Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.
Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.
Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.
Ser man till låtmaterialet så är det bara att konstatera att var och ett av de åtta spåren på skivan är så gott som perfekta hårdrockslåtar. Det finns inga transportsträckor. Det finns inga döda ögonblick. Det finns inga utfyllnader. Plattan är oerhört jämn alltifrån de två inledande ”Aces high” och "2 minutes to midnight” som med åren helt rättmätigt blivit givna i bandets liverepertoar. Instrumentala ”Losfer words (Big ’orra)” höjer bara tempot för att leda oss in i ”Flash of the blade” som är lika slipad i sina riff som klingan som den handlar om. ”The duellists” är en underskattad pärla där Dickinson briljerar med sina vokala insatser.
”I see sixes all the way” sjunger han vidare i kulsprutetakt när vi andfådda kastas in i ”Back in the village” för att sedan vidarebefordras till plattans verkligare höjdare och titelspår ”Powerslave”. Denna nio minuter långa saga om egyptisk forntid är en magnifik uppvisning i taktbyten och ren skär tyngd.
Avslutande mastodonten ”The rime of the ancient mariner” som anspelar på dikten skriven av poeten Samuel Taylor Coleridge (1798-1834) är även den en fantastisk resa i tid och rum där Iron Maiden berättar vad man inte ska göra om en fågel råkar göra sina toalettbehov på dig som Bruce Dickinson förklarade låtens andemening under den efterföljande turnén. Den finns förövrigt utsökt dokumenterad på liveplattan ”Life after death” som även den rekommenderas å det varmaste.
Den här skivan tog Iron Maiden till en helt egen division inom hårdrocken. Från att ha varit stort blev nu bandet enormt. Den storslagna ”The world slavery tour” pågick i nästan två år med 190 spelningar runt hela jordklotet inklusive det då avskärmade östblocket. Scenproduktionen gick helt i linje med Derek Riggs omslag med en mumifierad Eddie på scen och den största ljus- och ljud anläggning som världen skådat.
Iron Maiden har aldrig varit så bra som de var just i detta ögonblick och de lär aldrig bli det igen.
Nyckelspår: Aces high, 2 minutes to midnight, Powerslave, The rime of the ancient mariner
Jag har aldrig förstått varför han inte rakar bort snorbromsen men det är kanske lätt att förlåta när man har gjort en så fantastisk platta som "Abigail". Och det är från den som dagwens video är hämtad.
Jag minns att jag hade den här konserten inspelad på VHS och att jag tittade på den om och om igen. Joey Tempest var världens bästa och coolaste sångare. Och John Norum var den störste gitarrhjälten. Och kanske är det så fortfarande...
Min första kontakt med Kiss var inte med den klassiska uppsättningen utan med den osminkade sanningen. Videon till ”Heavens on fire” vevades på Bagen om och om igen. Kiss hånglar rätt mycket i videon och smågrabbarna kittlades av insikten om att tjejer kunde vara någonting man kanske kunde göra annat med än bara dra i håret...
Men plattan är betydligt mer än singeln som på många sätt rätade upp gruppens karriär efter demaskeringen. Kiss blev stora igen och musiken var nu helt omstöpt genom föregångaren ”Lick it up” och nu den här skivan till mer 80-talsljudande hårdrock.
En sak är dock oförändrad. Paul Stanleys röst. I mitt tycke en av världens bästa! Det hörs att han verkligen kan sjunga till skillnad från Gene Simmons som mest försöker låta tuff. Pauls kvalité lyser klart och starkt redan på inledande ” I've Had Enough (Into The Fire)” och ”Under the gun” där han ylar ikapp med Mark St Johns gitarr. Fullständigt underbart.
Det finns bara ett singelsläpp från ”Animalize” i form av ”Heavens on fire” men här finns minst två eller tre potentiella singelsläpp till men av någon anledning så blev det inte så. Skivan som helhet blev dock en hit och var Kiss bäst säljande platta sedan ”Alive II” från 1977.
Rockhistorien är förövrigt full med lökiga omskrivningar av sexakter men Gene Simmons tar nog priset på den här plattan när han i låten ”Burn bitch burn” konstaterar att ”I wanna put my log in your fireplace”. Stor komik.
Vi börjar på nollpunkten. Skivan som orsakade hela mitt intresse för hårdrock. ”Stay hungry” är epicentret för hela min skivsamling och därmed en given startpunkt i denna självbiografiska hårdrocksodyssé.
Precis som många andra såg jag Twisted Sister först på Bagen som visades på statstelevisionen. Cia Berg visade musikvideos och en av seriens största succéer blev just Twisted Sisters videos till ”I wanna rock” och ”We’re not gonna take it”.
Jag blev helt såld från första sekunden. Men jag minns också hur jag släpade med mig morsan till skivbutiken för att köpa skivan och hur jag bangade ur när jag såg omslaget med en köttbenstuggande Dee Snider. ”Ska du ha den här?” frågade min ömma moder som inte sa det på ett förebrående sätt utan av ren nyfikenhet. Min mor har alltid varit tolerant när det gäller mitt musiklyssnande.
Till slut köpte jag i alla fall skivan. Om de två låtarna som slog behöver man kanske inte säga så mycket. Resten av skivan är fortfarande en av mina absoluta favoritplattor. Den håller faktiskt än idag både låt- och ljudmässigt. Det är tidlös och trendsättande hårdrock. Dee Snider är en sorgligt bortglömd stor sångare i genren. Lyssna bara på låtar som ”Burn in hell”, titelspåret eller balladen ”The price” (se video nedan).
Efter ”Stay hungry” upptäckte jag även bandets tidigare plattor och efterföljaren ”Come out and play”. Men det är en senare historia.
Nyckelspår: I wanna rock, We’re not gonna take it, Burn in hell, Stay hungry, Horror-Teria (Captain Howdy-Street Justice)
Jag är inte på något sätt speciell när det kommer till att lyssna på hårdrock. Sedan jag 1984 såg Twisted Sisters video "I wanna rock" på Bagen i Sveriges Television har jag gillat den hårdare musiken reservationslöst. Och jag gör det än idag.
Men jag var aldrig den där killen som lät håret växa (förutom den obligatoriska hockeyfrillan) eller bar jeansväst med patchar på. Jag köpte bara skivorna och läste artiklarna i tidningen Okej. Och lite senare så lyssnade jag på Rockbox på radion och ibland fick jag tag på Metal Hammer på tidningskiosken i Hallstahammar. Hårdrocken var en pojkrumsförälskelse.
Jag tror att jag delar den erfarenheten med många i min ålder.
Långt senare fick jag tillfälle att få skriva om musiken jag älskade. Det började på nätet på webbfanzinet Metalcentral.net. Och efter det gav Robban på Close Up Magazine mig en chans att skriva recensioner under ett år. Det var fantastiskt och fullständigt bisarrt eftersom jag knappast är den språkstilist eller den faktanörd som det egentligen krävs för att göra bra musikjournalistik.
Men jag fick ändå prata med några av mina gamla idoler.
Blackie Lawless har faktiskt ringt hem till mig.
Bara en sådan sak.
Nåväl. Jag är fortfarande ett fan och inget annat när det gäller hårdrocken från 80-talet. Det är den musiken jag alltid återvänder till. Den är nollpunkten i mitt musiklyssnande.
Därför tänkter jag i denna blogg skriva om den musik som betytt mest för mig. En kartläggning av soudtracket till min uppväxt helt enkelt. Jag gör inte anspråk på att säga något nytt om musiken och jag tänker inte anstränga mig för att hitta obskyra pärlor. Det kommer helt enkelt att bli texter om cirka 50 skivor som betytt mest. Dessutom kommer jag att lägga ut intervjuer och texter jag skrivit genom åren samt en del nyskrivet material och nygjorda intervjuer med folk som var aktiva då eller som liksom jag älskar 80-talets hårdrock. Och ibland blir det tuffa videos med astuffa band.
Förhoppningsvis blir det en underbar nostalgitripp.
Doro Pesch kommer föralltid att vara ihågkommen som sångerska i Warlock. På 80-talet var det betydligt ovanligare att det var en kvinna som frontade bandet. Doro var ett av undantagen. I november 2004 fick jag tillfälle att intervjua henne för webfanzinet Metalcentral. net.
---- Det är alltid en kamp för att överleva i musikvärlden. Man måste kämpa för att få göra en skiva, en kamp för att få åka på turné och så vidare. "Jag kände varken att det var en nackdel eller fördel att vara kvinna i den här världen. Respekt fick jag alltid, främst från våra fans." Det säger Doro Pesch, nu aktuell med skivan "Classic Diamonds" där hon sammanfattar sina 20 år i hårdrockens tjänst. Metalcentral ringde upp henne för att prata om tiden som gått.
När jag ringer till Hotell Malmen på Söder i Stockholm och ber att få bli kopplad till Doro Pesch så möts jag av en oförstående receptionist som näsvist frågar om personen i fråga bor på hotellet. "Självklart" svarar jag. Efter ett par ögonblicks letande så blir jag kopplad vidare upp till hennes rum. Får inget svar. Jag ringer åter upp hotellet och nu möts jag av en yngre förmåga i disken som glatt skickar mig direkt vidare genom ledningarna och se där, efter bara två signaler så svarar hon fnittrande "Hello Magnus how are you?" med tysk brytning. Situationen blir nästan lite surrealistisk. Här har jag ringt upp en av 1980-talets största kvinnliga sexsymboler inom hårdrocken och det låter nästan som om hon försöker ragga upp mig. Eller så har hon tullat på innehållet i hotellrummets barskåp.
Det ska dock snart visa sig att både min förhoppning och farhåga ska komma på skam. Hon går igång själv och berättar entusiastiskt om hur underbart Sverige är och drar en rolig anekdot om när hon var här första gången med Warlock 1986. Då som förband till Judas Priest. Doro Pesch är en mycket fokuserad, pratglad och trevlig person. Jag ber henne sammanfatta de 20 år i hårdrockens tjänst som hon hittills hunnit med. - Tiden har bara flugit förbi för det känns bara som om det gått fem år egentligen. De här åren har varit en berg- och dalbana, kvittrar Doro förtjust och fortsätter, det har varit upp och ned men hela tiden en fantastisk upplevelse. Och det har varit betydligt svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag började med musik när jag var 16 år gammal och då ville jag att det skulle handla om frihet och rock'n'roll. Men efter ett tag så tog allt det där med pengar, kontrakt och massa bråk med skivbolag och managers över. Vill man kan man kalla det för en intressant upplevelse hittills, säger hon med ett skratt.
Den första gången jag stötte på Doro Pesch var 1987 då damen ifråga skötte de vokala sysslorna i Warlock. Låten på allas läppar var naturligtvis "All We Are" från "Triumph and Agony". Då var Doro ganska unik. Med några undantag (Lita Ford, Vixen och några till) så var hon ganska ensam som kvinnlig sångare i hårdrocksvärlden. Det här var 17 år sedan och Doro är knappast ensam dam på den hårda musikens arena längre. Så vad har hon lärt sig av det här livet hittills? - Att alltid hålla benhårt på det du tror på och kämpa för det, svarar hon blixtsnabbt. Låt ingen annan kontrollera dina drömmar. Var ärlig mot dig själv, slåss för din sak. För om inte du tror på dig själv så gör ingen annan det heller. Det var något jag lärde mig någon gång runt 1985-86 då vi lät andra bestämma över hur det skulle låta och vad jag skulle sjunga så att det skulle bli mer kommersiellt. - Jag tror att jag grät under hela inspelningen och när den kom ut undrade alla varför jag lät mig duperas på det sättet. Det var då jag lovade mig själv att aldrig låta någon annan stå vid rodret.
Det är värt kampen Att det skulle ha varit särskilt besvärligt att ha varit kvinna på 80-talet och sjunga hårdrock är något hon med bestämdhet förnekar. Istället visar det sig ha varit ett större problem att komma från dåvarande Västtyskland. - Det är alltid en kamp för att överleva i musikvärlden. Man måste kämpa för att få göra en skiva, en kamp för att få åka på turné och så vidare. Jag kände varken att det var en nackdel eller fördel att vara kvinna i den här världen. Respekt fick jag alltid, främst från våra fans. - Men däremot var det ett större problem att komma från Västtyskland. På 1980-talet var det Storbritannien som var den stora marknaden för hårdrock. Det var där man letade nya bra band så då var det inte så bra att komma från Västtyskland. Du kunde bara komma vidare till USA om du fick bra recensioner i England så det tog ett tag för oss att få upp dörren till Amerika. Det var först i och med Monsters Of Rock 1986 som gick av stapeln på Donington Park som det på riktigt satte fart på saker och ting. Vi fick bra respons och därefter så släpptes skivan även på andra sidan Atlanten.
Var det då det kändes som att ni hade lyckats? - Vet du, jag har aldrig tänkt i de banorna att vi skulle "lyckas". Jag har alltid försökt göra varje dag i mitt liv till den bästa hittills vare sig jag har varit i studion eller på scen någonstans i världen.
Hoppas att hon inspirerat Nuförtiden så är det ju ingen brist på hårdrocksband med kvinnliga vokalister. Känner du att du på något sätt har varit med och breddat väg för detta? - Det är svårt för mig att säga. Men har jag inspirerat några tjejer till att ta för sig mer så är det ju underbart. Det skulle kanske vara en liten del då. Men jag tror att alla måste få göra det på sitt eget sätt. Men jag känner mig väldigt stolt när jag ser andra tjejer som lyckas i den här branschen. Det finns många med starka personligheter och fantastiska röster och det är kul att se. Så om jag inspirerade några få en aning så är det bra. Då är jag nöjd, säger Doro ödmjukt.
Att ägna över 20 år av sitt liv åt hårdrock är en stor uppoffring. Jag undrar hur det kommer sig att du valde just den här typen av musik? - Men det är ju så mycket mer än bara musik, utbrister hon. Det är hela paketet liksom. Jag är så lyckligt lottad att få vara en del av familjen Heavy Metal. Det är sådan lojalitet hos fansen som till stor del fanns där redan för 20 år sedan. Jag tror inte det finns någon annan typ av musik som inger den känslan av samhörighet som heavy metal gör. Och för mig har hårdrock alltid betytt frihet. Från den brutalaste formen av metal du kan tänka dig till ballader med dessa stora känslor. Det betyder ren frihet för mig. Varje sång jag skrivit och sjungit på är speciell och helig för mig. Jag kan bara hoppas att de som lyssnar gillar det också.
Gamla låtar i ny tappning När man som artist varit aktiv i två decennier så är det kanske inte så konstigt att ta en titt tillbaka och sammanfatta det som åstadkommits hittills. Så gör även Doro. Men istället för att sammanställa en regelrätt greatest hits-samling så valde hon att göra nyinspelningar av några gamla örhängen samt tolkningar av egna favoriter. Dessutom skrev hon ett par helt nya låtar för att ge anrättningen lite extra krydda och därtill valde Doro att göra helt nya instrumentella arrangemang med klassiska instrument. - Det var redan 2001 som jag för första gången kom i kontakt med en klassisk orkester då jag spelade några konserter med en vanlig klassisk orkester. Det var en underbar upplevelse som förövrigt delvis finns dokumenterad på vår senaste dvd. Men jag trodde aldrig att chansen skulle komma igen eftersom det är en så stor apparat för att få det att fungera. Men för två år sedan fick jag erbjudandet att delta i en välgörenhetskonsert där Metal Classic Night Orchestra, som specialiserat sig på att tolka modern rockmusik i klassiska arrangemang, också skulle vara med. Jag tyckte att syftet var gott så jag ställde upp. Och det funkade så bra att det stod klart för oss allihop rätt snart att detta borde spelas in på något sätt. När vi började så trodde jag att det skulle ta ett par månader men det tog nästan sju istället för det var mycket mer jobb än jag någonsin kunde ana. - Ska man samordna en orkester på 40 personer tar det sin tid och vi ville göra sångerna rättvisa och inte slarva bort möjligheten nu när den väl kommit. Vi ville göra ett ordentligt jobb helt enkelt. Och eftersom orkestern består av musiker som gillar hårdrock så hade vi en samsyn på hur det skulle låta. Jag är väldigt glad att vi gjorde det för en sån här chans får man nog bara en gång i livet.
Alltid på väg De tilldelade 20 minuterna lider mot sitt slut och Doro låter ärligt ledsen när hon säger att hennes manager har gett tecken om att intervjun måste avslutas. Det är många pratstunder inplanerade på det dygn som hon är i Sverige. Doro har turnerat nästan oavbrutet sedan genombrottet. Jag undrar avslutningsvis om hon har någon fast punkt i tillvaron som hon kallar hem? - Mitt hem är i bussen på väg till nästa spelning. Det är faktiskt då jag är som lyckligast när jag får vara ute med mitt band och nöta på vägarna. Jag älskar att vara ute på vägarna. Jag mår inte så bra när jag tillbringar ett par veckor på samma ställe. Då blir jag deprimerad.
Så du har aldrig känt att nu får det vara nog med det här och att du vill åka hem? - Nej, nej så har jag aldrig känt. För mig är hela världen mitt hem. Det är en av fördelarna med att ha turnerat så mycket som jag har gjort; jag har vänner precis över allt. Det spelar nästan ingen roll i vilket land jag befinner mig, det finns alltid någon jag kan ringa om jag vill träffa vänner. Dessutom får mina fans mig alltid att känna mig välkommen vart jag än är.
