg igår på Hovet som stod längst fram var ju 15-17 åringar. Jag blev nog lite förvånad för jag hade nog förväntat mig en lite äldre publik. Så det verkar som om en ny generation har hittat EUROPE.

Andra drivkrafter
Det är nu sex år sedan den berömda millenniespelningen i Stockholm och bollen har sedan dess bara fortsatt att rulla allt snabbare. Vad är det under de här åren som fått er att fortsätta som band? Vad är det som får er att hålla ihop?
- Jag tror att det beror på att vi kommer från samma förortsområden norr om Stockholm och vi har känt varandra hur länge som helst, säger Mic. Efter splittringen så har vi hållit kontakten hela tiden men vi vill testa nya grejer helt enkelt. Men vi sa faktiskt aldrig att vi skulle lägga EUROPE på hyllan för evigt. Och efter ett tag tror jag att alla började känna att det började bli dags att göra någonting tillsammans. Det var ju jävligt kul att spela det där nyåret. Men vi sa det att gör vi det här så ska det inte bara vara en återföreningsturné, en samlingsplatta och sen hej då. Utan vi sa att ska vi göra det så kör vi full fart framåt. För alltid. In i väggen...
- Sen var det väl så också att somliga hade solokarriärer, andra spelade med andra band, säger Ian. Men så insåg vi nog allihop det unika vi hade i att ha spelat i ett rockband som funkar och har en kemi. Jag slås ofta av insikten att ”fan vilken grej vi har här” liksom. Det enda sättet tror jag är att ta ett break ifrån varandra. Alla band är som små samhällen tror jag. Alla medlemmar har sina outtalade positioner. Det finns någon sorts hierarki i bandet fast inte på ett negativt sätt kanske.
- Var och en har sin plats i bandet som har sina områden att fixa med, fyller Mic i.

Har den här hierarkin ändrats på något sätt sedan sist?
- Inte direkt egentligen. Det som har hänt är väl att alla har blivit lite äldre och mer vidsynta. De flesta i alla fall, skrattar Ian. Men på det stora hela är det samma band och struktur som förr.

Har ni samma drivkrafter som musiker nu som för tjugo år sedan?
- I början tror jag att det handlade mycket om att vi ville bli rockstjärnor, erkänner Mic. Men allt eftersom det gått bättre och bättre så blir ju drivkraften att göra bättre och bättre plattor. Man vill hela tiden göra någonting ännu bättre. Sen vill man ju lyckas underhålla en publik också. Jag vet inte om det är så mycket mer som är drivkraften faktiskt. Förut var det ju brudar.
- Brudar bärs och billiga...ja. Långa trumsolon...skrattar Ian.

Men nu har ni fått ut ”Secret Society”. Hur känns den i jämförelse med ”Start from the Dark”?
- Vi är jättenöjda och jävligt stolta över den. Om man jämför perioderna då de spelades in med varandra så var magkänslan mycket bättre den här gången, säger Mic och fortsätter. Visst kändes det bra med den förra skivan också men den här gången kändes det ännu bättre. Kanske för att vi jobbade och slet med den som fan alltså.
Ian konstaterar att turnerandet spelat en viss roll.
- Vi var betydligt mer samspelta inför den här plattan. Det har naturligtvis att göra med den långa turné vi gjorde på förra skivan. Det gjorde att vi blev mer fokuserade den här gången. Jag tycker att man hör det på skivan att vi är mer ett band den här gången. Förra plattan bestod ju av låtidéer som Joey hade och Norum hade och som Mic hade med sig. Så det kändes lite mer som lösryckta delar. ”Secret Society” har mer av en röd tråd i sig och är mer ett resultat av ett arbete bandet gjort tillsammans. Den är betydligt jämnare tycker jag.

Återetablering
Turnén som bandet inledde med ett stort antal spelningar i Sverige under hösten kommer att ta EUROPE runt jorden både en och två gånger. Det är fascinerande att höra hur Ian och Mic börjar rada upp turnéns olika faser. Det är en världsturné som tar dem till USA, Japan, runt Europa och så undersöker de möjligheten att åka till Sydamerika. Man förstår att EUROPE fortfarande är ett band i världsklass i popularitet mätt. För handen på hjärtat hur många svenska band kan sitta och filosofera om var de vill åka och nästan vara säkra på att det blir så? Men trodde bandet att intresset verkligen skulle vara så stort som det ändå har visat sig vara?
- Vi hade nog räknat med ett lite mindre intresse faktiskt, säger Mic. Men vi tänkte nog så här med den här turnén som vi nu gör i Skandinavien att vi kör på lite fler ställen än sist. Då gjorde vi bara fem spelningar i Sverige. Nu gör vi tio elva stycken. Och vi har dessutom valt att spela på lite mindre ställen men det funkar skitbra ändå.
Ian berättar vidare.
- Under förra turnén så träffade vi en massa folk som tyckte att vi borde komma till fler ställen och spela, säger Ian. Det finns folk som vill se oss men som inte kan ta sig till de större städerna. Så vi valde att ta en större sväng denna gång, kanske för att återetablera EUROPE igen. Det här är ju den mest omfattande turnén i landet vi gör sedan 1986.

Vilken är den stora skillnaden när det gäller turnerandet nu om man jämför med hur det var för 20 år sedan?
- Framför allt planeringen, svarar Ian direkt. Vi vet var vi kommer att vara om tre månader. På den tiden var det mer dag för dag kändes det som. Vi hade inte så bra koll på affärerna då. Nu vet vi att vi måste vara med mer i alla led för att de bästa besluten ska tas. Och nu inser man ju hur lyckligt lottad man är att man fortfarande tjugo år senare kan åka omkring och spela. När allting exploderade på 80-talet så fattade man inte riktigt vad det var man höll på med. Vi har en helt annan ödmjukhet inför det vi håller på med idag än vad vi hade då.

Avslutningsvis, vilken är den största missuppfattningen som recensenter och publik har om er som band?
Mic funderar en stund innan han svarar.
- Det kanske inte är en direkt missuppfattning men en del känner ju bara till slagdängorna från ”The Final Countdown” och inte så mycket mer och tycker att det är EUROPE liksom. Men det finns ju massor med annan musik som vi gjort. Och det är synd för EUROPE är djupare än så. Det är en ganska vanlig grej vi möter. Men det enda vi kan göra är att spela vidare och försöka visa den andra sidan också. Vi kommer aldrig att göra ett försök att upprepa oss och göra en ny ”The Final Countdown”. Den är där och den lever sitt liv.
– Vi försöker inte skriva en sådan låt igen. Blir det en sådan ja då blir det väl det men vi strävar inte efter att göra det igen så att säga. Men det är väl ett ok vi får bära att vi skrivit en sådan låt en gång i tiden. Stackars oss...säger Ian med ett skratt.

---

Fotnot: Europe släpper ny skiva i vår och är en av headlinerbanden på årets upplaga av Sweden Rock Festival

Europe – The final countdown (1986)

För 26 år sedan inledde jag ett intensivt förhållande med det här bandet. Jag såg till att vakna till tonerna av inledande spåret och genombrottssingeln för Europe varje morgon hela sommaren 1986 genom att rigga bandspelaren till en timer.

En fullständigt bisarr sak att göra naturligtvis men faller man för ett band så gör man. Än idag framhåller jag Europe som Sveriges bästa och största hårdrocksband någonsin. Och jag lyssnar på Europe än idag även om det inte sker under samma förutsättningar som för 26 år sedan.

Egentligen tycker jag att föregångaren ”Wings of tomorrow” är en bättre platta både sett till låtarna och produktionen men ”The final countdown” har blivit lite orättvist behandlad av kritikerna så här i efterhand. För bakom den onödigt fluffiga ljuddräkten då hittar man fantastiska låtar som ”Danger on the track”, ”Ninja” och ”On the loose”. Och vad gäller de fyra singlarna ”Rock the night”, Carrie”. ”Cherokee” och titelspåret så finns det väl ingen som inte kan skråla med i refrängerna även om de inte vill erkänna det. En femte singel, ”On the loose”, släpptes förövrigt i Japan. Det betyder att halva skivan släpptes i singelformat vilket kanske säger en del om hur stor den här plattan gjorde Europe.

Och bara ett par månader efter att skivan släpptes och bandet nått internationell toppstatus så gör bandets gitarrhjälte John Norum det som ingen någonsin kunnat föreställa sig. Han hoppar av.

Och sedan dess är han för alltid en av mina få hjältar i hårdrockshistorien.

Europe - "Heart of stone" live 1986

Ett snack om hårdrock med Wolf

Att prata influenser med hårdrocksband har alltid intresserat mig och inför min intervju med Johannes Losbäck så bad jag honom fundera på vilka plattor som betytt något för honom. Resultatet blev detta samtal.

Snart släpper Wolf nytt.

Foto: M. Tannergren

Publicerades på Metalcentral.net i oktober 2006
----
Svenska heavy metal-bandet WOLF har släppt sin fjärde platta ”The Black Flame”. Det är en tvättäkta hårdrocksskiva gjord av riktiga hårdrocksälskare. Det hörs verkligen på skivan som måste sägas vara det bästa gruppen presterat till dags dato. För att ta reda på hur stora hårdrocksälskare WOLF verkligen är så ringde Metalcentral upp Johannes ”Yxan” Losbäck för att prata metal och ta reda på vilka fem plattor, utan inbördes ordning ska påpekas, som betytt mest för honom. När jag förvarnar honom via SMS om att jag kommer att förhöra honom om detta får jag det självsäkra svaret att det inte är några som helst problem. Det kan han göra i sömnen låter han mig förstå. Men det ska visa sig att det är svårt att begränsa sig. Men vi börjar med den första plattan:

- En skiva som jag kommer ihåg gav mig väldigt mycket är ”Creatures of the Night” (1982) med KISS. Jag var sju år och jag köpte den genom OKEJ från ett postorderföretag som hette Zip. Så jag köpte den på kassett och en affisch på Peter Criss. Varför förstår jag inte än idag. Antagligen därför att han såg tuff ut men nu på äldre dagar har jag ju genomskådat hans bluff för nu vet jag ju att det är Gene Simmons som är den tuffaste. Men den skivan hade gitarr, bas, trummor och sång med ett ganska kliniskt ljud men det var stort och mäktigt. En sjuåring blir ju helt tagen av det där. Jag såg omslaget till ”Destroyer” när jag var fem år och blev helt galen i KISS och så fick jag se dem live 1984 men då utan smink tyvärr. ”Creatures of the Night” har hur som helst gett mig jävligt mycket. KISS sitter liksom i ryggmärgen.
Du har med andra ord lyssnat på hårdrock rätt länge?
- Ja det har jag gjort hela mitt liv. När jag gick i skolan var jag hårdrockare och alla andra var synthare. Jag minns när vi skulle skaffa brevvänner genom klassen så efterlyste jag en hårdrockare men jag fick en synthare. Men det gick bra ändå, konstaterar Johannes med ett skratt.

Skräcklyrik och death metal
Det är rätt onda texter på nya WOLF-skivan. Det är ett markant skräcktema i låtar som ”At the Graveyard” och ”I Will Kill Again”. Och WOLF har till detta släpp lyckats rekrytera Thomas Holm som tidigare gjort sig skyldig till omslag åt bland annat MERCYFUL FATE.
- Det började med att vi skrev just ”I Will Kill Again” och sen ”Black Magic”. Då märkte vi att vi hade något att jobba mot och att det funkade. Vi kände att det var den röda tråden med mördare och svart magi. Det har ju lite med att göra att vi bor på olika ställen i landet också så vi var tvungna att snacka ihop oss om vad vi hade tänkt oss. Så då blev det så och den känslan i låtarna om inte musikaliskt så i texterna. Så därför känns det som låten skulle passa i eftertexterna till filmer som ”Huset som Gud glömde” eller ”Maximum Overdrive”. Så på den vägen är det och jag tyckte att vi lyckades rätt bra. Och att få Thomas Holm att göra omslaget gör ju bara saken ännu bättre. En stor del av charmen med hårdrocksplattor är ju omslagen.
- Det tog bra länge innan vi kom på vad det var vi vill ha. Men när vi fick tag på Thomas så visade det sig att han hade mer än lust att göra det. Han var trött på att göra barngrejer. Han ville bli ond och stygg igen.

Vi går vidare i Johannes lista. Platta nummer två är en liten överraskning för mig. Jag hade förväntat mig något med SAXON eller någon annan mer klassisk hårdrocksakt men istället nämner Johannes en riktigt brutal klassiker från 1989.
- Ja det är ju MORBID ANGELs ”Altars of Madness” som bara blåste omkull benen på mig. Jag började fatta det där med death metal då och det är en platta som jag kan spela när som helst. Det här fantastiska soundet med de genuina mörka gitarrerna som är så ärligt så att det inte är klokt. Analogt inspelat och jättefint.
Du lyssnar på olika sorters hårdrock med andra ord och inte bara till en viss genre?
- Nä, jag lyssnar på all sorts hårdrock. Allt från BLACKFOOT till DEICIDE. Fast jag är jävligt noga med vad jag kallar för metal och inte. Det som är metal för andra kanske inte är det för mig. Man har haft många diskussioner på fyllan om vad som är metal och inte. Men det får man ta.

Hårdrock och frihet
Vad är det egentligen som hårdrocken ger dig?
- Friheten. Det är ungefär som att se en bra film. Det skapas en värld för dig som du kan försvinna in i. Som ”Operation: Mindcrime”. Perfekt om du ska åka bil i 40 mil. Lyssna på den och du har åkt 20 av dem på två lyssningar och inte ens tänkt på det. Och den här känslan av att man är någon. Man är inte en produkt av någonting utan man är en hårdrockare. Men nu har ju det blivit mer av en produkt i och för sig men man har det alltid i sig att man en gång var en hårdrockare. De som idag har klippt sig och skaffat ett jobb är ju de som kommer hem till mig på efterfest och frågar efter WHITSNAKE-plattor. Det ger ju också en sorts styrka att lyssna på riktigt bra hårdrock.
Eftersom vi båda växte upp med hårdrocken på 80-talet så kanske det funkade bättre att kalla sig hårdrockare för då var det tydligare var gränsen gick. Den gick mellan hårdrockare och synthare. Idag är det lite otydligare.
- Jag hade nyligen just den där diskussionen med Tony Balogh (Sweden Rock Magazine m.m.) och kom fram till att det börjar gå tillbaka till det nu. Man märker att de här ”helghårdrockarna” eller vad man ska kalla dem börjar krypa ur sina skal och ställer sig på sidan om sina polare och säger att de faktisk är hårdrockare och står för det. Så det har kommit tillbaka lite grann.

Skiva nummer tre i Johannes lista är ännu mer mangel:
- Det är CELTIC FROST. Ganska svårt att välja om det är ”Morbid Tales” (1984) eller ep:n ”Emperor's Return” (1985). Men det får bli den sistnämnda med ”Circle of the Tyrants”. Det är liksom proffsigt samtidigt som det är lite billigt. Om man lyssnar på till exempel VENOM så hör man att de inte bryr sig bara det låter tufft. Men lyssnar man på CELTIC FROST från den tiden så hör man att Tom Warrior hade en vision. Det skulle låta bra med de medel de hade och det lyser igenom samtidigt som det låter fruktansvärt ondskefullt och depressivt. Det greppade tag i mig och det lyssnar jag på än idag.
Har du några kommentar om den senast plattan ”Monotheist”?
- Det roliga är att den behövde inte vara så jävla bra bara den gav den här sinnesstämningen. Och det fick jag. Men det är inte en platta som jag lyssnar på och headbangar till. Den lyssnar man på för att må dåligt till…

Så har vi kommit till den fjärde plattan. Och nu kommer vi tillbaka till den mer traditionella hårdrocken igen och det med besked. Liksom många andra skulle säga så är det den tidigare nämnda ”Operation: Mindcrime” från 1988 med QUEENSRYCHE.
- Det är en skiva som ger uttryck för en ung musikers vision. Den har ett så stort uttryck. Det är inte bara musiken och låtarna i sig utan det är hela skivan. Du kan ta vilken annan skiva som helst och det finns alltid några låtar du inte tycker är jättebra. Men på ”Operation: Mindcrime” så är allting bra rätt igenom. Den är helgjuten och funkar i alla lägen.

Så har vi kommit till den sista plattan. Och för första gången tvekar Johannes lite och funderar ordentligt innan han svarar. Valet faller tillslut på kanadensiska ANNIHILATOR och debuten ”Alice in Hell” från 1989.
- Det är ju en sådan platta som satt sina spår. Den kom i rätt tid och den bara smällde på. Den är inte bra helt och hållet för det finns en del grejer där som inte är jättebra men den är genuin och hård rätt igenom. Det är inget tjafs. Det var ett ungt hungrigt band som ville visa att de kunde spela. Och det gjorde de. Och när det gäller mig som gitarrist så har den triggat mig till att fortsätta spela gitarr. Den är otroligt teknisk och det är gitarrerna det handlar om. De har inte tänkt så mycket på trummorna och inte så mycket på sången utan det är Jeff Waters och hans jävla gitarr liksom. Det räcker så.

Bortglömda IRON MAIDEN-låtar
Det är ju ganska uppenbart varifrån ni fått inspiration till er musik och vilka referenser ni har använt. Hur undviker ni att bli ett plagiat och var går gränsen mellan att plagiera ett band och att bara vara inspirerad av det?
- Jag tror att gränsen går när man erkänner det och säger att ja det är sant att vi är inspirerade av det eller det bandet istället för att fortsätta släppa plattor som låter likadant. Men man måste ju utvecklas som band ändå annars skulle det ju inte vara WOLF. Men de uppenbara IRON MAIDEN-riffen kommer ju naturligt istället för att man placerar en grej där för att det skulle vara tufft. Vi fick ju mycket skit för det där ett tag. Men vi körde med raka puckar och sa att det var de två första plattorna med IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE som har inspirerat oss och det står vi för. Men sen har ju Nicke (Stålvind, sång) sagt någon gång att vi skriver de låtar som MAIDEN glömde att skriva.

Efter en dryg halvtimmes prat om hårdrock i allmänhet och WOLF i synnerhet så är det dags att avrunda. Jag får känslan av att Johannes skulle kunna fortsätta prata om hårdrock i timmar. Dagen efter får jag ett nytt SMS av Johannes. Han vill lägga till SAVATAGEs ”Hall of the Mountain King” (1987) till listan. Vi sätter den väl inom parantes…

Queensrÿche – Operation: Mindcrime (1988)

Det är svårt att förstå vilken betydelse Queensrÿches tredje platta har både för mig och för hårdrockshistorien i sin helhet. Få grupper har lyckats så fullständigt att göra en konceptplatta med en sammanhållen historia så komplett och naturlig. Problemet med sådana här projekt är ju att de alltid har glapp och stora brister i genomförandet. Men inte ”Operation: Mindcrime”.

När den kom var genomslaget enormt. Gruppen som tidigare hade spelat i hårdrockens b-division med ett par okej plattor i bagaget blev megastora. Radioprogrammet Rockbox spelade den 14 maj 1988 hela A-sidan (på vinylen) utan avbrott i Sveriges Radio och dagen efter sprang jag iväg och köpte skivan.

Jag har inte slutat att lyssna på den. Det går inte. Den är på många sätt helt perfekt. Refrängerna, melodislingorna, stråkarna, sången, trumljudet, dramatiken, känslorna, klaustrofobin, galenskapen, förtvivlan. Allt finns här.

Det är omöjligen peka ut en eller ett par spår som utmärker sig. Här är till och med de korta mellanspelen nödvändiga att lyssna på. Men bland de absoluta höjdpunkterna finns förutom titelspåret ”The mission”, mastodonten ”Suite Sister Mary” (lyssna på kören i mellanspelet!) och finalen ”Eyes of a stranger”.

Det är teatraliskt, pretentiöst och storvulet på alla sätt men det slår aldrig över och blir fånigt. Jag kommer aldrig att sluta älska den här skivan.